Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
träffa er, och det förundrar mig, att ni, efter hvad som
passerat, sade er vara sjuk för att bli mig kvitt.»
Elias kastade en harmsen blick på Susanna.
»Ni misstager er, medborgare, jag har ej sagt mig sjuk,
utan ni får tillskrifva den här kvinnans skuggrädsla denna
osanning. Jag har varit okunnig om er härvaro.»
Den gamla tjänarinnan såg sorgsen på honom och gick
emot dörren.
»Gå utan fruktan!» sade Jéröme helt vänligt. »Jag skall
ej tillfoga honom något ondt.»
Då Susanna försvunnit, räckte Jéröme tigande ett bref
till Elias och kastade sig därefter ned i en soffa, liksom
han med denna rörelse velat gifva Elias tillkänna, att han
ostörd kunde läsa skrifvelsen.
Stum hade Elias mottagit den, och stum gick han äfven
till ett af fönstren för att bryta och läsa den.
Första ögonkastet på utanskriften underrättade honom,
att brefvet var från Sophie. Se här dess innehåll:
Elias, alltid käre och dyre Elias!
Det är endast fem dagar sedan jag såg dig, sedan jag
sorgsen och olycklig läpinade ditt hem, efter det du
be-röfvat mig den största skatt jag ägt, nämligen tron på din
tillgif venhet.
Slaget kom så tvärt, så oväntadt, så skoningslöst, och
just i det ögonblick, då glädjen att återse dig frisk
uppfyllde hela min varelse, att jaq kände miq liksom
förkrossad däraf.
Smärtan gjorde mig glömsk af den undergifvenhet vi äro
skyldiga honom, som sänder oss sorg och glädje,
pröf-ning och medgång.
Jag motstod illa den första hemsökelsen af lidandet, det
första skingrandet af mina käraste drömmar, och därför
skulle nya kval följa tätt i spåren på detta första.
Så var Guds vilja och jag böjer mig under den.
Du känner ju de hårda prof, försynen låtit mig genomgå,
min fostermoders häktande och sorgliga slut. Oron öfver
ditt öde och slutligen min innerliga tacksamhet till Gud för
det han räddat dig, se där de själs sk åkning ar, som upprört
mitt inre.
Äfven jag är ryckt undan schavotten, dit jag eljest skulle
hafva följt henne, som du g af mig till moder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
