Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Uppoffra Gabrielle, inviga hennes och mitt lif åt en
ändlös smärta — och för hvad? — För intoleranta begrepp !
Omöjligt! — Att lämna Frankrike, att resa för alltid från
detta hem, där jag lärt mig älska det goda, där jag ägt och
äger en far, den jag vördar, och en mor, den jag tillber!
— Nej, jag skall aldrig förmå det.»
Abraham gick fram till fönstret. Månen kastade
genom en skir slöja af moln, en matt dager öfver
trädgården. Den unge mannens ögon fästes på monumentet, som
var rest på Jakob Levitains graf.
»Försaka!» återtog’ han. »Är det då mig ensam, jag
dömer därtill? Jag afkunnar samma dom öfver —
Gabrielle. — Du, min faders far, som slumrar under det
prunkande templet, skulle väl du, som var så mild, så fri från
alla trånga och begränsade idéer, ha ansett för en synd,
att jag älskat denna ovanliga flicka? — O, att du kunde
från din grift gifva mig ett svar på min fråga!»
Efter att en stund hafva blickat ned på grafven, var
hans beslut fattadt.
För Abraham var öfvergången från vankelmod till
beslutsamhet, från grubblande oro till leende förhoppningar
ögonblicklig. Han hade ett lätt sinne och tog därför
händelser och öden lätt. Ung och exalterad, kunde han icke
besluta sig till att försaka det, han ansåg för den högsta
jordiska lycka. Gabrielle och han skulle bli ett par.
Såsom gifta skulle de lämna Frankrike, och sedan skulle han
skrifva, skrifva så bevekande till fadern, att denne, rörd
däraf, skulle återkalla dem för att mottaga hans
välsignelse.
Då Abraham något senare gick ned för att prata med
modern, som han icke sett på hela dagen, var han
fullkomligt öfvertygad, att det beslut han fattat vore det
lyckligaste för dem alla. Omöjligt kunde man i hans leende
ansikte upptäcka något spår af alla de sinnesrörelser, som
några ögonblick förut aflöst hvarandra i hans själ. Lika
litet upptäcktes där något, som utvisade, att han fattat ett
afgörande beslut för framtiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
