Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då alla efter bönestunden lämnat rummet, uttalade
Abraham sin önskan att få tala enskildt med fadern.
»Jag har äfven något jag ämnade säga dig», sade Elias,
»och som det är af allvarlig natur, stanna vi här.»
Han satte sig på ottomanen och pekade på en af
fåtöljerna till tecken åt Abraham att taga plats.
»Du kan tala först», återtog Elias. »Jag vill höra hvad
du har att meddela, innan jag ger dig del af mina planer
med afseende på din framtid. Kanske mötas våra
önskningar.»
»Gifve Gud, att så vore, men ty värr fruktar jag, att så
icke blir!» svarade Abraham. »Jag är kommen för att
begära ditt samtycke till föreningen med en flicka, den jag
af hela min själ älskar.»
»Godt, då sammanstämma ju våra önskningar; jag
ämnade föreslå dig en brud. Nå, hvem är det du älskar?»
»Hon är kristen.»
Abraham uttalade dessa ord med stadig och fast röst.
Elias reste sig från soffan och stod ögonblickligen
upprätt. Han betraktade sonen med en blick, liksom han haft
svårt att förstå, att Abraham uttalat dessa ord. Uttrycket
af hans ansikte visade mer smärta än vrede.
»Är det verkligen jag, som hör detta af mitt eget barn!»
yttrade han slutligen. Ȁr det Abraham Levitain, som
begär sin faders samtycke till ett giftermål med en
kristen? O, mina fäders Gud, låt mig sjunka ned i jorden
af blygsel öfver att jag nödgats lefva den dag, då något
sådant kunnat hända!» — Den starke, den stolte, den
stränge Elias, som med dystert lugn och köld mötte
lif-vets sorger, böjde ned sitt ansikte i händerna. — Han
grät.
Abraham hade varit beredd på, att fadern med vrede
skulle möta hans begäran, men han hade ej väntat ett
utbrott af förkrossande smärta. Han störtade också vid
åsynen däraf till faderns fötter, omfattade med ångest hans
händer och utropade: »Min älskade fader, icke så! — Jaga
mig bort ifrån dig, öfverhölj mig med din vrede; men
tillintetgör mig ej med din smärta!»
Elias lyfte upp ansiktet ur händerna och såg på sonen.
Det var någonting omätligt sorgset i blicken.
»Du har krossat mitt hjärta! — Hvad du nu sagt mig,
har satt kronan på alla de lidanden jag upplefvat.» Elias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
