Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Duccio di Buoninsegna, italiensk målare - Duc d'Albe, Fr. sjöv. Se Dykdalb. - Ducerceau, franska arkitekter. Se Androuet. - Du Chaillu, Paul Belloni, nordamerikansk (fransk) resande - Duchange, Gaspard, fransk kopparstickare - Duchâtel, Charles Marie Tannegui, grefve, fransk statsman - Duchâtelet, Achille - Du Châtelet-Lomont, Gabrielle Emilie, fransk författarinna, Voltaires älskarinna. Se Châtelet-Lomont. - Duchenne, Guillaume Bejamin D. de Boulogne, fransk läkare - Duchesne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det florentinska. Endast ett med säkerhet kändt
verk af honom finnes i behåll: det forna högaltaret
i Stenas katedral (1308–10). Detta borttogs 1506
från sin ursprungliga plats, och olika delar
af detsamma äro numera uppsatta i skilda rum af
kyrkan. Af dess i tempera målade bägge hufvudtaflor
framställer den främre en kolossal, af änglar och
helgon omgifven madonna med barnet. Anordningen
är den gamla symmetriska, men i behandlingen af
de enskilda gestalterna visar sig D. hafva tagit
ett stort steg framåt. Visserligen kunde han lika
litet som florentinaren Cimabue frigöra sig från de
gifna bysantinska typerna, men han ingöt i dem ett
nytt lif och särskildt ett sienesiskt element, ett
ljuft och mildt, nästan drömmande uttryck, hvilket
synnerligen i hans qvinno- och änglafigurer verkar
behagligt på åskådaren. För madonnan skapade han
derigenom ett nytt ideal, liksom äfven hans vänligt
blickande Kristusbarn är vida naturligare än det
lillgamla, af dogmatiserande bibegrepp vanställda
barn, som den bysantinska konsten satte i moderns
sköte. Den bakre taflan upptager 26 scener ur
Kristi lidandes historia, med rikt innehåll och
en lifligare framställning, än man finner hos de
bysantinska förebilderna. D:s inflytande på Sienas
målareskola sträckte sig ända in på 1400-talet.
R-n.
Duc d’Albe, Fr. sjöv. Se Dykdalb.
Ducerceau [dysärså], franska arkitekter. Se Androuet.
Du Chaillu [dy sjaijy], Paul Belloni, nordamerikansk
(fransk) resande, född i Paris d. 31 Juli 1835,
vistades i sin ungdom vid ett afrikanskt faktori vid
Gabun-flodens mynning, på Afrikas vestra kust, der
hans fader dref handel med infödingarna. 1855–58
företog han, med understöd af "Academy of
natural sciences" i Filadelfia, vandringar i
Gabuns kustområde och det inre af landet samt
gjorde derunder iakttagelser, företrädesvis
rörande gorillan. Resultaten af dessa vandringar
offentliggjorde han i Explorations and adventures in
equatorial Africa (1861, ny uppl. 1871; "Forskningar
och äfventyr i mellersta Afrika", 1875). Många i
detta arbete förekommande uppgifter betviflades
starkt till en början, men hafva sedan delvis
erkänts såsom grundade. 1863–65 gjorde han en ny
resa, från den sydligaste armen i Ogove-deltat genom
Asjira- och Asjango-landet (till 12 1/2° ö. lgd fr. Gr.),
under hvilken han utförde många ortbestämningar och
höjdmätningar samt inhemtade värdefulla upplysningar
om land och folk i denna del af vestra Afrika. Öfver
denna resa höll han flere föreläsningar i Nord-Amerika
och utgaf A journey to Ashangs land (1867),
Stories of the gorilla country (1868; "Historier från
Gorilla-landet", 1868), Wild life under thee quator (1869),
Lost in the jungle (s. å.), My Apengi kingdom (1870)
och The country of the dwarfs (1871; "Dvärgarnas
land", 1874). 1872 reste han i Sverige, Norge,
Lappland och Finland. En redogörelse för denna resa
(som lär komma att utgifvas under titeln The land of
the midnight sun) har länge varit under arbete.
