Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Wachtmeister, Hans - 3. Wachtmeister, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Öland. Generallöjtnant 1700, kommenderade han i
slaget vid Narva kavalleriet på högra flygeln. Död
i Reval d. 30 April 1701.
3. Wachtmeister, Hans, grefve, kungligt råd,
amiral-general, äldste son till W. 2, föddes i
Stockholm d. 24 Dec. 1641. Han reste 1661 med sin
broder Axel utrikes. Öfver Tyskland, Schweiz och
Venezia foro de till Rom, der de dröjde ett helt
år och på drottning Kristinas bekostnad fingo lära
sig allt, som hörde till den tidens kavaljerers
uppfostran. Från Italien reste bröderna till Paris,
der Hans stannade in på andra året. Sedermera begaf
han sig till Holland, fick 1665 anställning såsom
volontär på engelska flottan och deltog i flere
sjödrabbningar under kriget mellan England och
Holland, men trädde vid »bremiska krigets» utbrott
1666 i svensk tjenst såsom kaptenlöjtnant vid Wolmar
Wrangels regemente och blef sedermera kammarherre hos
konungen. 1675 vardt han amiralitetskapten samt 1676
vice amiral och amiral. Märkvärdigt nog tjenstgjorde
han s. å. såsom öfverstelöjtnant vid Vestgöta ryttare
i slaget vid Lund, i hvilket han fick 3 hästar
skjutna under sig. I början af år 1677 fick riksrådet
Johan Gyllenstierna i uppdrag att återtaga Bleking,
och gåfvos honom dervid såsom medhjelpare W. och
dennes broder Axel. Medan Gyllenstierna begaf
sig till Kalmar, ryckte bröderna W., förstärkta af 400
vestmanländingar under öfverstelöjtnant Svinhufvud,
mot Karlshamn, som de förgäfves försökte eröfra. De
tågade derpå till Kristianopel, der Gyllenstierna
förenade sig med dem. Efter 10 dagars belägring
uppgåfvo danskarna staden, hvarefter bröderna
W. å nyo vände sig mot Karlshamn, som efter heta
strider intogs. Genom Blekings eröfring återställdes
förbindelserna mellan svenska hufvudhären och den
gamla svenska gränsen, hvilka förut »icke utan stor
olägenhet helt afskurne voro». 1677 deltog W. med
utmärkelse i det olyckliga sjöslaget i Kjöge-bukt
och fick efter detsamma befälet öfver qvarlefvorna af
svenska flottan. Han kämpade med ära och icke utan
framgång flere strider i Kalmarsund 1678–1679 mot den
fientliga flottan samt försvarade Kalmar och Öland.
Vid riksdagen 1680 spelade W. en af de mest
framstående rollerna. Det var han, som på riddarhuset
väckte det förslag, som hade till följd inrättandet
af Stora kommissionen (se d. o.) och räfsten med
konungens förmyndare. Vid reduktionsfrågans afgörande
på riddarhuset d. 29 Okt. var W. jämte sin broder
Axel den, som egentligen ledde konungens anhängare
i deras anfall mot Per Sparre (se Sparre 8) och
hans meningsfränder. W. och hans parti visade dervid
föga aktning för de lagliga formerna, men detta fel
följde W. genom hela hans lif.
Större ära har W. vunnit som svenska flottans
återupprättare och Karlskronas grundläggare. I
Dec. 1679 hade han blifvit amiralgeneral-löjtnant,
d. v. s. riksamiralens närmaste man, men i sjelfva
verket uppdrogs åt honom hela styrelsen af flottan,
särskildt högsta ledningen af skeppsbyggeriet. Redan
i slutet af 1679 hade han föreslagit och genomdrifvit
planen för anläggandet af en ny örlogshamn vid Trossö i
Bleking. För att med tillbörlig myndighet kunna
bedrifva Karlskronas anläggning och flottans
återupprättande utnämndes W. 1680 till guvernör öfver
Kalmar län, Öland och Bleking (tre år senare blef han
generalguvernör öfver samma landsdelar), 1681 till
kungligt råd och amiral-general och 1682 derjämte till
president i Amiralitetskollegium. 1680 hade Sverige
en flotta af 13 linieskepp från 84 till 50 kanoner
och 11 fregatter från 40 till 24 kanoner. Af dessa
kasserades 10 fartyg under de närmaste åren. Från
fredsslutet till 1686 byggdes 10 linieskepp från 84
till 64 kanoner samt 14 fregatter och mindre fartyg
från 48 till 12 kanoner. Efter 1689 års projekt var
svenska örlogsflottan 29 linieskepp från 90 till
50 kanoner, 7 fregatter från 40 till 26 kanoner
och 6 mindre fartyg, som förde sammanlagdt 2,268
kanoner. Denna flotta erfordrade en bemanning af
11,695 båtsmän och 1,646 soldater. 1689 kunde Karl
XI t. o. m. förklara för sina tyska bundsförvanter,
att han äfven utan sjömakternas hjelp trodde sig med
framgång kunna taga upp striden med Danmark till
sjös. 1697 uppgaf Amiralitetskollegium, att Sverige
utom fregatter egde en flotta af 38 rangskepp, som
förde 2,648 kanoner. En så stark flotta hade Sverige
dittills icke egt. Trots mångas afund, motstånd
och intriger hade W. lyckats åstadkomma detta. Dock
leddes hans motståndare icke alltid af dåliga
bevekelsegrunder, ty W. gjorde sig gång efter annan
skyldig till både egenmäktighet och mannamån. Men om
än W:s förtjenster som återupprättare af Sveriges
sjöförsvar i flere afseenden äro stora, kan man
dock ej tillerkänna honom äran af att hafva varit en
stor amiral. Gång på gång, då det gällde att visa
hvad han med sin flotta skulle kunna uträtta till
fäderneslandets båtnad, betedde han sig såsom en
mycket medelmåttig amiral. Han behöfde Karl XII:s
kategoriska befallning för att år 1700 kunna förmås
till att föra flottan genom Flintrännans grunda
farvatten, hvilken rörelse var nödvändig för svenska
flottans förening med den engelsk-holländska. Utan
denna förening – W:s förnämsta handling såsom amiral
– hade nämligen svenska härens öfverförande till
Själland varit en omöjlighet. Först 1710 kom han att
åter gå ut till sjös. Han lyckades då icke tillfoga
den danska flottan någon större skada, ehuru han en
tid hade den instängd i Kjöge-bukt. Förbindelsen
med de utländska provinserna förmådde han dock
upprätthålla, men för den lyckade transporten till
Pommern 1711 har Magnus Stenbock större heder än
W. Att transporten i Sept. 1712 råkade ut for en
stor olycka var hufvudsakligen W:s fel. Att W. ej med
örlogsflottan låg qvar för ankar emellan Wittmond och
Dornbusch, hvarigenom han kunnat skydda Stenbocks
vid Wittau liggande transportflotta, vittnar icke
fördelaktigt om hans klokhet eller förutseende och hör
till de ödesdigraste fel, som en svensk befälhafvare
någonsin begått. I stället för att göra detta
gick W. till sjös för att leverera danska flottan
batalj. Detta lyckades honom likväl lika litet då som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
