Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Voltaire, François Marie Arouet - Voltaism, detsamma som galvanism (se d. o.) - Volta-meter (volta-elektrometer), fys. När en elektrisk ström går genom en sammansatt vätska, eger sönderdelning l. elektrolys rum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
revolutionens sedan så ryktbara valspråk: »liberté
et égalité» (frihet och jämnlikhet). Kyrkans
underordnande under staten, samvets- och tryckfrihet,
mildrande af strafflagarna och utjämnande af
skattebördorna samt förbättrad folkundervisning
voro reformidéer, som i honom hade en outtröttlig
förkämpe. En lagbunden folkfrihet ville han sätta
i stället för suveränt godtycke. Men dessa reformer
väntade han icke införda genom revolution, utan genom
hvad man med skäl kallat den »upplysta despotismen». –
Inom historieskrifningen ligger V:s epokgörande
betydelse deri att han är en af de förste författare,
som sökt skrifva ej blott politisk historia, utan
verklig kulturhistoria, ej blott regeringarnas,
utan ock folkets historia, såsom han med full
klarhet utvecklat sin uppgift i inledningen till sitt
historiska hufvudarbete, Essai sur les moeurs et
l’esprit des nations. Utförandet stannade dock långt
bakom afsigten, särskildt till följd af den partiska
ståndpunkt, hvarifrån han alltför ofta bedömde de
historiska händelserna, och hans brist på verklig
uppfattning af historisk utveckling.
Såsom skald var V. alltigenom tendensförfattare. Han
valde den eller den poetiska formen endast för att
derigenom på verkningsfullt sätt få framställa sina
tankar. Derför möter man aldrig i hans dikter den
friska fläkten af omedelbar poetisk stämning. Någon
originalitet utvecklar han derför häller icke i den
poetiska formgifningen, utan håller sig i det hela
strängt till den franska klassicitetens regler. Såsom
nyheter i hans tragedier kunna dock betraktas
hans försök att undvara kärleksintrigen och hans
djerfhet att i »Alzire» hemta sitt ämne från den nyare
historien, liksom ock hans misslyckade efterbildning
af Shakspere i afseende på spökgestalters införande
på scenen. Han har visserligen förtjensten att
hafva varit en af de förste, som riktat fastlandets
uppmärksamhet på Shakspere genom den till Franska
akademien inlemnade öfversättningen af »Julius
Caesar», men en verklig uppfattning af Shaksperes
storhet saknade han dock: han förebrådde denne
»druckne vilde» brist på smak och okunnighet om
alla dramatiska regler. – För epos med dess naiva
objektivitet lämpade sig V:s individualitet än mindre
än för dramat. Hans »Henriade» är blott ett konstladt
försök att skänka Frankrike ett nationalepos, till
innehållet rimmad historia, men utan verklig historisk
uppfattning, i formelt hänseende en osjelfständig
efterbildning af Virgilius, som han satte vida
högre än Homeros. De gudamakter, hvilka spela in i
Virgilius’ skildring, ersätter han genom allegorier
af tvedrägten, politiken, fanatismen, kärleken
o. s. v. Samtiden hänfördes emellertid genom de
ideal af religiös och borgerlig frihet, af humanitet
och upplysning, hvilka utgjorde diktens tendens. –
I den komiska hjeltedikten »la Pucelle d’Orléans»
drager V. ned det ädla minnet af Jeanne d’Arw i den
gemenaste smuts för att derigenom indirekt håna den
katolska kyrkan med dess uppenbarelsetro och det
franska konungadöme, till hvars räddning jungfrun
kom. Trots vissa qvickheter i
detaljerna kommer oss författaren aldrig att för
skämtets skull glömma cynismen, och det hela är
för öfrigt skäligen långtrådigt. – Deremot är
V. tydligen hemma på sitt eget område i de små
satiriska berättelserna, bland hvilka l’Ingénu (1767;
»Lingénu eller naturens son», 1798) är den mest
betydande. Han låter der med oefterhärmlig qvickhet
en indian göra sina naivt kritiska invändningar mot
katolikernas konstlade religion och fransmännens
konventionella samhällsseder. I Candide (1759)
satiriserar han på liknande sätt den leibnizska
teorien om den bästa möjliga af verldar. Hans
lärodikter sakna all poetisk färg. Deremot äro hans
epigrammatiskt tillspetsade satiriska smådikter,
»poésies fugitives», mästerliga. – V:s karakter var
en egendomlig blandning af stort och litet, godt och
ondt. Hans hjertlösa, hänsynslösa hån, hans ytliga,
frivola skämt hafva nästan blifvit till ordspråk. Men
man bör häller icke glömma hans varma medkänsla med de
svage och förtryckte. Det är sant, att han var fåfäng
till löjlighet och ofta af ett simpelt vinstbegär
lät locka sig till mindre hedrande handlingar. Men å
andra sidan fanns hos honom en entusiasm för rätt och
billighet, för sanning och förnuft, som adlar hans
skriftställareverksamhet och bör komma efterverlden
att förlåta många af hans personliga brister. –
Den första samlade upplagan af V:s skrifter utkom,
reviderad af författaren, i 4 volymer i Amsterdam
1738–39. Den första fullständiga upplagan, med noter
af Condorcet, Decroix och Beaumarchais, trycktes i
Kehl 1785–89 i 70 volymer in 8:o och 92 volymer in
12:o. Den bästa hittills utkomna upplagan är den,
som 1878–85 utgafs af Louis Moland, på Garniers
förlag i Paris, i 52 volymer. En billighetsupplaga
har utgifvits af Avenel (Paris 1860–70), i 8
volymer. Valda arbeten, en diger volym, utgafs
såsom »édition du centennaire», i Paris 1878. –
En öfversigt af Voltaire-bibliografien har den
rumanske diplomaten Georges Bengesco lemnat (Paris
1882). Den första biografien skref Condorcet: »Vie
de Voltaire» (1787). För öfrigt må nämnas E. Bersot:
»La philosophie de Voltaire» (1848), L. F. Bungener:
»Voltaire et son temps» (2 vol., 1850; 2:dra
uppl. 1851), J. B. Meyer: »Voltaire und Rousseau
in ihrer socialen bedeutung» (1856), J. Janin:
»Le roi Voltaire» (3:dje uppl. 1861), A. Pierson:
»Voltaire et ses maîtres» (1866), D. F. Strauss:
»Voltaire. Sechs vorträge» (1870; 3:dje uppl. 1872),
E. Noel: »Voltaire, sa vie et ses oeuvres» (1878),
H. Lindgren : »Voltaire och hans strid mot fördomarne
i religion och samhälle» (Verdandis Småskrifter 14,
Stockh. 1889), J. W. Ronimus: »Voltaire som Peter
den stores historieskrifvare» (akad. afhandl.,
Viborg 1890). – De flesta af V:s ofvan nämnda
dramatiska arbeten hafva gått öfver scenen äfven
i Stockholm. Hans Karl XII:s historia öfversattes
till svenska 1785, och originalet har dessutom förr
mycket nyttjats i svenska skolor vid undervisningen
i franska språket. S-e.
Voltaism, detsamma som galvanism (se d. o.).
Volta-meter (volta-elektrometer),
fys. När en elektrisk ström går genom en sammansatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
