Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant / 719-720 (1880) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cysta - Cysticercus, zool. Se Binnikemask och Blåsbandmaskar. - Cystidea - Cystin - Cystitis - Cystophora, zool. Se Klappmyts. - Cystotomi, med. Se Stensnitt. - Cythera - Cytherea - Cytherea, zool. Se Venusmussla. - Cytherina, zool Se Hafsloppa. - Cytiologi - Cytisus - Cytoblastem, anat. Se Blastem. - Cyzicus

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sammansatta cystor. Yttre cystor förekomma oftast
på halsen och i den hårbeväxta delen af hufvudet,
i senare fallet stundom i rätt stort antal,
samt besvära endast genom sjelfva sin närvaro
och genom sin storlek, men äro till sin natur
fullt godartade. Efter innehållet hafva de fått
flere olika benämningar: t. ex. atheroma,
då innehållet är grötlikt, och melliceris, då det
är tjockflytande som honing. – Dermoidcystor är
sådana cystor, i hvilka väggen är tjockare och liknar
huden. Dessas innehåll är ibland ganska egendomligt;
man träffar deri ej sällan hår, någon gång (i buken
och könsdelarna) ben och otydliga fosterdelar (foetus
in foetu). Borttagandet af yttre cystor är i allmänhet
ej förbundet med särdeles stor svårighet, med undantag
af de fall då cystorna sträcka sig djupt in till
granskapet af de stora blodkärlen, såsom på halsen.
Rsr.

Cysticercus, zool. Se Binnikemask och
Blåsbandmaskar.

Cystidea (af Grek. kystis l. kyste, blåsa, och
eidos, utseende), paleont., en till de fossila
echinodermerna hörande ordning, hvars arter äro
nära beslägtade med krinoidéerna, af hvilka de ofta
betraktas som en afdelning. Liksom de egentliga
krinoidéerna bestå cystidéerna merendels af en "kalk"
och en "stjelk". Den förra är helt och hållet beklädd
med tätt till hvarandra slutna plåtar och till formen
vanligen mer eller mindre klotlik. Armarna äro hos
dessa vida mindre utvecklade än hos de egentliga
krinoidéerna. Hos en stor mängd bland dithörande
former hafva sådana ej iakttagits. Stjelk saknas hos
några arter. Der detta är förhållandet, har kalken
varit omedelbart fastvuxen vid något främmande
föremål. Cystidéerna tillhöra nästan uteslutande
den siluriska formationen. I Sverige förekomma de
särdeles ymnigt i de undersiluriska kalkbäddar,
som hvila omedelbart på ortoceratitkalken – hvarför
dessa stundom hafva blifvit kallade cystidé-kalk –;
elj est utgöra de den lägre delen af den
s. k. chasmops-kalken. – Redan i midten af 18:de
årh. omnämndes cystidéerna af Tilas och Linné,
under namnen kalkbållar och kristalläpplen,
hvilket senare namn gafs dem derför att, i det
fossila tillståndet, deras inre vanligen är fullt
af stängliga kalkspatkristaller, som äro riktade



från ytan mot midten. Deras organiska ursprung
påvisades af J. A. Gyllenhaal, och efter honom hafva
åtskilliga författare bidragit att utreda deras
karakterer och systematiska ställning. De svenska
cystidéerna beskrefvos af Angelin i ett efter hans
död utgifvet arbete: "Iconographia crinoideorum in
stratis Sueciae
siluricis fossilium" (1878), som upptager 23 arter
af denna grupp. De i Sverige allmännast förekommande
slägtena äro Echinosphaera (l. Echinosphaerites,
se fig.), Sphaeronis och Caryocystis. G. L.

Cystin (af Grek. kyste l. kystis, blåsa), kem.,
ett organiskt, svafvelhaltigt ämne, som i mycket
sällsynta fall bildar urinblåsesten. P. T. C.

Cystitis (Cystis), Lat. (af Grek. kyste l. kystis,
blåsa), med., inflammation af urinblåsan. Ordet
är i det närmaste liktydigt med blåskatarr. Dock
förekomma i sjelfva blåsväggarna äfven mera djupgående
inflammationer, hvilka ej gerna kunna innefattas
under benämningen katarr. Dessa inflammationer äro
antingen akuta eller kroniska. Deras lokala och
allmänna symptom äro mer eller mindre svåra, allt
efter cystitens gravitet. Abscessbildning är dervid ej
så ovanlig. Derigenom, och äfven på annat sätt, kan
sjukdomen blifva lifsfarlig, synnerligen som det sjuka
organet är svåråtkomligt för direkt behandling. Rsr.

Cystophora, zool. Se Klappmyts.

Cystotomi (af Grek. kyste l. kystis blåsa, och
temnein, skära), med. Se Stensnitt.

Cythera, det forna namnet på ön Cerigo, utanför
Grekland.

Cytherea, Grek. mytol., tillnamn på gudinnan Afrodite
(Venus), hvilket hon fick med anledning deraf att
ön Cythera var en af de äldsta hufvudplatserna för
hennes dyrkan. Jfr Aphrodite.

Cytherea, zool. Se Venusmussla.

Cytherina, zool. Se Hafsloppa.

Cytiologi (af Grek. kytis, liten kista, cell, och
logos, lära), vetenskapen om cellen, cell-lära.

Cytisus L., bot., växtslägte af
nat. fam. Leguminosae, underfam. Papilionaceae,
kl. Diadelphia L., ordn. Decandria. Dit höra buskar,
som vanligen hafva trefingrade blad och gula, i klasar
sittande blommor. De växa i Europa, vestra Asien och
norra Afrika. Flere arter odlas äfven hos oss ganska
allmänt som prydnadsbuskar i parker och trädgårdar,
t. ex. C. hirsutus L., C. supinus Jacq., C. nigricans
L., C. sessilifolius L., alla med gula blommor,
och C. purpureus Scop., med purpurröda blommor. De
trifvas på mager jord, der nästan ingenting annat
kan växa. En art, C. scoparius Link (Sarothamnus
scoparius Wimm.), hare-riset, finnes vild på några
få ställen i södra och mellersta Sverige. C. Adami
Poir. är en hybrid mellan C. purpureus och
Laburnum vulgare, det vanliga guldregnet (eller
måhända Laburnum alpinum), som visar det märkliga
förhållandet att enstaka grenar helt och hållet
återgå till stamarterna. Särdeles egendomligt ser
detta ut, när på samma buske förekomma qvistar af båda
stamarterna, Laburnum, med gula, och C. purpureus,
med röda blommor. Ldt.

Cytoblastem, anat. Se Blastem.

Cyzicus (Kyzikos), stad i Mindre Asien, på en
halfö (ursprungligen en ö), som skjuter ut från
södra stranden af Propontis (Marmara-sjön). Staden,
som under de äldsta tiderna var i olika stammars
händer, blef till sist en milesisk koloni, men fick
ingen betydelse förrän efter det peloponnesiska
kriget (431–404), då Athens och Milets makt hade
sjunkit. Ungefär 365 f. Kr. gjorde C. sig fritt från
persernas öfvervälde, behöll sitt oberoende under
striderna mellan Alexander den stores efterföljare,
anslöt sig till romarna, då dessa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>