Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett bättre. Ni själf har nu ett par år vistats på Ljungbro,
och likväl är det först i dag ni öfverraskats af den taflas
skönhet ni alla dagar haft tillfälle att beundra.»
»Hvaraf vet fröken, att det i dag är första gången?
Är det därför, att fröken icke förr öfverraskat mig här?
Våra djupaste intryck lämna vi sällan till pris för andras
blickar.»
Det var med en egen tonvikt Valentin sade de sista orden.
En lätt färgskiftning syntes på Friggas kinder; men
hon återtog i obesvärad ton:
»Det är sant. Dock förundrar det mig, att ni aldrig
sagt ett enda ord om Ljungbros vackra läge. Jag har
också ansett er ej äga sinne för naturskönhet.»
»I sådant fall kommer det däraf, att fröken Harthon
icke ansett mig värd någon uppmärksamhet.»
»Äro vi nu där igen», utropade Frigga harmset. »Ni
borde icke tillåta er att göra en falsk förutsättning mer än:
en gång. Hvad edra ord nu inneburo, vet ni är orättvist,
och det oaktadt uttalar ni det.»
»Jag har således åter försyndat mig?»
Valentin såg leende på Frigga.
»Ja, och som alltid lär det väl ske utan att ni begär
tillgift», svarade Frigga skrattande.
»Om framtiden bevisade mig, att jag haft orätt, då skulle
jag ägna återstoden af mitt lif till att afbedja min
förbrytelse.»
»Det blef ve en lång botgöring», menade Frigga.
»Ser ni», fortfor Valentin, »där borta i fonden det öppna,
hafvet?» Han sträckte ut handen. »Dessa vågor hafva
från urminnes tider sköljt denna kust. Fria, vilda, starka,
och okufliga, äro de en bild af naturen, den människan
väl kunnat använda till befrämjandet af sina af sikter, men
♦aldrig förmått behärska. Hon lyder endast Guds lag.
»Där åter», Valentin pekade på slottet, »reser sig en
stenmassa, uppförd af människohänder, ett monument från
förgångna tider. Det är väl underhållet, men likväl en ruin,
som kvarstår endast för att påminna oss om styrkans välde
öfver rättvisan, om fördomarnas makt öfver förnuftet,
högmodets öfver förtjänsten. — Betrakta noga dessa murar,
dem ni sagt er aldrig kunna se utan att fattas af vördnad,
och säg: hviskade de aldrig till er om det förtryck, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
