Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenbyggnadskonst, den gren af byggnadskonsten, som sysselsätter sig med utförande af »vattenbyggnader» - Vattenbåt (vattenskuta), sjöv., båt eller fartyg, på senare tid äfven ångare, som antingen direkte i lastrummet eller i stora cisterner medför dricksvatten - Vattendelare. Se Flod - Vattendrifvande medel. Se Hydrogoga - Vattendrfivare, sjöv. Se Drifvare - Vattenfall, det ställe, der rinnande vatten störtar sig utför en mer eller mindre brant afsats i flodbädden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förekommande specialarbeten, såsom kajbyggnader,
strandskoningar, vågbrytare, lastnings- och
lossningsbryggor, skeppsdockor m. m. Dit kunna
äfven räknas landfästen och pelare för broar samt,
på grund af arbetets beskaffenhet, jämväl mycket
djupgående grundläggningar till byggnader af
hvad slag som hälst. Deremot karakteriseras
vattenbyggnader af den andra klassen deraf att
de hafva sjelfva vattnet till föremål för sin
verksamhet för att i afseende på detsamma åstadkomma
någon förändring i för handen varande förhållanden
eller för att förebygga sådana förändringar. Dessa
arbeten kunna derför i mera speciel mening benämnas
vattenbyggnader. Dit höra t. ex. flodregleringar,
sjösänkningar, vattenaftappningar, utdikningar
och torrläggningar af alla slag, hvilka hafva till
ändamål att i möjligaste mån afhjelpa de skador
och olägenheter, som vattnets närvaro i vissa fall
för med sig. De företagas vanligen i jordbrukets
intresse och till dess förkofran samt utgöra i
våra dagar föremål för landtbruksingeniörernas
verksamhet. Men äfven städernas kloakledningar
utgöra vattenbyggnader af detta slag. En annan
grupp af dithörande arbeten har deremot till ändamål
att afhjelpa vattenbrist eller fylla det behof af
vatten, som å vissa orter kan förefinnas. Konstgjorda
ängsvattningar och vattenledningar för städer äro
ofta förekommande anläggningar af detta slag. En
tredje grupp af vattenbyggnader, som äfven
tillhöra den senare klassen, har till uppgift att
åstadkomma konstgjorda vattenvägar eller förhöja de
naturliga vattendragens användbarhet till båt- och
segelfart. Dit höra hufvudsakligen kanal- och
slussbyggnader i förening med dammbyggnader och
strömrensningar. Slutligen kan man dertill lägga
sådana vattenbyggnader, som afse vattnets användning
till mekanisk drifkraft och åstadkommande af dertill
erforderliga vattenmagasin. De bestå hufvudsakligen
af dammbyggnader och rännledningar för vattenhjul
eller turbiner. – Den del af vattenbyggnadskonsten,
som omfattar denna senare klass af vattenbyggnader,
förutsätter såsom sitt vetenskapliga underlag en
viss kännedom om lagarna för vattnets rörelser, eller
den vetenskapliga hydrauliken, och gör sålunda skäl
för den gamla benämningen architectura hydraulica.
P. V. A.
Vattenbåt (vattenskuta), sjöv., båt eller
fartyg, på senare tid äfven ångare, som antingen
direkte i lastrummet eller i stora cisterner medför
dricksvatten, hvarmed andra fartyg skola förses. För
detta ändamål är båten utrustad med långa slangar
samt med pumpar, hvilka stundom drifvas med ångkraft.
R. N.
Vattendelare. Se Flod.
Vattendrifvande medel. Se Hydragoga.
Vattendrifvare, sjöv. Se Drifvare.
Vattenfall, det ställe, der rinnande vatten störtar
sig utför en mer eller mindre brant afsats i
flodbädden. Vattenfall äro i synnerhet karakteristiska
för öfre loppet af de från högberg upprinnande
strömmarna. I Alperna t. ex. finnas flere hundra
vattenfall, der bergströmmarna kasta sig utför
bergväggarna och väcka beundran hufvudsakligen för
fallhöjdens skull.
