Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - O. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
figuren påminde om en linjal med en tandgård och
ett skratt i. Han var en levande illustration till sitt
berömda uttryck:
»Ett gott skratt förlänger käften.»
Jag lärde känna honom vid en tidsperiod då en
stor del unga konstnärer satte en ära i att uppträda
och leva som bohemer. Konsten skulle vara allt.
Att skaffa sig bildning var ett oting.
»Vi ska inte läsa, vi ska måla!»
Oskar Andersson var i allra högsta grad illitterat.
Han hade börjat sin bana som byggnadsarbetare
och fortsatt med detta yrke tills han blev »upptäckt»
eller då den starka konstnärliga driften tvang
honom att gripa till blyertsen och tuschflaskan. Med
ens låg hans bana klar. Utan besvär — kan man
nästan säga — bytte han om yrke, och redan hans
första linjer voro icke trevande och osäkra — han
var född konstnär och med en fantasi utan gränser.
Hans linjer hade medfödd elegans och
målmedvetenhet i de vildaste excesser på papperet, ty i sitt öga
hade han en kamera som såg realiteten. När han
någon gång målade verkligheten visade han en
förvånande mogenhet och förnäm måttfullhet både i
färg och linjer.
Då han anställdes i Söndags-Nisse som tecknare
och redaktör Hugo Valentin sökte använda honom
som exploatör av sina politiska idéer, gjorde han
sitt arbete utan att intressera sig för eller ens
förstå vad saken gällde. Men hans geni gjorde
teckningarna högst njutbara på grund av de privata
överraskningar han späckade Valentins politik med
och vilka icke hörde till saken. Han var en utmärkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
