Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en kär vän. — Vi voro då bägge ett par sorgsna barn.
— Sedan blef du mig ett heligt arf efter min far; nu —
nu är du den plikt, för hvilken jag lefver. — Detta är också
allt. — Håller du mig kär, så upphör att göra det! —
Minnes du den tid, då jag hyste en brors känslor för dig,
så glöm den och se i mig endast verkställaren af Jacob
Levitains sista vilja!»
»Du äger således icke någon tillgifvenhet för mig?»
stammade Sophie.
»Nej!»
Han skyndade ut ur rummet.
Denna gång kvarhöll Sophie honom ej. Hon
sammanknäppte händerna öfver det oroligt arbetande bröstet,
nedböjde ödmjukt hufvudet och hviskade ur djupet af sitt
kvalda hjärta en tyst bön.
Samma dag på aftonen finna vi Sophie sittande vid sitt
arbete i madame Moriers enkla salong. Redan för ett par
timmar tillbaka hade hon återkommit från sitt besök hos
Elias.
Salongen är ovanligt rikt upplyst. Den har ett utseende
som skulle man för aftonen vänta några gäster.
Madame Morier sitter tillbakalutad i en fåtölj, öfver
hennes energiska och eljest lugna ansikte hvilar ett uttryck
af oro och tankfullhet. Hon har ögonen fästa på Sophie,
som syr flitigt. Den unga flickans Hnder äro fullkomligt
färglösa.
Efter en stunds förlopp ropade madame Morier henne
till sig. Sophie gick att sätta sig vid den moderliga
vännens fötter.
»Du är blek, mitt barn», yttrade madame Morier, tog
Sophie under hakan och böjde upp hennes ansikte. »Du
lider alltjämt genom din ömhet för Elias Levitain. Jag
hade likväl hoppats, att du nu, då, efter hvad du själf
sagt, vi kunna anse honom återställd, skulle bli lugnare
och nöjdare.»
»Jag är det äfven», svarade Sophie med osäker röst. »Ja,
jag känner mig innerligt tacksam mot Gud, som återskänkt
honom hälsan.»
»Jag skall icke plåga dig med några spörsmål; men
jag hade önskat, att du i afton varit stark nog för att åhöra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
