Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beslutsamhet och kraft då och då undanträngdes af ett
ungdomsfriskt och hjärtegodt leende.
Hon hade redan vid början af allén observerat den unge
mannen.
Ett fint leende krusade hennes läppar, då hon blef honom
varse; men detta försvann likväl hastigt, och under det
hon närmade sig honom, fingo hennes drag en prägel af
svårmod.
När hon kom fram till drömmaren, sade hon med
klangfull stämma:
»God dag, herr löjtnant!»
Den unge mannen vände sig hastigt om. Öfver pannan
flög en mörk rodnad, då han vördnadsfullt besvarade
hälsningen.
»Jag har», yttrade den unga flickan, »hela vägen uppför
allén förundrat mig öfver att ni stått så orörlig. Jag sökte
förgäfves gissa orsaken.»
»Orsaken borde likväl hafva varit lätt att finna», inföll
löjtnant Valentin Aurenius.
»Ju lättare en sak är, desto svårare hafva vi att gissa
den. Det gick mig därför såsom det går en hvar, som vågar
sig ut på gissningarnas ocean», svarade Frigga Harthon.
»Nå, hur går det då?»
»Man håller orätt kurs», sade Frigga skrattande. »I
min inbillning spökade vackra hästar, vackra åkdon, vackra
hundar o. s. v., som jag trodde löjtnanten tog i
skärskådande. Nu finner jag ...»
»Intet af allt detta», afbröt Valentin.
Han vidrörde helt sakta Friggas arm, i det han pekade
på det af aftonsolen belysta och af skogar, berg och vatten
infattade slottet, sägande:
»Behöfs det verkligen något nytt och obetydligt
föremål för att fjättra ögat, eller anser fröken ej denna tafla
äga nog skönhet och intresse för att hejda en människas
steg, så att man stannar, behärskad af den syn man har
framför sig och de betraktelser den uppväcker.»
»Ni har rätt», sade Frigga, kastande en blick full af
■stolthe på sina fäders borg. »Men», fortfor hon, »vi äro
så bortskämda och så ombytliga, att vi vanligtvis glömma
det goda vi njuta dagligen, för att längtans fullt sträcka
armarna efter det vi icke äga. Vi falla i förtjusning öfver
det, som är nytt och föredraga sålunda ofta ett sämre för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
