Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wach, Karl Wilhelm - Wachau, by 6 km. s. ö. om Leipzig - Wachenhusen, Hans - Vacherot, Étienne - Wachler, Johann Friedrich Ludwig - Wachschlager, Georg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nämligen den religiösa konsten och porträttet, i
det han 1807 utförde sitt första större arbete,
en altartafla, Kristus med Johannes och Matteus,
samt 1811 ett porträtt af drottning Luise. Han gjorde
1813–15 tjenst som landtvärnsofficer, och kriget
förde honom 1815 till Paris, der han fortsatte sina
studier under David. Vid denna tid målade han Kristus
på korset (för Garnisonskyrkan i Berlin) och Johannes
Döparen (i slottet Bellevue, Berlin). Derefter reste
han 1817 med kungl. understöd till Rom, der han slöt
sig till Overbeck och nasarenernas krets (se
Nasarener), gjorde många studier och kartonger,
t. ex. en Madonna med barnet, som längre fram
utfördes, samt tecknade och kopierade verk af den
äldre florentinska skolan och Rafael (»Hesekiels syn»
i Pal. Pitti). Återkommen till Berlin 1819, målade
han Uppståndelsen, stor altartafla för en kyrka
i Moskva, och De nio muserna (i taket å salongen i
Berlins Schauspielhaus). Samtidigt blef han professor
vid akademien och inrättade en målare-skola, i hvilken
en mängd lärjungar sökte sin utveckling. Han utförde
1820–24 kartonger och färgskisser till glasmålningar
i Marienburgs slott, nära Weichsels östra mynning,
derefter en mängd porträtt samt målningar i kyrkor
och symboliska arbeten. W. berömmes för korrekt
teckning, bestämd modellering och klassiskt djup
i färgen, men också anmärkes hos honom brist på
verkligt formsinne samt på fantasi och naivitet,
så att han lemnar åskådaren kall och gör ett
nyktert intryck. Men genom sin metod att måla,
genom sin rena och förträffliga karakter samt
genom allvaret i sina konststräfvanden utöfvade
han ett helsosamt inflytande på yngre konstnärer.
C. R. N.
Wachau, by 6 km. s. ö. om Leipzig, var i
»folkslagtningen» d. 16 Okt. 1813 stridens
hufvudpunkt.
Wachenhusen, Hans, tysk skriftställare, f. i Trier
1827, företog resor, först till den skandinaviska
halfön och Island, derefter till olika verldsdelar,
och upplefde många äfventyr. Han har såsom åskådare
öfvervarit nästan alla europeiska krig under nyaste
tiden och skildrat dem i tidningskorrespondenser, som
sedermera sammanförts i bokform. Bland hans utgifna
arbeten må nämnas Von Widdin näck Stambul (1855,
om Krimkriget), Das neue Paris (s. å.), Reisebilder
aus Spanien (1857; »Resebilder från Spanien och
Turkiet», 1859), Die frauen des kaiserreichs (1858,
många uppl.; »Kejsardömets qvinnor», 1870), romanen
Rom und Sahara (1858, 4:de uppl. 1871), Tagebuch
vom italienischen kriegsschauplatz (1859), Halbmond
und doppeladler (1860), Freischaren und royalisten
(1860, 3:dje uppl. 1867; om Garibaldis fälttåg),
Unter dem weissen adler (1863, 2:dra uppl. 1885; om
polska resningen), Vor den Düppeler schanzen (1864),
Tagebuch vom österreichischem kriegsschauplatz
(6 uppl. 1866), Pariser photographien (»Paris
1867. Bilder från expositionen», 1867), Vom armen
ägyptischen mann. Mein fellahleben (1871) och
Tagebuch vom französischen kriegsschauplatz (1871),
hvilken vann en mycket stor spridning. W. har
dessutom författat en mängd romaner, i hvilka jägtas starkt
efter yttre effekt, samt memoarerna Aus bewegtem leben
(2 bd, 1890).
Vacherot [vasjrå], Étienne, fransk filosofisk
författare, f. 1809, utsågs 1837 af V. Cousin till
studierektor vid École normale i Paris och blef
1839 professor i filosofi vid Sorbonne. De orädda
åsigter V. framlade i sitt arbete Histoire critique
de l’école d’Alexandrie (3 bd, 1846–51) ådrogo honom
förföljelser från presterskapets sida, och sedan
han försatts i disponibilitet, blef han 1852, för
sin vägran att gå ed på författningen, afskedad ur
statens tjenst. Stort uppseende väckte äfven hans
arbete La démocratie (1859), för hvilket han dömdes
till böter och fängelse samt under hela 1860-talet
var beröfvad alla politiska rättigheter. V. vardt 1868
medlem af Franska institutet. Han tjenstgjorde under
Paris’ belägring (och till Thiers’ fall 1873) såsom
mär i 5:te arrondissementet, invaldes i Febr. 1871
af Seine-departementet i nationalförsamlingen,
hvarest han slöt sig till venstra centern, och
var en af de tre deputerade från Paris, hvilka
mottogo fredspreliminärerna. I den nya kammaren
af 1876 erhöll han ingen plats. Bland V:s skrifter
märkas vidare La métaphysique et la science (2
bd, 1858; 2:dra uppl. 1863), Essai de philosophie
critique (1864), La religion (1868) och Le nouveau
spiritualisme (1884).
Wachler, Johann Friedrich Ludwig, tysk
literaturhistoriker, f. i Gotha 1767, blef 1794
professor i teologi och 1797 tillika i historia vid
universitetet i Rinteln, 1801 professor i filosofi och
historia samt 1802 dessutom i teologi vid Marburgs
universitet, 1805 konsistorialråd derst., 1815
professor i historia samt konsistorialråd i Breslau
och 1824 öfverbibliotekarie vid universitetet
derstädes. Död 1838. Bland W:s arbeten, hvilka
utmärka sig för grundlighet, sjelfständiga omdömen
och god stil, må nämnas Handbuch der geschichte
der litteratur (1804; 3:dje uppl. i 4 bd 1833),
Geschichte der historischen forschung und kunst
(2 bd, 1812–20), Vorlesungen über die geschichte
der deutschen nationallitteratur (1818–19; 2:dra
uppl. 1834) och Philomathie (3 bd, 1818–22). Han
utgaf 1793–1823 »Neue theologische annalen».
Wachschlager, Georg, friherre, diplomat, född d. 2
Nov. 1648 i Thorn, der hans fader, Daniel W.,
slutligen blef burggrefve, studerade i Königsberg,
var polska sändebudet Morstein följaktig till Rom
och anställdes 1674 hos svenske ambassadören i Polen,
Lilliehöök. 1693 blef han kommissionssekreterare och
1698 resident i Varsjav, men ålades 1700 af konung
August att lemna denna stad i sammanhang med kriget
emot Sverige. Jämte A. Horn och J. von Palmenberg var
W. 1704–05 Karl XII:s ambassadör vid underhandlingarna
med polackerna angående Augusts afsättning och val af
ny konung, underhandlingar, som ledde till de åsyftade
målen. W. utnämndes 1705 till statssekreterare och
1708 till envoyé hos kon. Stanislaus och vistades
såsom sådan hufvudsakligen i Königsberg, tills han
1715, förvisad af preussiska regeringen, reste öfver
till Sverige,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
