Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volt. 2. Konstgrepp vid korts blandning, hvarigenom ett visst kort oförmärkt kommer att ligga på en viss plats i leken - Volt. 3. Hel omhvälfning af kroppen framåt eller bakåt under luftsprång - Volt, fys., den efter Volta uppkallade praktiska enheten för elektromotorisk kraft - Volta, Ital., musikt., vändning, gång - Volta, Alessandro - Volta-elektricitet (voltaism), detsamma som galvanism (se d. o.) - Volta-elektrometer. Se Voltameter - Volt-agometer l. endast agometer, fys., är ett af M. H. Jacobi uppfunnet, föga brukligt instrument för uppmätandet af elektriska motstånd - Volta-induktion, fys., kallas den induktion, som elektriska strömmar utöfva på i deras närhet befintliga slutna ledningar - Voltaire, François Marie Arouet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
viss plats i leken. – 3. Hel omhvälfning af kroppen
framåt eller bakåt under luftsprång.
Volt, fys., den efter Volta uppkallade praktiska
enheten för elektromotorisk kraft. En volt är en
100-milliondel af den absoluta enheten (se
Ohmska lagen). Ett Daniells element (se Galvanisk stapel)
har en elektromotorisk kraft, som är i det närmaste
lika med 1 volt. A. Bi-n.
Volta, Ital., musikt., vändning, gång. Prima v.,
seconda v. (förkort. I:ma, II:da), första,
andra gången, beteckning å de takter omkring ett
repristecken, hvilka vid reprisens omtagning skola
spelas eller öfverhoppas.
Volta, Alessandro, grefve, italiensk fysiker, föddes
d. 18 Febr. 1745 i Como, i hvilken stad han äfven
erhöll sin uppfostran. Två fysikaliska afhandlingar,
utgifna 1769 och 1771, grundlade hans rykte, och 1774
blef han rektor och lärare i fysik vid gymnasiet
i Como samt 1779 professor vid universitetet i
Pavia. Redan 1777 hade han uppfunnit elektroforen
(hvars fenomen svensken Wilcke flere år förut, 1762,
teoretiskt förklarat) och elektroskopet, och 1782
uppfann han den elektriska kondensatorn. Sin största
ryktbarhet förvärfvade han dock genom konstruktionen
af den efter honom benämnda Voltas stapel (1800;
se Galvanisk stapel), hvarigenom galvanismens höga
vetenskapliga och praktiska värde ådagalades. V. reste
1777 i Schweiz och Savojen samt 1782 i Tyskland,
Holland, England och Frankrike. Vid sin återkomst
från den sistnämnda resan införde han potatesodlingen
i Lombardiet. I Paris väckte hans »stapel» en så
stor uppmärksamhet och beundran, att Förste konsuln
skänkte honom 6,000 frcs och Institut national gjorde
honom till sin medlem (1802). Af Napoleon upphöjdes
han i grefligt stånd och utnämndes till senator i
konungariket Italien. 1804 drog han sig tillbaka
till privatlifvet, men utnämndes 1815 af kejsar
Frans till direktör för den filosofiska fakulteten
vid universitetet i Padua. Sina sista år tillbragte
V. i Como, der han dog d. 5 Mars 1827. Hans staty
är rest i Como och i Pavia. 1852 stiftade Napoleon
III ett pris på 50,000 fr. för det bästa praktiska
användandet af V:s stapel. Voltapriset har utdelats
två gånger (1864 och 1888). – De flesta af V:s arbeten
utgåfvos samlade af V. Antinori: »Collezione dell’
opere del conte A. Volta» (Flor. 1816, 3 bd).
A. Bi-n.
Volta-elektricitet (voltaism), detsamma som galvanism
(se d. o.).
Volta-elektrometer. Se Voltameter.
Volt-agometer l. endast agometer (af Grek. agon,
kamp, ansträngning, och metron, mått), fys., är ett
af M. H. Jacobi uppfunnet, föga brukligt instrument
för uppmätandet af elektriska motstånd.
