Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verb ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Emellertid är en ordklassindelning efter funktionen
i satsen för definitionen af ordklassen verb föga
användbar. Ty från denna synpunkt bör man komma till
ett af två resultat. Antingen är verb den ordklass,
som i och för sig kan utgöra en sats. Så är nu fallet
i flere, specielt de äldre indo-europeiska språken,
t. ex. Lat. legit, »han läser». Men detta är icke
fallet i särskildt de nyare språken och endast
delvis i de äldre. Att endast fästa sig vid ordens
betydelse leder icke häller till en uttömmande
definition af verb. Från denna synpunkt kunde man
säga, att verbet betecknar ett »skeende». Men äfven
t. ex. nomina kunna uttrycka ett skeende. Bäst torde
man med afseende på böjningen kunna definiera verb
såsom ett sådant ord, hvilket kan konjugeras (till
skilnad från t. ex. nomen, som har deklination,
och flexionslösa ord). Men denna definition passar
icke in på t. ex. kinesiskan (de isolerande språken
i allmänhet), der endast funktionen, som i sin tur
bestämmes af ställningen i satsen, afgör om ett ord
är t. ex. nomen eller verb. Liknande är förhållandet
i de ural-altaiska språken, der ingen annan skilnad
mellan nomen och verb finnes än den, att den för nomen
och verb i formelt hänseende gemensamma kategorien är
nomen, när den står som subjekt, verb när den står som
predikat eller predikativ, i hvilket fall speciella
pronominalelement, som tillkomma, förtydliga eller
förstärka den resp. funktionen. Frågan om prioriteten
af nomen eller verb i de indo-europeiska språken är
betydelselös och belyses af förhållandet t. ex. i
de ural-altaiska språken, der funktionen i hvarje
särskildt fall är bestämmande (jfr fall sådana som
läsa är en konst, der läsa är subst., och jag skall
läsa, der läsa är en del af verbaluttrycket). Och
det är en allmänt gjord iakttagelse, att vissa
verbalkategoriers stammar äro identiska med vissa
nomi-nalstammar. Det är endast arten af (den under
tidernas lopp utvecklade) flexionen, som i de faktiskt
lefvande språken bestämmer skilnaden mellan nomen och
verb. Emedan nu denna är i allmänhet olika, när ordet
står som subjekt och som predikat, samt man i det
aktuella språket fäster ett annat slags betydelse vid
predikatet än vid subjektet, så har deraf följt, att
man vid definition af verb sökt göra såväl betydelsen
som funktionen bestämmande. Båda synpunkterna äro
berättigade, men kunna icke åstadkomma en bestämd
afgränsning till andra ordklasser, emedan de faktiskt
öfvergå i hvarandra. Så äro för vårt språkmedvetande
infinitiv och particip så tillvida nära sammanhörande
med verbet, som de mera än andra nomina i sin
stambildning ansluta sig till verbet, men till formen
äro de, som bekant, nomina. – I de flekterande språken
har hos verbet utvecklat sig en rik böjning i olika
kategorier, som kallas konjugation. De vigtigaste
dylika kategorier äro numerus, person, tempus,
modus och genus (se dessa ord), som betecknas genom
personaländelsernas eller vissa stambildningselements
beskaffenhet. Specielt vigtig är den kategori, som
kallas genus, till hvars utbildning hufvudsakligen
funktionen bidragit. Bland de
vigtigaste genera nämna vi aktivum, medium
och passivum (i vissa språk gifvas också andra
genusnyanser). Aktivum (af Lat. activus, »verksam»)
är den kategori af former, som (med afseende på
betydelsen) antingen beteckna den i verbet uttryckta
verksamhetens öfvergång på ett annat föremål än
subjektet (nämligen objektet), i fall verbet till
betydelsen är »transitivt» (se d. o.), eller – dock ej
uteslutande – det i verbet uttryckta tillståndet eller
skeendet i allmänhet, i fall verbet är »intransitivt»
eller neutralt (se dessa ord). Medium (af Lat. medius,
»i midten befintlig») är den kategori, hvarigenom det
transitiva verbets verksamhet uttryckes återgående på
subjektet. Det är ofta, historiskt sedt, uppkommet
genom tillfogande af reflexiva pronomina. Liksom
det s. k. aktiva (= transitiva) verbet har sin
specifika betydelse uttryckt i aktivum, så finna
de s. k. »reflexiva» verben sin motsvarighet i
medium. Specifika användningar af neutrala verb (i
aktiv form) eller reflexiva verb (i äldre språken
uttryckt genom medium) i satsen hafva ofta gifvit
upphof åt passivum (se vidare Medium, 1). Passivum
(af Lat. passivus, »mottagande intryck») är det
gemensamma namnet för den kategori af former,
hvilka uttrycka, att subjektet är föremål för en
på detsamma (utifrån) riktad verksamhet eller är
innehållet i ett verbs handling. Skilnaden mellan
aktivet och passivet är, som nämndt, af syntaktisk
natur. Den omständigheten att hvad som vid ett aktivt
brukadt verb är objekt, vid ett passivt brukadt
verb subjekt, gör det möjligt, att ett psykologiskt
subjekt, som annars måste uttryckas i form af objekt,
äfven blir grammatiskt subjekt. Är psykologiskt
subjekt det, hvarvid en föreställning (predikatet)
för medvetandet hufvudsakligen anknytes, så inses,
att vid ett passivt brukadt verb är subjektet,
såsom det, hvarpå uppmärksamheten hufvudsakligen
är riktad, psykologiskt subjekt, äfven om det vid
ett aktivt uttryckssätt är grammatiskt objekt. I
opersonliga satser är skilnaden mellan aktiv och
passiv knappast märkbar; endast bruket har ledt till
olika uttryckssätt vid olika slags verb, t. ex. det
regnar i förhållande till det sjunges. Och i allmänhet
äro t. ex. nominalformerna ursprungligen indifferenta
med afseende på genus verbi; Sv. hafvande är aktivt,
men innehafvande kan i vissa ålderdomliga förbindelser
(laguttryck) vara passivt. Passivet såsom grammatisk
kategori har olika upprinnelser. Närmast har det
utvecklats ur aktivet af verb med neutral betydelse
eller med sådan (ockasionel) användning. Då det om
ett subjekt säges, att det är aktivt verksamt i en
handling hänga (= komma någon att hänga, upphänga),
har detta verb aktiv (kausativ) betydelse. Om det
deremot om objektet i en aktiv sats säges, att
det är (eller kommer i) ett passivt tillstånd af
hvad som ligger i begreppet hänga, kan detta i denna
neutrala (intransitiva) betydelse närmast jämföras med
pass. hängas (upphängas). Skilnaden mellan hänga och
(upp-) hängas består endast i den olika tidsarten
(durativ, momentan). Så kan sv. falla vara ett
passiv till fälla, Lat. cadere, »falla», till caedere,
»fälla». I Lat. har man också vid cadere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
