Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - O. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
porträttecknare med ett utomordentligt sinne för
karaktär och löjligheter. Något mera ogenerat och
älskvärt hädiskt i porträttväg torde vara svårt att
påvisa i något lands konst.
Vi voro ett »gäng» som brukade träffas på
Strömkaféet — den tidens Strömkafé. Det bestod av d:r
Simon Brandell, författaren Hans Magnus Norlindh,
tecknarna Anders Forsberg, Oskar Andersson, jag
och möjligen någon gång en eller annan outsider.
Simon rörde sig helst inom klassiciteten och citerade
latin och grekiska i oändlighet. Hans Magnus
esteticerade, Forsberg ironiserade — det hela var
sprittande av liv och rörde sig om allt mellan himmel
och jord. Och mitt under diskuterandet av någon
livsviktig fråga hördes plötsligt O. A:s homeriska,
våldsamma, skallande skratt. Han hade naturligtvis
icke förstått ett ord av samtalet, men han trivdes
i sällskapet och gav sin livsyttring — vi fingo ta den
hur vi ville.
Och när jag nu på gamla dar tänker efter var
det måhända mera- punsch än filosofi i våra
djupsinnigheter. Var hans skratt en diskvalifikation? Satt
han möjligen inne med en bättre tydning av livsgåtan
än vi? Det är icke omöjligt.
Hans excentricitet var helt säkert patologisk. Han
gjorde faktiskt ett patologiskt intryck, fast man i
den tidens konstnärskretsar var van att umgås med
män som gjorde vad som föll dem in. Säkerligen
avspeglade O. A:s med rätta beundrade serie:
Mannen som gör vad som faller honom in, en stor del
av hans psyke. Och när han slutligen i likhet med
en annan i vårt lag tog sitt eget liv, var det ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
