Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wernher der Gartener ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidning en ofantlig läsarekrets. Efter 1848 sällade
han sig till Bonaparte, blef efter d. 2 Dec. 1851
uppställd som officiel kandidat och valdes till
medlem af deputeradekammaren. Senare sålde han
»le Constitutionnel» mot ett betydande belopp,
hvilket han nedlade i en mängd spekulativa
företag. – I Mémoires d’un bourgeois de Paris
(1854; »En pariserborgares memoirer», 1355–56) och
Nouveaux mémoires d’un bourgeois de Paris (1866)
offentliggjorde han sina intryck af händelser och
personer. Derjämte utgaf han åtskilliga politiska
skrifter och skönliterära arbeten, såsom Quatre
ans de régne, Où allons-nous? (1857) och Le
second empire samt Cinq cent mille francs de rente
(1855), Eloge de Regnard (1858) och Les théâtres de
Paris depuis 1806 jusqu’en 1860 (1860). – 2. Eugène
V., fransk skriftställare, f. i Paris 1825, var
universitetslärare och derefter privatlärare derst.,
redigerade från 1868 några pressorgan i Lyon och
kallades 1875 till redaktör af veckoskriften »L’art»
i Paris. V. har i bokform utgifvit Du progrès
intellectuel dans l’humanité (1862), Les institutions
ouvrières de Mulhouse (1866), Histoire de la Prusse
(1867), L’esthétique (1878) m. fl. arbeten. –
3. Pierre V., fransk skriftställare, f. i Paris
1833, redigerade »la Revue de Paris» 1854–58 och
blef 1859 redaktör af »Charivari», hvarjämte han
med liffulla och humoristiska krönikor bidragit till
flere andra pressorgan. Bland hans i bokform utgifna
nutidsskildringar må här nämnas Les marionnettes
(1862), Le roman de la femme à barbe (1863), Maison
Amour et c:ie (1864), La foire aux grotesques (1865),
La mythologie parisienne (1867), Je, tu, il, nous,
vous, ils (1869) och Les mangeuses d’hommes (1878).
1. J. M-r.
Verona. 1. Provins uti italienska landskapet Venezia,
vid Tyrolens gräns, i norra delen ett bergland
(Monte Baldo, 2,228 m., och Monti Lessini), i
s. ett slättland, vattnadt af Adige, Tartaro och
Mincio, aflopp för Gardasjön, som till hälften
tillhör denna provins. Areal 2,747 qvkm. 419,939
innev. (1890). Vigtigaste produkterna äro marmor
och något stenkol samt vin, oliv- och ricinolja,
frukt och silke. – 2. Fästning och hufvudstad i
nämnda provins, ligger vid foten af Alperna på en
bördig slätt, vid föreningen af flere jernvägslinier
(till Trient, Milano, Mantua och Venezia), samt delas
af Adige, hvilken genomströmmar staden i en stor
båge, i två delar, förenade genom 6 broar. 68,741
innev. (1881). Staden har flere vackra, breda gator,
bl. a. de båda hufvudgatorna Corso Vittorio Emmanuele,
hvilken går från Forta nuova, en af Sanmichelis
berömda fästningsportar (från 1540), till Portone
della Brà vid Piazza Vittorio Emmanuele, samt Corso
Cavour, som går från Castel Vecchio, Scaligernas i
14:de årh. byggda borg (nu tyghus), förbi Porta de
Borsari, en antik triumfbåge eller stadsport, till
Piazza della Erbe, fordom republikens forum, med en
hög marmorpelare, som till 1797 bar ett Markuslejon
till tecken af stadens underkastelse under Venezia,
och tätt förbi Piazza dei Signori, med Dantes 1865
resta marmorstaty, ned till kyrkan S. Anastasia
vid floden.
Bland stadens kyrkor förtjena nämnas den
treskeppiga basilikan San Zeno, i romansk stil
(hufvudsakligen från 12:te årh.), S. Maria Antica,
på hvars gård ligga familjen Della Scalas mausoleer,
af hvilka de förnämsta äro Can Grandes (d. 1329),
Mastino II:s (d. 1351) och Can Signorios (d. 1375),
dominikankyrkan Sant’ Anastasia (från senare hälften
af 13:de årh.), särskildt anmärkningsvärd för
sina efter en genomförd plan målade dekorationer,
katedralen (väsentligen från 14:de årh., men
med en fantastiskt smyckad fasad från slutet af
12:te årh.), San Fermo Maggiore (från 14:de årh.),
enskeppig och märklig för sitt hvälfda trätak af
nära 15 m. spännvidd, S. Maria in Organo, ombyggd
af Sanmicheli, hvilken äfven gaf ritningar till
S. Giorgio in Braida. Palatsen i V. tillhöra tvänne
olika typer: en från tiden före stadens eröfring af
Venezia, ädla och enkla i anläggningen och i allmänhet
byggda af rödt tegel, med en i bottenvåningen af
öppna arkader omgifven gård, samt en yngre typ,
lånad från Venezia. Exempel på den förra är Palazzo
della Ragione (assisdomstolen), från 12:te årh.,
på den senare Pal. del Consiglio (sannolikt af Fra
Giocondo), det gamla rådhuset, med statyer och byster
af berömda veronesare från äldre och nyare tid,
samt de af Sanmicheli i 16:de årh. byggda palatsen
Guastaverza, Canossa, Bevilacqua och Pompei, det
sistnämnda nu tillhörigt staden och innehållande
ett konstmuseum. Liksom i Venezia hafva många af
1600-talets palats fasaderna beklädda med stuck
och rikt prydda med stora freskomålningar, ofta af
framstående mästare. Ett af dessa, målaren Niccolo
Giolfinos, har sina fresker ännu väl bibehållna och
ger en liflig föreställning om den effekt dessa
ofantliga, målade palats en gång åstadkommit. –
I och omkring staden finnas ännu många romerska
fornlemningar, och det af Scip. Maffei sammanbragta
och beskrifna antiqvitetsmuseet (Museo lapidario),
hvilket med rätta skattas högt af fornforskare,
innehåller samlingar af romerska, grekiska och
arabiska inskrifter, rom. och grek. basreliefer,
kärl och statyer, gammalkristna sarkofager m. m. Den
gamla romerska amfiteatern, från kejsaretiden, i
tyska sagan bekant som Didriks af Bern (Teoderik
den stores) hus, är af marmor och oval form, 154
m. lång, 123 m. bred och 32,5 m. hög och kunde rymma
20,000 sittande åskådare. Nästan alla dess yttre
arkader med tre rader bågar hafva försvunnit, och
alla sätena i det inre äro af yngre datum. Rester
finnas äfven af stora bad och af en romersk teater,
och 1885 anträffades under katedralen delar af
en mosaikstenläggning (från 3:dje årh.). – Såsom
fästning hade V. till 1866 den största strategiska
betydelse för Österrike, i det att staden utgjorde
en hufvuddel i den s. k. fästningsfyrkanten, som
beherskade öfre Italien och tillika från s. bildade
nyckeln till Tyrolen. Fästningsverken underhållas nu
ej längre, men V. är säte för 5:te ital. armékårens
generalkommando och omgifves af en krets fort långt
utanför de gamla murarna. – Bland högre undervisnings-
och bildningsanstalter märkas lyceum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
