- Project Runeberg -  Börd och bildning /
134

(1913) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

betala hvad vi äro skyldiga hvarandra, nödgas jag spela

bankrutt.»

»Fröken Harthon, arftagerskan till Stenby, kan ej spela
bankrutt.»

»Det är nu ej fråga om, hvad jag äger eller icke äger,
utan om hvad jag är skyldig, och vore jag än den rikaste
kvinna i världen, skulle jag ändock icke mäkta betala hvad
ni har att fordra. Men frågan gäller nu blott våra vad.
Jag uppträder som fordringsägare.»

»Att vara skyldig fröken något, är en lycka, och jag
har därför icke gjort minsta min af att betala er; men om
jag icke missminner mig, så ...»

»... har ni äfven ett vad att fordra.»

»Nå väl, hvarmed skall jag betala mitt förlorade vad?»

»Min fordran måste ännu innestå. En dag skall jag
komma och kräfva ut den; till dess må den vara. Nu skulle jag
icke hafva något att begära, och då vinsten får bestämmas
af mig, måste jag först förmå önska något.»

»Men jag, jag vill hafva min vinst.»

»Och jag skall icke undandraga mig en så kär likvid.
Hvarmed skall den uppgöras?»

»Jag begär, att ni ger mig...» Frigga höll upp.

»Mitt lif!»

»Ert sällskap under vinteraftnarna.»

Frigga såg i detsamma upp. På Valentins panna brann
en högröd flamma, likväl var hans röst så lugn, att den
lät kall, då han svarade: »Ett vad är en hedersskuld, jag
undandrager mig aldrig att betala dylika.»

»Jag visste det, och därför kunde det aldrig falla mig in
att begära hvad jag ägde rätt att fordra.»

*



Om aftonen, då alla voro församlade i det trefliga och
rikt upplysta sällskapsrummet, inträdde äfven Valentin dit,
till icke ringa förvåning för alla, utom Frigga.

Han hälsades af grefven och grefvinnan med mycken
hjärtlighet. Och då de uttalade sin glädje öfver att han
ändtligen återtagit sina gamla trefliga vanor, svarade
Valentin leende: »Den svåraste brådskan är nu öfver.»

Valentin och Frigga sjöngo några af honom komponerade
duetter. Tiden ilade fort, och det lilla sällskapet var
ovanligt lifvadt. Till och med Melcers dystra ansikte hade klar-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:32:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mssbob/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free