Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lisabetta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon värpte som en kulspruta, sade kusken hos patron
på Östraby, ty han hade varit artillerist och förstod
sig på sådana grejor.
— Men le ä ho, å huvet bär ho på sne, som om ho
hadde fått fylleslag, tillade han, ty han förstod sig
på sådana grejor också.
Hur gammal Lisabetta blev, kan jag verkligen inte
säga, men som höna betraktad motsvarade hon säkert
en 60—70-årig människa med den skillnaden, att
hon värpte in i det sista. Hon var ett fenomen, en
Sara, icke en Ninon de Lenclos.
En morgon hittades hon död i hönshuset. Det blev
sorg i familjen och vi fingo lov att begrava
Lisabetta i trädgården. Det blev en hederlig begravning
med extra bespisning i hönsgården. Jag som äldst
var både dödgrävare och präst. Lisabettas kvarlevor
pressades ned i en tom 100-låda Nornan och med
farfars gamla storm ned på öronen, prästkragar
klippta av papper och på ryggen en kappa, ett
gammalt köksförkläde, förrättade jag jordfästningen och
läste till slut upp den enda begravningspsalm jag
kunde: »Säll du som menlös fann din grav för
åren etc.»
Aldrig fingo vi en värphöna som Lisabetta. Nu i
påskens tider vaknade hennes ljusa minne i min
gamla själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
