Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenfall, det ställe, der rinnande vatten störtar sig utför en mer eller mindre brant afsats i flodbädden - Vattenformor. Se Forma - Vattenfärgsmåleri. Se Aqvarellmåleri - Vattengas. 1. Fys. Se Vattenånga - Vattengas. 2. Tekn. Till hvad som blifvid sagdt om vattengasen i art. Gas, sp. 909-910, och Ljus, sp. 1564, må här tilläggas, att denna gas numera fått en ganska vidsträckt användning såsom bränslegas vid några stora jernverk - Vattengeuser. Se Geuser - Vattengals, kem., metasilikat af kalium eller natrium - Vattengran. Se Hippuris - Vattengrodor. Se Rana och Ranidæ - Vattengråsugga, Asellus aquaticus L., zool. - Vattengång, sjöv., den del af den yttre fartygssidan, som är i höjd med vattenytan - Vattenhammare. 1. Fys., ett omrk. 0,3 m. långt glasrör - Vattenhammare. 2. Mek. Se Hammare - Vattenhjul betecknar i ordets vidsträcktaste bemärkelse en hydraulisk kraftmaskin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
10 m. lodrätt). Såsom drifkraft for industriella
verk och på senare tid särskildt tagna i anspråk
för elektriska kraftmaskiner och för åstadkommande
af elektrisk belysning, hvarvid kraftöfverföring på
längre afstånd visat sig utförbar, hafva vattenfallen
stor betydelse, särskildt för de land, som sakna
naturligt bränsle (jfr Vattenkraft).
Vattenformor. Se Forma.
Vattenfärgsmåleri. Se Aqvarellmåleri.
Vattengas. 1. Fys. Se Vattenånga. – 2. Tekn. Till
hvad som blifvit sagdt om vattengasen i art. Gas,
sp. 909–910, och Ljus, sp. 1564, må här tilläggas,
att denna gas numera fått en ganska vidsträckt
användning såsom bränslegas vid några stora jernverk
(Essen a. d. Ruhr, Hörde och Witkowitz i Tyskland
samt Leeds i England), samt att den fått en mycket god
användning äfven till belysning genom en af ingeniören
O. Fahnehjelm utarbetad metod att åstadkomma ljus,
genom att i vattengaslågan inhänges en kam af fina
magnesiatrådar, hvilka derigenom hvitglödgas och
sprida ett särdeles vackert och behagligt ljus,
närmast liknande det elektriska glödljuset. Denna
uppfinning har medfört vattengasens användande till
belysning på åtskilliga ställen i Europa, såsom Essen,
Königszelt, Fürstenwalde, Witkowitz, Warstein,
Winterthur, Harrogate o. s. v. I Amerika har man
under många år användt vattengasen till belysning
genom att karburera den med petroleum. Under
de sista åren har okarburerad vattengas införts
såsom bränslegas i förening med den fahnehjelmska
metoden för belysning i Jackson, Mich., Hyde Park,
en förstad till Chicago, och S:t Joseph, Miss., och
den synes, på detta sätt använd, få god framgång.
C. A. D.
Vattengeuser. Se Geuser.
Vattenglas, kem., metasilikat af kalium eller natrium,
K2 Si O3 eller Na2 Si O3, var kändt redan 1640 af van
Helmont. Det beredes genom sammansmältning af passande
mängder qvartspulver och pottaska eller soda. Den
dervid erhållna glasmassan pulveriseras och kokas
med vatten, hvarefter lösningen afdunstas till siraps
tjocklek. Natriumvattenglas beredes äfven på det sätt
att pulveriserad flinta upphettas med natronlut under
ett tryck af 7–8 atmosferer. Vattenglaslösning är
en sirapstjock vätska, som i luften intorkar till en
glaslik massa. Den nyttjas för att skydda trä, papp
och väfnader mot eld, till impregnering af virke,
till fyllnad i tvål och såpa, till freskomålning
(stereokromi) samt till konstgjord sten. P. T. C.
Vattengran. Se Hippuris.
Vattengrodor. Se Rana och Kanidae.
