Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesterås arfförening ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konsistorium i Münster. Rom.-katolska kyrkan har biskopar i
Munster och Paderborn, hvilkas stift äfven sträcka
sig in i Rhenprovinsen och prov. Sachsen. Provinsen
sorterar under oberlandesgericht i Hamm. –
W. kallades sedan senare hälften af 8:de årh. vestra
delen af det gamla, af Karl den store med frankiska
riket införlifvade hertigdömet Sachsen omkring
Ruhr, Lippe och öfre Ems, i motsats till Engern och
Ostfalen, hvilka lågo omkring Weser och sträckte
sig till Elbe. Vid hertigdömet Sachsens upplösning
efter Henrik Lejonets aktsförklaring 1180 gick
namnet Ostfalen förloradt, men namnet W. bibehöll
sig för området kring Ruhr och Lippe och omfattade
senare äfven Sauerland vid Sieg. Ärkebiskopen af
Köln erhöll Sauerland och några andra delar af
W. och fick af Fredrik Barbarossa titeln hertig af
W. och Engern, dock funnos inom det nya hertigdömet
flere sjelfständiga områden. Hertigdömet hörde
senare till den nederrhenska kretsen. Dess
område var ungefär hälften så stort som det
nuv. regeringsområdet Arnsberg. Då riksbiskopsstiftet
Köln 1801 sekulariserades, tillföll hertigdömet
W. enl. riksdeputations-hufvudbeslutet 1803
Hessen-Darmstadt såsom ersättning för dess
besittningar på venstra Rhenstranden, hvilka
förenats med Frankrike. Genom Wienkongressen lades
hertigdömet W. till Preussen. – 2. Fordom konungarike,
vasallstat till franska kejsaredömet, emellan
Elbe och Rhen, bildades af kejsar Napoleon genom
dekret af d. 18 Aug. 1807 och bestod af hertigdömet
Braunschweig, Kur-Hessen (med undantag af Hanau
och Katzenelnbogen) samt de preussiska områdena
Altmark, Magdeburg, Halberstadt, Hildesheim,
Goslar, Quedlinburg, Eichsfeld, Mühlhausen,
Nordhausen, Paderborn. Minden, Ravensberg, Münster
och Stolberg-Wernigerode jämte några hannoveranska
och sachsisk-thüringska landskap. Arealen utgjorde
38,100 qvkm. och folkmängden nära 2 mill. Napoleon gaf
konungariket åt sin yngste broder, Jérôme, som blef
medlem af Rhenförbundet och gjorde Kassel till sin
hufvudstad. Författningen, som denne genast utfärdade
(d. 15 Nov. 1807), var bildad efter den franska,
likaså landets administrativa indelning. Genom
kejsarens oupphörliga anspråk, underhållandet af en
talrik stående här och icke minst genom slöseriet
vid Jérômes lysande hof råkade finanserna snart i
ett tröstlöst läge. I Mars 1810 ökades W:s område med
en stor del af Hannover, men redan i slutet af året
måste det till Frankrike afträda större delen af
det nyvunna området jämte Osnabrück och Minden, så
att W. derefter hade en areal af 45,427 qvkm. med
2,057,000 innev. Jérômes välde stod på så svaga
fötter, att det 1813 ej behöfdes några allvarsamma
strider att spränga hans rike. Redan före slaget
vid Leipzig fördref i slutet af Sept. 1813 en rysk
här under Tjernisjev konung Jérôme från Kassel och
förklarade konungariket för upplöst. Jérôme återvände
visserligen snart med franska trupper, men blott
för att vid underrättelsen om Napoleons nederlag vid
Leipzig för alltid (d. 26 Okt. 1813) lemna sitt land,
sedan han låtit bortföra allt värdefullt
från slotten och t, o. m. en del af museets skatter
till Frankrike. Två dagar efter hans aftåg inryckte
ryssarna i Kassel, och kort derpå återgingo de olika
delarna af konungariket till sina forna egare.
Westfaler. Se Sachser.
Westfaliska freden kallas den fred, hvarigenom
Trettioåriga kriget (se d. o.) afslöts 1648. Namnet
har uppstått deraf att fredsförhandlingarna fördes
i städerna Osnabrück och Münster, hvilka vid denna
tid båda hörde till den Westfaliska kretsen af Tyska
riket. Efter långvariga preliminära förhandlingar hade
det bestämts, att fredskongressen skulle taga sin
början i Osnabrück och Münster d. 15 (g. st.) Mars
1642. Detta beslut blef dock ej verkstäldt. Först i
Mars 1644 ankommo de franska sändebuden till Münster,
och d. 27 Mars s. å. höll den svenske ambassadören,
friherre Johan Oxenstierna, sitt högtidliga intåg i
Osnabrück. En mängd obetydliga tvister bidrogo dock
att ännu ett år förhala fredsverket. Torstensons
seger vid Jankow (1645) gaf äntligen större fart åt
underhandlingarna. Sändebuden från de olika tyska
ständerna samt från Venezia och Spanien ankommo; och
slutligen i Nov. 1645 anlände den kejserlige ministern
grefve Max v. Trautmannsdorf, då underhandlingarna
på allvar började, i Osnabrück mellan kejsaren å
den ena samt de evangeliska ständerna och Sverige
på den andra sidan, i Münster mellan Tyska riket och
Frankrike. I territorialfrågor, der det hufvudsakligen
gällde ersättningsanspråk af riket, höllo Sverige
och Frankrike tillhopa och understödde hvarandras
fordringar, men i de religiös-kyrkliga tvistefrågorna
tog Sverige alltid parti för de tyske protestanterna,
hvilka hade Sverige att tacka för många för dem
lyckliga bestämmelser, under det att Frankrike mera
gynnade de katolska riksständernas, i synnerhet
Bajerns, yrkanden. Kejsaren stod så godt som utan
anhängare. Liksom han i de religiösa frågorna under
Sveriges tryck måste göra alla de eftergifter, som han
i det långa kriget sökt undvika, så måste han äfven i
rikets politiska angelägenheter lemna ifrån sig nästan
alla de befogenheter, som han dittills egt. Freden
undertecknades lördagen d. 14 (g. st.) Okt. 1648.–
De förnämste diplomaterna i den stora fredskongressen
voro följande. Sverige representerades af friherre,
under kongressens lopp grefve Johan Oxenstierna
och Johan Adler Salvius, hvilka sins emellan voro
personliga ovänner och derigenom ibland skadade de
svenska intressena (se Adler Salvius). Till
den svenska legationen hörde ock residenten i
Münster Schering Rosenhane och legationssekreteraren
Mattias Mylonius (Biörenklou). Frankrikes ombud voro
grefvarna C. d’Avaux och A. de Servien, äfven de
personliga fiender, hvarför den franska regeringen
såsom principalgesandt förordnade Henri d’Orléans,
hertig af Longueville, hvilken dock h. o. h. leddes
af d’Avaux. Kejsarens förnämsta ombud var grefve
Max. v. Trautmannsdorf. Honom närmast i rang voro
Ludvig af Nassau och Joh. Max. v. Lamberg, men i
inflytande stod näst honom doktor Isak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
