Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Decazes - Decazeville - Decebalus - Decelea, forntida stad i Attika. Se Dekeleia. - December - Decembrist - Decemprimi - Decemvir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kammaren ("la chambre introuvable") allsmäktiga
ultrarojalistiska partiet såg likväl med oblida
ögon hans upphöjelse och gjorde allt för att störta
honom. Men D. lyckades öfvertyga konseljpresidenten,
hertigen af Richelieu, äfvensom konungen
sjelf om nödvändigheten att upplösa nyssnämnda
kammare. Upplösningen skedde i Sept. 1816. Den
ådrog visserligen D. ultrarojalisternas oförsonliga
hat, men helsades af folket med lifligt bifall
och stärkte ministèrens ställning. 1818 gifte sig
D. med fröken de Saint-Aulaire, en dotterdotter af
den siste regerande hertigen af Nassau-Saarbrücken,
genom hvilket giftermål han äfven blef slägt med
hertiginnan af Braunschweig-Bevern, som förmådde
Fredrik VI af Danmark att utnämna D. till hertig af
Glücksberg. I Dec. 1818 blef D. inrikesminister, och
i Nov. 1819 konseljpresident. Såsom sådan sökte han gå
en medelväg mellan de liberale och ultrarojalisterna,
hvarför hans minister fick tillnamnet "le ministère
de bascule". Men snart inträffade en händelse,
som gjorde det möjligt för ultrarojalisterna att
störta den hatade uppkomlingen. Den 13 Febr. 1820
blef hertigen af Berry mördad af Louvel. Mördaren,
som genast greps, förklarade, att han ej hade
några medbrottslingar, och man kunde ej häller
upptäcka några sådana. Men icke dess mindre var det
ultrarojalistiska partiet oförsynt nog att begagna
hertigens af Berry mord som anfallsvapen mot D. I
andra kammaren väckte en deputerad förslag om att
anklaga D. som Louvels medbrottsling. Vid hofvet
började man tala om nödvändigheten att tvinga Ludvig
XVIII till abdikation, såvida han envisades att
bibehålla sin gunstling i spetsen för ministèren. Den
svage Ludvig XVIII gaf slutligen efter, och d. 18
Febr. 1820 måste D. taga afsked. Han blef emellertid
upphöjd till fransk hertig och utnämnd till ambassadör
i London, hvilken plats han likväl måste lemna, då
den Richelieuska ministèren föll (Dec. 1821). Under
den Villèleska ministèren tillhörde D. oppositionen
inom pärskammaren. Efter Juli-revolutionen 1830
var han en ifrig anhängare af Ludvig Filip, men
inträdde ej i någon af de många ministèrerna under
denne konungs regering. Februari-revolutionen 1848
gjorde slut på hans politiska bana. Han dog d. 25
Oktober 1860.– 2. Louis Charles Elie Amanieu D.,
hertig, den förres son, fransk statsman, född
d. 9 Maj 1819, var först ambassadsekreterare i
London samt blef derefter sändebud i Madrid och i
Lissabon. Efter Februarirevolutionen 1848 drog han
sig tillbaka från det politiska lifvet och egnade
sig åt industriella företag. D., som dittills burit
titeln markis, ärfde vid faderns död, 1860, dennes
dubbla hertigliga värdighet. Det andra kejsaredömets
fall öppnade nya utsigter för hans ärelystnad. Den
8 Febr. 1871 valdes han i departementet Gironde till
ledamot af nationalförsamlingen, hvarest han slöt sig
till högra centern. I Sept. 1873 utnämndes han till
ambassadör i London, men d. 26 November s. å. kallades
han att öfvertaga utrikesministerportföljen, hvilken
han bibehöll till d. 20 Nov. 1877. Såsom ledare af
Frankrikes utrikes ärenden gjorde D. sig högt förtjent
om sitt fosterland. Den
fredskärlek, som det andra kejsaredömet låtsade,
var hos honom uppriktig. Med stor skicklighet undvek
han hvarje allvarlig konflikt med såväl Tyskland
som Italien, utan att likväl prisgifva Frankrikes
värdighet. Men de sympatier han förvärfvat hos
franska folket förverkade han, då han ingick som
medlem af det reaktionära kabinett, som hertigen
af Broglie och Fourtou bildade efter Jules Simons,
mot det parlamentariska styrelsesättet stridande,
plötsliga afskedande d. 16 Maj 1877. Tillsammans
med Broglie måste derför äfven D. afgå, d. 20
Nov. s. å. Den 14 Okt. 1877 valdes han till medlem af
deputerade-kammaren för valkretsen Puget-Théniers,
der han uppträdt som officiel kandidat; men för
begångna olagligheter blef valet kasseradt. Ej häller
har det lyckats D. att blifva medlem af senaten.
E. W.
Decazeville [dökasövil], fabriksstad i franska
depart. Aveyron (Guienne), nära floden Lot, i en
genom sina kollager för mellersta Frankrike vigtig
trakt. Omkr. 9,000 innev. Decazeville-kolen äro
tämligen dåliga, lösa och blandade med främmande
ämnen, men dessa brister ersättas till en del
genom den ovanligt rikliga tillgången. Ett af
kollagren har till och med den oerhörda tjockleken
af 70 m. (235 f.) och en utsträckning af mer än
4 kilom. (omkr. 1/2 mil). Betydliga jernverkstäder.
A. G.
Decebalus, herskare öfver dacierna. En sådan,
företrädesvis betecknad med denna titel, var den,
som förde krig mot kejsar Domitianus, hvilken
ingick en för romarna föga hedrande fred med
honom, och mot Trajanus, af hvilken han deremot
blef slagen och tvungen att underkasta sig. Han
bröt visserligen en tid derefter freden, men blef
å nyo besegrad och gaf sig då sjelf döden (106
e. Kr.), hvarpå hans rike vardt en romersk provins.
R. Tdh.
Decelea, forntida stad i Attika. Se Dekeleia.
December, Lat. (af decem, tio), den tionde månaden
i den julianska kalendern och den tolfte i den
gregorianska. Den består af trettioen dagar. Månadens
svenska namn är Julmånad; på danska kallas han
Kristmåned.
Decembrist, December-man, benämning på Louis
Napoléons anhängare vid det s. k. statsstrecket den
2 Dec. 1851. Jfr Dekabrister.
Decemprimi, Lat. (af decem, tio, och primus, den
förste), "de tio förste", ursprungligen sannolikt de
främste i den äldsta romerska senatens tio dekurier,
var i flere af det romerska rikets städer benämning
på de tio förnämste senatorerna. Dessa användes i
synnerhet som deltagare i beskickningar. – Decemprimi
scholarum l. decaproti (af Grek. deka, tio, och
protos, den förste) kallades de tio främste inom de
kejserliga hustrupperna (domestici). De användes äfven
till civila tjenster, i synnerhet till upptagandet
af skatter o. d.
Decemvir, Lat. (af decem, tio, och vir, man), egentl.
tioman, d. v. s. ledamot af en tiomannanämnd i
det gamla Rom. Dylika nämnder tillsattes för olika
ändamål. En sådan (decemviri stlitibus iudicandis)
utöfvade domaremyndighet i vissa mål, troligtvis,
åtminstone ursprungligen, i fråga om plebejer,
eftersom deras personer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