Duchange [dysja’ngsch], Gaspard, fransk
kopparstickare, f. 1662, d. 1757, var lärjunge af J.
Audran och utmärkte sig genom sin veka och
vällustiga behandling af karnationen, i synnerhet
den qvinliga. Berömda i detta afseende äro hans
gravyrer efter Correggios Jupiter och Io, Jupiter
och Leda samt Jupiter och Danaë.
Duchâtel [dysjatä’l], Charles Marie Tannegui,
grefve, fransk statsman, f. 1803, d. 1867, var
1834–36 handels-, 1836–37 finans- och 1839–48
inrikesminister. D:s verksamhet i Ludvig Filips
sista ministér blef i högsta måtto olycksbringande
för Frankrike. "Döf för alla önskningar om reform,
orubblig, liksom konungen sjelf, inför den hotande
agitation, som låg i reformbanketterna, ådagalade
han den fullkomligaste förtröstan om styrelsens
seger, ända tills förbudet mot tolfte (Paris-)
arrondissementets bankett gaf tecknet till en
revolution." Efter Februarirevolutionens utbrott
(1848) bodde D. en kortare tid i England. Han var
till sina politiska, åsigter doktrinär och arbetade
för genomgripande reformer i tullväsendet. Skrifter:
Traité de la charité (1829; 2:dra uppl. 1836),
i hvilken han framställde arbete, sparsamhet och
försigtighet i äktenskapet som enda botemedlen
mot pauperismen, och Documents statistiques sur la
France (1834) m. fl. Jfr Vitet, "Le comte Duchâtel"
(2:dra uppl. 1875).
Duchâtelet [dysjätöle], Achille, pseudonym för den
engelske publicisten Thomas Paine.
Du Châtelet-Lomont [dy sjätöle-låmä’ng], Gabrielle
Emilie, fransk författarinna, Voltaires älskarinna. Se
Châtelet-Lomont.
Duchenne [dysjä’n], Guillaume Benjamin D. de Boulogne,
fransk läkare, f. 1806, d. 1875, var från 1842
praktiserande läkare i Paris och sysselsatte sig i
många år med undersökningar rörande elektricitetens
användning inom läkarevetenskapen. Han betraktas
såsom en af elektroterapiens skapare. D:s
elektriseringsmetod, som är högt värderad såväl
i Frankrike som i andra land, infördes i Sverige
1851 af H. Sätherberg. Skrifter: De l’électrisation
localisée et de son application à la physiologie,
à la pathologie et à la thérapeutique (1855, 3:dje
uppl. 1872), Mécanisme de la physionomie humaine
(1862) och Physiologie des mouvements démontrée
à l’aide de l’experimentation électrique et de
l’observation clinique (1867) m. fl.
Duchesne [dysjän]. 1. André D. (Lat. Andreas
Quercetanus), fransk historieskrifvare, f. 1584, blef
af kardinal Richelieu utsedd till kongl. historiograf
och dog 1640 (till följd af öfverkörning). Hans
arbeten äro ännu i dag en grufva med ypperligt
material och hafva förskaffat honom namnet "den
franska historieskrifningens fader". De vigtigaste
bland dem äro: Les antiquités et recherches
des villes, châteaux et places remarquables de
toute la France (1610, flere gånger omtryckt),
Histoire d’Angleterre, d’Écosse et d’Irlande
(1614), Histoire des papes jusqu’à Paul V (1616)
och Histoire des rois, ducs et comtes de Bourgogne
(1619–28). Dessutom utgaf D. bl. a. den vigtiga
urkundsamlingen "Historiae francorum scriptores"
(1636–49), "Historiae normannorum scriptores antiqui"
(1619), "Oeuvres d’Abélard et d’Héloîse" (1616) och
"Oeuvres d’Alain Chartier" (1617) m. m. – 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
