Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tid den önskan, att han skulle komma och hjälpa dem att
förkorta de långa höstaftnarna; men då svarade
Valentin: »Förlusten är min, som måste försaka de angenäma
stunderna; men jag nödgas underkasta mig den.»
Melcer följde Valentin ibland, då denna företog någon
resa till Vårnäs, Stenby eller ägorna däromkring. Han
tycktes företrädesvis finna sig väl i Aurenii sällskap och
sade rätt ofta: »Nog kunde löjtnanten göra sig ledig om
aftnarna och prata bort tiden med oss. Låt inspektörer och
skrifvare arbeta, men var litet barmhärtig mot sig själf.»
»Jag låter aldrig andra göra mitt arbete», förklarade då
Valentin.
Den enda hvila han tillät sig, var att ett par gånger i
veckan gå ned till prostgården till föräldrarna. Sedan han
vid dylika besök först kringklappat modern och småleende
åhört hennes klagan öfver åtskilliga små motgångar i
hushållet, gick han upp till fadern för att prata bort en eller
annan timme med honom.
Valentin brukade då säga till prosten: »När jag icke på
ett par dagar inhämtat något lärorikt af pappa, är det som
skulle jag törsta efter andlig spis.»
Alla på Ljungbro, från grefven till doktorn och Aurore,
hade sökt öfvertala Valentin att gifva sig till ro; men utan
framgång.
Den enda, som icke sagt ett ord, var Frigga. Hon teg,
och då Valentin vägrade efterkomma de öfrigas böner,
betraktade honom Frigga helt lugnt.
Valentin kastade ej en enda blick på henne, för att
utleta orsaken till denna tystnad.
Sedan söndagen, då Valentin återvände till Ljungbro,
hade han och Frigga icke talats vid, annat än då de utbytte
de vanliga hälsningarna. De undveko ej hvarandra; men
Frigga föreföll icke mer så intresserad af att samtala med
Valentin.
Julmånaden hade inträdt och med den ett klingande före.
En frisk vintermorgon, då solen sken in genom
matsalens fönster och gaf rummet ett ovanligt gladt utseende,
infann sig Valentin tidigare än vanligt till frukosten. I
salen befann sig Frigga Hon stod och betraktade det vackra
vinterlandskapet.
»Ah, se löjtnanten !» utropade Frigga gladt. »Hvad kan
orsaken vara, att ni i dag är så tidig?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
