Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Prövestenen"), som äro bestyckade med svårt artilleri.
V. Ebg.
Mynt, mått och vigt. D. hade förr silfvermyntfot,
men har numera, enligt med Sverige 1873 och med
Norge 1875 ingångna myntkonventioner, uteslutande
guldmyntfot (silfver användes endast till
skiljemynt). Guldmyntningen verkställes sålunda,
att af 2 danska pund (1 kilogr.) fint guld slås 124
tjugo-kronstycken eller 248 tiokronstycken. Af
silfver slås i D. 2-krone-, 1-krone-, 25-öre-
och 10-örestycken, af brons 5-öre-, 2-öre- och
1-örestycken. Myntförändringen tog sin början d. 1
Jan. 1875. – Längdmåttet är en fot, som är lika med
den rhenländska foten och med 0,3138 m. Foten delas
i 12 tum, tummet i 12 linier; 2 fot utgöra 1 aln,
3 alnar äro 1 famn, 100 famnar 1 kabellängd. En
dansk mil är 7,5325 kilom., 12,000 alnar, 24,000
fot. Som ytmått begagnas qvadratfoten (hvilken
är lika med 0,09847 qv.-m.) samt qvadratalnen och
qvadratfamnen. Ytmåttet för jord är tunnland. Ett
sådant är lika med 0,551623 hektarer, eller 14,000
qv.-alnar, och delas i 8 skäppor om 4 fjerdingkar
à 3 album. Grundenheten för rymdmåttet är en pott,
som utgör 1/32 af en kubikfot och motsvarar 0,9661
liter. En pott delas i 4 pägle, 2 potter utgöra 1
kanna. Spanmål och salt mätas med tunnmått. En tunna
utgör 4 1/2 kubikfot, eller 144 potter, och delas i
8 skäppor om 4 fjerdingkar à 2 ottingkar. Öl, smör,
mjöl, kött m. m. mätas med en tunna, som utgör 4 1/4
kubikfot, eller 136 potter. Detta mått användes
dock mest för öl, enär de öfriga nu nämnda varorna
hufvudsakligen säljas efter vigt. För stenkol och
träkol användes ett slags tunna, som utgör 172 potter,
eller nära 5 1/2 kubikfot. Slutligen finnes ett fjerde
tunnmått, för sill och tjära, om 3 3/4 kubikfot, eller
120 potter. Flytande varor, t. ex. vin, bränvin och
ättika, mätas vanligen icke i tunnmått, utan i pott,
kanna och ankare (38 3/4 potter; men beräknas ofta
till 39, stundom till 40 potter), åm (155 potter),
oxhufvud (6 ankare), pipa (3 åmar, eller 465 potter),
fat (4 oxhufvud) och styckfat (för vin; 1,200 potter).
– Skeppsmåttet är numera danska register-tons, som
fullständigt motsvara engelska register-tons.
2 tons äro lika med den förut använda kommerslästen. –
Vigtenheten är 1 pund (500 gram). Pundet delas i 100
qvint, 1 qvint i 10 ort; 100 pund utgöra 1 centner.
De äldre vigterna lispund (16 pund) och skeppund (20
lisp.) begagnas numera sällan. Till medicinalvigt
användes det franska gramsystemet, som äfven
brukas vid handel med guld, silfver och andra ädla
metaller samt med ädelstenar och perlor.
– 1876 väckte regeringen förslag om införande af det
franska meter- och gramsystemet. Förslaget blef
dock ej fullständigt behandladt under den dåvarande
riksdagssessionen och har sedermera icke blifvit å
nyo framstäldt. V. Ebg.
Historia. D:s äldsta historia är insvept
i mörker. Grekiska och romerska författare
meddela föga eller intet om detta land, hvarför
historieforskningen är uteslutande hänvisad till
sagorna och fornsaksfynden (särskildt de senare). Men
i fråga om dessa utgör Danmark endast en del af
Norden. (Se Nordens förhistoriska
tid.) Enligt Saxo var Dan den förste konungen i
Danmark; i andra källor uppgifves, att Odens son
Skjold var den förste regenten i detta land. Bland
dennes ättlingar, skjoldungerne, i Lejre, äro Frode
Fredegod, bröderna Helge och Ro samt Rolf Krake de
mest namnkunnige. Vid sidan af dessa nämnas dock äfven
jylländska konungar (i Jellinge), t. ex. Vermund,
Uffe hin spage och Amleth (Hamlet), samt skånska
konungar, bl. a. Ivar Vidfamne. Denne utsträckte
sin makt öfver hela D., och sedermera bildade Harald
Hildetand ett stort rike i Norden. Den sistnämnde
stupade slutligen på Bråvalla hed, i en drabbning med
sin systerson Sigurd Ring, som var konung i Sverige.
Med dennes son Ragnar Lodbrok kan den egentliga
sagohistorien anses vara afslutad. Omkr. 800
kom D. i närmare beröring med landen i söder och
vester. Vid denna tid började vikingatågen till
England, och samtidigt råkade den jylländske konungen
Godfred i krig med Karl den store, derför att han
hjelpt sachsarna. Godfreds brorson och efterträdare,
Hemming, slöt 811 fred med kejsaren, på det vilkoret
att Ejdern skulle blifva gräns mellan D.
och Frankiska riket. Under de följande inbördes
striderna flydde Godfreds dotterson Harald Klak 826
till kejsar Ludvig den fromme, lät der döpa sig och
återvände 827 med Ansgar, hvilken sedermera egnade
sitt lif åt Nordens omvändelse. Ansgar råkade i
strid med de båda jylländske konungarna Erik, d. 864,
och dennes son, Erik Barn. Icke långt derefter började
de stora vikingatågen till Frankrike och Spanien,
under Hasting, samt till England, hvars nordöstra del,
Danelagen, fullständigt eröfrades och hvars konung,
Alfred den store, tvingades att betala "danagäld".
På konungarna efter Gorm den gamle, som dog 940, har
man en oafbruten och tillförlitlig konungalängd. Gorm
tillskref man förr äran att hafva förenat landets
olika delar till ett helt; men denna förening var
i sjelfva verket genomförd redan före hans tid.
Hans drottning, Tyra Danebod, en dotter af Harald
Klak, byggde Dannevirke till värn mot tyskarna.
Efter denna tid vann kristendomen småningom insteg,
och ingen förföljelse mot den nya lärans bekännare
tyckes hafva egt rum. Gorms son Harald
Blåtand besegrades af den tyske , kejsaren Otto II
och tvangs att låta döpa sig (omkr. 970), hvarefter
han byggde Trefaldighetskyrkan i Roskilde.
Omkr. 990 stupade han i en strid mot sin egen son
Sven Tveskägg, som understöddes af Palnatoke,
hedendomens försvarare, grundläggaren af
vikingasamhället i Jomsborg. Sven företog flere
tåg till England och blef 1013, året före sin död,
herre öfver hela detta land. Efter honom blef hans
yngre son, Harald, konung i D. och herskade som,
sådan till sin död, 1018 l. 1019. Haralds äldre
broder, Knut den store, blef konung i England, om hvars
besittning han dock först måste kämpa med Edmund Jernsida
(d. 1016). Efter Haralds frånfälle blef Knut konung äfven
öfver D., der han befäste kristendomen, och 1028
underkufvade han Norge, till hvars herskare
han gjorde, sig. Efter hans död (1035)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
