Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesterås arfförening ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Volmar. Af de tyska ständernas ombud må nämnas
Bajerns: friherre v. Haslang och doktor J. A. Krebs,
Brandenburgs: Joh. v. Sayn-Wittgenstein, Sachsens:
hofråden Pistorius och Leuber, Lüneburgs: doktor Jakob
Lampadius. Fredsmäklare voro den påflige legaten
Fabio Chigi (sedan påfve under namnet Alexander
VII) och venezianen Alvise Contarini. Spanien och
Nederländerna voro representerade endast i Münster,
det förra landet genom grefve Guzman de Peñaranda,
det senare genom Adrian Pauw och Jan van Knuyt. Äfven
Schweiz, Toscana, Mantua, Savojen, Portugal, Polen
och Siebenbürgen (de båda senare landen dock blott
tidtals) hade ombud vid kongressen. Af Europas mera
betydande makter saknades sålunda – utom Ryssland och
Turkiet – endast England och Danmark. Kongressen var
Europas första allmänna fredskongress. De vigtigaste
punkterna i freden voro 1) Religiösa bestämmelser:
full likställighet (aequalitas exacta mutuaque) för
båda religionernas riksständer, i öfverensstämmelse
hvarmed Augsburgiska religionsfreden af 1555
bekräftades och utsträcktes att gälla äfven för de
reformerta ständerna. Med hänsyn till de andliga
godsen bestämdes efter långa strider d. 1 Jan. 1624
såsom normaldag, så att de områden, som då voro
katolska, skulle förblifva det, de åter, som då voro
sekulariserade, skulle fortfara att så vara. I de
enskilda landen skulle innevånare af annan religion
än statens få rätt till samvetsfrihet, husandakt och
utvandring. 2) Statsrättsliga bestämmelser. En ständig
riksdag skulle inrättas, i Regensburg, der de katolska
och protestantiska ständerna skulle vara alldeles
likställda. Den skulle utöfva hela lagstiftnings-
och beskattningsrätten; men då dervid enstämmighet
skulle fordras emellan de tre kurierna (jfr Tyskland,
sp. 1170) och meningsstrider emellan de olika
religionsgrupperna i hvar kuria ej skulle afgöras
genom röstpluralitet, utan genom uppgörelse i godo,
så innebar denna bestämmelse, att de sista spåren
af en tysk centralstyrelse då utplånades. Dessutom
fingo de olika riksständerna full »landshöghet»
i inre angelägenheter samt rätt att ingå förbund
med hvarandra och med utländska makter, dock ej mot
kejsaren. 3) Territoriella bestämmelser. Sverige
fick hela Vor-Pommern med öarna Rügen och Usedom,
af Hinter-Pommern Stettin, Garz, Damm, Gollnow och ön
Wollin jämte mellanliggande vatten samt en sträcka
af östra Oderstranden, som skulle bestämmas genom
underhandlingar mellan Sverige och Brandenburg,
hvarjämte, om den brandenburgska manslinien
utslocknade, Sverige skulle erhålla äfven hela det
öfriga Hinter-Pommern med Kamin. Vidare erhöll det
staden Wismar med fästet Wallfish samt amten Poël
och Neukloster, ärkebiskopsstiftet Bremen (men ej
staden Bremen) och biskopsstiftet Verden samt amten
Wildeshausen och Thedinghausen. För dessa områden
erhöll det säte och stämma såsom riksstånd på riks-
och kretsdagar samt skulle omvexlande med Brandenburg
ega direktorium i nedersachsiska kretsen. Slutligen
erhöll det 5 mill. riksdaler för att betala sina
trupper samt några andra
penningesummor. Frankrike fick full besittningsrätt
till stiften Metz, Toul och Verdun, som det
faktiskt egt sedan 1552, samt alla österrikiska
besittningar i Elsass, nämligen Sundgau, Öfre och
Nedre Elsass, Breisach och de 10 riksstäderna
i detta land. Brandenburg erhöll återstoden af
Hinter-Pommern och stiften Halberstadt, Minden,
Kamin och Magdeburg (från 1680). Mecklenburg fick
stiften Schwerin och Ratzeburg. Bajern fick behålla
Öfre Pfalz och kurfurstevärdigheten, men Nedre Pfalz
skulle återlemnas till Fredrik V:s son, för hvars
räkning en ny (åttonde) kurvärdighet inrättades. Äfven
Hessen-Kassel och Braunschweig-Lüneburg fingo
några små områden. Schweiz och Nederländerna skildes
fullständigt från Tyska riket. Alla furstar för
öfrigt, som under kriget förlorat sina land,
skulle återfå dem. – Efter freden förhandlades
i Nürnberg från Sept, 1649 till Juni 1650 om
fredsbestämmelsernas verkställande, hvarefter den
definitiva exekutionsrecessen utfärdades. Sveriges
ombud i Nürnberg var pfalzgrefven Karl Gustaf. –
Af den rika literaturen öfver kongressen må här
påpekas C. T. Odhners arbete »Sveriges deltagande
i Westfaliska fredskongressen och grundläggningen
af det svenska väldet i Tyskland» (1875).
J. Fr. N.
Westfaliska kretsen (Neder-rherisk westfaliska
kretsen), en af de 10 kretsarna i det forna Tyska
riket, upprättad 1512, omfattade landet mellan
Nordsjön, Weser och nedre Rhen till Lahn i söder (med
undantag af kölnska hertigdömet Westfalen) samt på
venstra Rhenstranden en landsträcka fram till franska
gränsen. Arealen uppgick till 57,430 qvkm. Kretsen
omfattade 1792 bl. a. biskopsstiften Münster,
Paderborn, Osnabrück och Lüttich (ursprungligen
äfven Utrecht), hertigdömena Kleve, Geldern, Jülich,
Berg och Oldenburg, furstendömena Minden, Verden,
Ostfriesland, Mörs, Siegen, Wied, Sayn, Schaumburg,
Lippe, Hoya, amten Thedinghausen och Wildeshausen,
grefskapen Mark, Ravensberg, riksstäderna Köln,
Aachen och Dortmund, sammanlagdt 87 territorier,
med en befolkning af 2,9 mill. Kretsdagar plägade
hållas i Köln. Direktorer för kretsen voro vexelvis
biskopen af Münster och hertigen af Jülich-Kleve,
hvilkens plats i 17:de årh. intogs af kurfurstarna
af Brandenburg och Pfalz. I Lunéville-freden 1801
förlorade kretsen sina vestrhenska områdesdelar till
Frankrike, och 1806 upphäfdes kretsförfattningen.
Westfaliska porten (Porta Westphalica). Se Weser.
Vestfjorden, stor hafsvik i norra Norge, intränger
på en sträcka af öfver 100 km. mellan Lofotens öar
och fastlandet och har vid mynningen en bredd af
omkr. 50 km. Yttersidan begränsas af öarna Röst,
Værö och Moskenæsö, mellan hvilka båda sistnämnda
den bekanta Malströmmen eller Mosköströmmen går
fram. En färd öfver V. från Bodö är vid oroligt väder,
då Ishafvet vräker in sina vågor, icke utan faror,
men erbjuder ett storartadt skådespel, i synnerhet
vid belysning af midnattssolen och med utsigten åt
den s. k. Lofotvags fjäll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