Volta-induktion, fys., kallas den induktion,
som elektriska strömmar utöfva på i deras närhet
befintliga slutna ledningar, till skilnad från
den magnetiska induktionen, som framkallas af
magnet-elektriska strömmar.
Voltaire [våltär], François Marie Arouet (det
sistnämnda var hans slägtnamn; namnet Voltaire –
ett anagram af AROVET L(e)
I(eune) – antog han 1728), fransk författare,
föddes i Chatenay i närheten af Paris d. 20
Febr. 1694 (enl. andra uppgifter i Paris d. 21
November s. å.). Hans fader, François Arouet,
var f. d. notarie, skattmästare i »la chambre
des comptes»; hans moder, Marguerite d’Aumart,
härstammade från en adlig familj i Poitou. Deras son
François Marie var vid födelsen så svag, att man
misströstade om hans lif, och han led hela sitt långa
lif af en bräcklig helsa. Redan vid sju års ålder
förlorade han sin moder och rönte alltifrån barndomen
inflytande af sin fadder, abbé de Châteauneuf, »un
abbé sans abbaye et sans foi», hvilken introducerade
honom hos sin älskarinna Ninon de l’Enclos (som
testamenterade honom 2,000 livres till bokinköp). Sin
skolbildning erhöll han, såsom så många andra af
Frankrikes fritänkare, under jesuiternas ledning,
nämligen i Collége Louis-le-Grand. – Vid sexton års
ålder lemnade han jesuiternas skola och kastade sig
in i Paris verldsliga kretsar. Hans fader ville,
att han skulle utbilda sig i hans yrke; men det var
poesien och literaturen, till hvilka redan nu den
unge Arouet kände sig med hela sin natur dragen,
och i stället för att skrifva protokoll och föra
räkenskaper författade han poem och umgicks i
den eleganta verldens salonger, der redan nu hans
snille gjorde honom till prinsars och ädlingars
like trots hans anspråkslösa härkomst. Vid 18 års
ålder började han tragedien »Oedipe» och täflade i
Franska akademien med ett ode öfver religiöst ämne,
utan att vinna priset. För att rycka honom undan
dessa sysselsättningar och de lättsinniga nöjena
sände hans fader honom till Haag, der han skulle
tjenstgöra i ambassaden under markis de Châteauneuf,
abbéns broder. Der förälskade han sig i äfventyrerskan
m:me du Noyers dotter Pimpette. Modern motsatte sig
förbindelsen och klagade hos ambassadören. Arouet
arresterades, men visste att ändå fortsätta mötena med
Pimpette, tills han återskickades till Paris. M:me
du Noyer hämnades på honom genom att i sina «Lettres
galantes» offentliggöra hans bref till dottern! Men
man lefde nu under regentskapets lättsinniga dagar,
och denna sorts ryktbarhet bidrog i Paris snarare
till den unge skaldens popularitet än tvärtom, då
han nu åter uppträdde i salongerna, samtidigt med att
fadern tvang honom att arbeta hos en prokurator. Snart
sökte han dock sin tillflykt ute på landet hos en vän
till hans fader, en herr de Caumartin på château de
Saint-Ange, der han i ro kunde egna sig åt sina vittra
försök. Hans värds fader underhöll den unge gästen med
berättelser ur Frankrikes historia och entusiasmerade
honom för Henrik IV. Så växte tanken upp hos honom att
förhärliga sin hjelte i ett epos. Han läste och läste
omigen Virgilius’ Aeneid och författade efter dess
mönster början af »la Henriade». – Återkommen till
Paris, föll han offer för den ryktbarhet han redan
vunnit såsom satirisk poet. Han misstänktes nämligen
för att vara författare till en satir, riktad mot
den tvänne år förut bortgångne Ludvig XIV, och sattes
fördenskull på Bastiljen. Der använde han väl sin tid:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
