Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daumas, Melchior Joseh Eugène - Daumer, Georg Friedrich - Daumier, Honoré, fransk karrikaturtecknare - Daun, tysk adlig slägt - 1. Daun, Wirich Philipp Lorenz, grefve von D., furste af Thiano - 2. Daun, Leopold Joseph Maria, grefve von D. - Daunia - Daunou, Pierre Claude Francois
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedermera ledningen af förhandlingarna med araberna
i hela Alger. 1850 fick han en plats i franska
krigsministeriet som direktor för Alger. 1853 blef
han divisionsgeneral och 1857 senator. Död 1871. –
Bland D:s många, till åtskilliga språk öfversatta,
arbeten märkas Les chevaux du Sahara (1851, 7:de
uppl. 1874), Moeurs et coutumes de l’Algérie (1853,
4:de uppl. 1864).
Daumer, Georg Friedrich, tysk skald och författare,
f. 1800, var 1822–30 lärare vid gymnasium i Nürnberg
och dog 1875. Som student var han en ifrig pietist,
men sedermera uppträdde han mot kristendomen,
hvars utrotande han förordade i Religion des
neuen weltalters (1850). Längre fram (1859)
öfvergick han till katolicismen. Efter sin senaste
religionsförändring uppträdde han i Meine konversion
(1859) och Das christenthum und sein urheber
(1864) m. fl. arbeten som en ifrig målsman för de
ultramontana åsigterna. Under pseudonymen "Eusebius
Emmeran" utgaf han åtskilliga poetiska verk: Mahomet
(1848) och Liederblüten des Hafis (1846–51) m. fl.
Daumier [dåmie], Honoré, fransk karrikaturtecknare,
f. 1810, d. 1879, gjorde dagens löjliga tilldragelser,
modedårskaper, politik och originella personligheter
till föremål för sin satiriska framställning och
räknades bland Frankrikes mest framstående förmågor
på sitt område. Bland hans arbeten må särskildt nämnas
Idylles parlémentaires och Représentants représentés,
båda framkallade af 1848 års revolution. Mest känd
var D. genom sina karrikaturer i "Charivari" (Robert
Macaire m. fl.).
Daun (Dhaun), tysk adlig slägt, som ursprungligen var
bosatt i trakten af Trier och hade stora förläningar
af ärkebiskopen derstädes. På 1600-talet gingo
medlemmar af slägten i kejserlig tjenst och bosatte
sig i Österrike.
1. Daun, Wirich Philipp Lorenz, grefve von D.,
furste af Thiano, Österrikisk fältmarskalk, f. 1669,
utmärkte sig i spanska successionskriget (1701–13)
genom sitt tre och en half månader långa försvar af
Turin (1706) mot fransmännen och genom intagandet af
konungariket Neapel (1707). I sistnämnda land var
han vicekonung 1707–08 och 1713–19, blef derefter
kommendant i Wien, 1725 ståthållare i österrikiska
Nederländerna och 1728 i hertigdömet Milano. 1711
upphöjdes han till furste af Thiano. Död 1741.
2. Daun, Leopold Joseph Maria, grefve von D.,
den förres son, österrikisk fältmarskalk, föddes
d. 25 Sept. 1705, blef 1725 öfverste och 1734
general, deltog i fälttågen 1734–35 i Italien
och vid Rhen, 1737–39 mot turkarna samt derefter i
både det österrikiska arfföljdskriget (1741–48)
och de schlesiska krigen (1740–43 och 1744–45).
Han användes nästan alltid, der någonting af stor
vigt var på färde. 1745 blef han fälttygmästare
och 1754 fältmarskalk. Efter freden 1748 arbetade
han ifrigt på höjandet af soldaternas krigsduglighet,
utgaf nya reglementen för hären och grundlade den
ännu bestående militärakademien i Wiener-Neustadt.
Sjuåriga krigets utbrott (1756) kallade honom till
ny verksamhet. Hans första
åtgöranden voro att samla spillrorna af den vid Prag
slagna hären, förstärka dessa och besegra Fredrik II
vid Kollin, 1757. Sedermera blef han, efter sitt
infall i Schlesien s. å., slagen vid Leuthen. 1758
undsatte han Olmütz, tvang Fredrik att gå tillbaka
till sitt land och utförde det ryktbara öfverfallet
vid Hochkirch. 1759 inneslöt han general Finks kår
vid Maxen och tvang den att gifva sig. 1760 blef
han slagen vid Torgau. Under återstoden af kriget
inskränkte han sig till att iakttaga fienden. –
D:s krigföringssätt har en viss likhet med det,
som användes af den ryktbare diktatorn Fabius
Cunctator. Det har bedömts mycket olika. Af
somliga har det prisats såsom någonting särdeles
utomordentligt; af andra har det blifvit skarpt
klandradt. Om D., i stället för att inskränka sig till
tidsödande, långsamma och intet afgörande företag,
hvarigenom kriget drogs ut på längden och Fredrik
gick obesegrad ur detsamma, hade förenat sig med de
öfriga härarnas befälhafvare och skridit till anfall,
skulle han sannolikt med sin öfvermakt hafva krossat
fienden. Att han vann några segrar öfver tidehvarfvets
störste krigare, förvärfvade honom dock mycken
ära och Fredriks aktning. 1762 blef han president i
hofkrigsrådet och gjorde på denna plats stort gagn åt
den Österrikiska hären. Död d. 5 Febr. 1766. C. O. N.
Daunia, en del af det fornitalienska landskapet
Apulien, mellan Aufidus (nu Ofanto), Frento (nu
Fortore), Adriatiska hafvet och Apenninerna. Det
motsvarade ungefär den nuv. provinens Foggia.
Daunou [dånou], Pierre Claude François, fransk
statsman och skriftställare, föddes 1761. Han
ingick tidigt i oratorianernas kongregation och
tjenstgjorde som lärare i filosofi vid flere af dess
skolor. Efter revolutionens utbrott omfattade han
ifrigt dess sak och utbytte sin förra verksamhet
mot den politiska. 1792 valdes han till ledamot af
nationalkonventet och tog inom detta en verksam
del i alla lagstiftningsarbeten, särskildt dem,
hvilka afsågo den offentliga undervisningen, som då
undergick en grundlig reorganisation. I det 1795
grundade Franska institutet blef han genast invald
och var dess förste preses. Sedan Napoleon kommit till
makten, trädde D. tillbaka från det politiska lifvet
och tjenstgjorde dels som professor vid Collége de
France, dels som riksarkivarie. Mot slutet af sin
lefnad ingick han åter i representationen. Död 1840
som pär af Frankrike. – D. hade ett klart och skarpt
förstånd och en aldrig svigtande arbetsifver. Redan
tidigt uppträdde han som skriftställare i filosofiska,
politiska och literaturhistoriska ämnen. Först gjorde
han sig känd genom prisbelönta täflingsskrifter. Så
t. ex. tillerkände akademien i Lyon honom priset i en
täflan, i hvilken bl. a. Napoleon, då ung löjtnant,
deltog. Under sin mannaålder var D. en outtröttlig
medarbetare i flere stora literära företag. Särskildt
böra framhållas hans många och vigtiga artiklar
i delarna 13–20 af "Histoire littéraire de la
France", i "Journal des savants", som af honom
återupplifvades efter att hafva legat nere 1792–1816,
och i "Biographie universelle". D. var liberal i
sina politiska åsigter, men strängt konservativ som
literaturhistoriker,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