Men äfven i en flods mellersta lopp, stundom äfven
i dess nedre, när detta i sin regelbundna lutning
afbrytes af en bergafeats, som floden ej kan kringgå,
förekomma fall, och dessa imponera då hufvudsakligen
genom sin väldiga vattenmassa, som skummande och
dånande störtar i djupet nedanför. Det finnes såväl
naturliga vattenfall som med afsigt åstadkomna,
antingen för skönhetens skull (vanligen kallade
kaskader, i parker) eller för nyttans, för att
lemna drifkraft för industrien. Lägre, tätt på
hvarandra följande fall plägar man kalla katarakter
(t. ex. Nilens katarakter), ehuru dermed betecknas
äfven stora lodräta fall. Till vattenfall i vidsträckt
mening höra äfven forsar, der vattnet, till följd
af en starkare lutning eller sammanträngning af
flodbädden eller en plötslig tillströmning af stora
vattenmassor, rör sig med påskyndad hastighet, så att
flodfarten mer eller mindre hindras eller helt och
hållet afbrytes. (Namnet »fors» användes dock äfven
om de största vattenfall, t. ex. Tännforsen.) De
vackraste och mest storartade naturliga vattenfallen
förekomma i Amerika samt i Alperna och på den
Skandinaviska halfön. Bland mera märkliga må
här anföras i Nord-Amerika: de fem Missourifallen
ofvanför Fort Benton (af saminanlagdt 50 m. höjd på 18
km. längd), Mohawks fall vid Cohoes (af hvilka ett,
fullt lodrätt, är 25 m.) och Trenton-fallen (110
m.) i Mohawks biflod West Canada i staten New York,
Niagarafallen (50 m.), kanske de mest besökta och
beundrade af alla; i Syd-Amerika: det 120 m. höga
fall, som Rio Anambio bildar nära vulkanen Puracé,
samt Salto de Tequendama (146 m.) i Rio Bogotá,
båda i Columbia, Iguasu’s fall ofvanför föreningen
med Paraná (ett trettiotal fall, af hvilka det högsta
är minst 50 m.); i Afrika: Victoriafallet i Sambesi
(öfver 100 m.): i Europa: vattenfallet i Cirque de
Gavarnie (422 m.) i Pyrenéerna, Velinos fall vid Terni
i Italien (sammanlagdt omkr. 200 m.), Rhenfallet vid
Schaffhausen (23 m.), Staubbach i Lauterbrunnendalen
(287 m.) samt de mindre höga, men på grund af sin
större vattenmängd mera imponerande Reichenbachfallet
(90 m.) och Handeckfallet (73 m.) i Haslidalen,
Toce- l. Tosafallet (165 m.) i ital. prov. Novara,
Krimlfallen (af sammanlagdt 1,400 m., det öfversta
ensamt bildande en 220 m. hög lodrät vattenpelare)
samt Schwarzbachfallet (95 m.) vid Golling, båda i
Salzburg. Europas vildaste, till vattenmängden största
och efter mångas åsigt äfven ståtligaste vattenfall är
Njommelsaska i Lule elf (80 m. fall på 3 km. längd,
deraf 30 m. på sjelfva hufvudfallet). Andra större
vattenfall i Sverige äro Fällforsen i Ume elf,
Tännforsen (omkr. 26 m.) i Indalselfvens källflod,
Laforsen (24 m., deraf 7,7 m. lodrätt) i Ljusnan,
Njupeskärsfallet i Vestra Dalelfven, Elfkarlebyfallet
(16,5 m. på 150 m. längd) i nedre Dalelfven samt
Trollhättefallen i Göta elf (se Trollhättan). Norges
största och mest bekanta vattenfall äro Vettisfossen
i Jotunheimen (260 m.), Rjukanfossen (245 m.) i
Maanelfven, Skjaeggedalsfossen (156 m.) och
Vöringsfossen (145 m.) i Hardanger. Finlands största
vattenfall är Imatra i Vuoksen (omkr. 30 m., deraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
