Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han vände sig till Susanna och madame Mathieu, med
orden:
»Lämna oss! Jag vill vara allena med Sophie.»
Susanna hade af doktorn fått uttrycklig tillsägelse att
icke sätta sig emot något, som Elias möjligen kunde önska,
och därför lydde hon också genast tillsägelsen.
Judith, som ingen märkte och som alla glömt, satt
orörlig kvar i sin vrå bakom blomsterkrukorna.
När Elias och Sophie blifvit allena, betraktade han
henne med en sorgsen och underlig blick, yttrande långsamt:
»Åsynen af dig, Sophie, har återkallat så många och så
oklara minnen, att jag har svårt att reda dem. Några
förefalla så dunkla och obestämda, att jag ej vet, 0111 de
äro drömbilder eller verklighet. — Säg mig därför, när
och hvar sågo vi hvarandra sist?»
»I Marats boning, då Charlotte Corday togs tillfånga»,
svarade Sophie med darrande röst.
Elias betäckte hastigt sitt ansikte med händerna,
kastade sig handlöst ned i en stol och mumlade:
»Charlotte Corday!»
Allt dunkel och all oreda inom honom voro försvunna.
Det förflutnas alla gräsligheter framstodo lifligt för hans
själ. Namnet Charlotte Corday var tillräckligt för att
återkalla hvad som händt.
Sophie sprang fram, förskräckt vid den tanken, att hon
med upplifvandet af detta minne tillskyndat honom en så
våldsam smärta. Hon utropade ångestfullt:
»Elias, se på mig, tala till mig! — O, min Gud, kanske
jag nu gjort dig mycket, mycket ondt! Förlåt! förlåt!»
Hon sjönk ned på knä.
Elias lyfte upp det sänkta hufvudet och sade helt lungt:
»Nej, du har gjort mig det enda goda någon numera kan
göra mig. Du har återgifvit mig det förflutna. Haf tack
därför!»
Han sköt henne sakta åt sidan, reste sig upp och ämnade
lämna rummet.
»Du går», sade Sophie med smärta, »och det utan att
hafva sagt mig ett enda ord af vänskap eller ömhet.»
Elias vände sig till Sophie. Hans blick var kall och
mörk, då han svarade:
»Begär ej vänskap, ej ömhet af mig. — Jag hyser ej
dem för någon. — En gång var du, vill jag minnas, mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