Vattengråsugga, Asellus aquaticus L., zool., är
ett till ordningen Isopoda bland kräftdjuren
hörande gråsuggeliknande djur, som är typen för
en egen familj, Asellina, stående nära till de
egentliga, å land lefvande gråsuggorna. Asellus
har svansbihangen gaffelformiga, kloleden icke
klufven och de inre känselspröten mycket kortare än
de yttre. Vattengråsuggan är allmän i grafvar och
dammar och har en längd af 12–14 mm. Honan bär äggen
i en hinnaktig säck framtill under bröstet. O. T. S.
Vattengång, sjöv., den del af den yttre
fartygssidan, som är i höjd med vattenytan. Den
yttre fartygssidan ofvanför denna kallas fribord.
R. N.
Vattenhammare. 1. Fys., ett omkr. 0,3 m. långt
glasrör med omkr. 1 cm. inre diameter samt i ena
änden en päronformig utvidgning och ungefär på
midten en mindre kula. Röret är till 2/3 fyldt med
vatten, och all luft har genom kokning utdrifvits
före rörets hopsmältning, så att ett tomrum bildats
öfver vattnet. Låter man vattnet rinna öfver till den
rörformiga änden samt slår upp och ned med »hammaren»,
höres ett starkt ljud, liksom om en hård, fast kropp
sloge mot glaset, och deraf har apparaten erhållit
namnet vattenhammare. Vore det luft i röret, skulle
densamma förmildra vattnets slag mot glasväggarna, och
det för tomrummet i glasrör, t. ex. i barometerröret,
egendomliga ljudet skulle ej höras. Låter man vattnet
rinna öfver till den andra änden och tager den
päronformade utvidgningen i handen, verkar apparaten såsom
en pulshammare (se d. o.). – 2. Mek. Se Hammare.
A. Bi-n.
Vattenhjul betecknar i ordets vidsträcktaste
bemärkelse en hydraulisk kraftmaskin, eller
vattenmotor, vid hvilken vattnet verkar på skoflar
eller celler, anbragta vid omkretsen till ett hjul,
hvilket på detta sätt bringas i rotation kring sin
axel. Men i inskränktare och vanligare mening förstår
man med vattenhjul en sådan hydraulisk kraftmaskin,
vid hvilken vattnet inkommer med eller utan stöt
till endast en del af omkretsen af det kring en
horisontal axel rörliga hjulet och bortgår från detta
vid samma del. Turbinerna (se d. o.) skulle enligt
denna definition icke tillhöra vattenhjulen, ehuru
det gifves vissa hydrauliska kraftmaskiner, som stå
på gränsen mellan båda. – Vattenhjulen i den vanliga
bemärkelsen kunna indelas i tre klasser:
underfallshjul, vid hvilka vattnet införes till hjulet nedanför
axeln, bröstfalls- l. medelfallshjul, upptagande
vattnet i nära jämnhöjd med axeln, samt
öfverfallshjul, der vattnet inkommer vid högsta punkten
af omkretsen. Underfallshjulen äro af flere olika
slag. Till dem höra vadhjul, hvilka anbringas i en
fri ström, vanligen mellan två pråmar. Man antager,
att dessa hjul uppfunnos af Belisarius under Roms
belägring år 536, för att med Tiberns vatten drifva
sädesqvarnar. Liknande hjul anbringas äfven i en
något lutande ränna, hvarigenom vattnet ledes genom en
pådragslucka mot hjulskoflarna. Men verkningsgraden
blir endast ringa, 0,2 à 0,3. d. v. s. blott 20 à
30 proc. af vattnets naturkraft tillgodogöras vid
dylika hjul, der vattnet nästan uteslutande verkar
genom stöt, till följd af den förlust i lefvande
kraft, som genom stöten uppkommer. Man kan bättre
tillgodogöra vattenkraften genom att gifva hjulet
en sådan anordning, att vattnet förnämligast verkar
genom tryck eller direkt genom tyngdkraften och
lemnar hjulet med minsta möjliga hastighet. Detta kan
vid underfallshjulen ske derigenom att man gifver
skoflarna en passande form, t. ex. genom att bilda
dem af två, i rät vinkel mot hvarandra hopsatta
bräder, eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
