Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volta-meter (volta-elektrometer), fys. När en elektrisk ström går genom en sammansatt vätska, eger sönderdelning l. elektrolys rum - Voltas båge. Se Galvanisk ljusbåge - Voltas fundamentalförsök. Se Galvanism - Voltas kontaktteori. Se Elektrokemiska teorien, Galvanisk stapel och Galvanism - Voltaskop, fys., kallas ett instrument, som angifver tillvaron af svaga elektriska strömmar medelst jodreaktion - Voltas ljusbåge. Se Galvanisk ljusbåge - Voltas pistol. Se Elektriska pistolen - Voltas stapel. Se Galvanisk stapel - Voltemat, Henrik Julius - Wolter, Charlotte - Volterra, stad uti italienska prov. Pisa - Volterra, D. da. Se Ricciarelli - Voltige, Fr., öfning i att ledigt sitta upp på en häst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vätska, eger sönderdelning l. elektrolys (se d. o.) rum, och
dervid är mängden sönderdelningsprodukter på tidsenheten
proportionel mot strömstyrkan. Apparater, som äro afsedda för
mätning af strömstyrkan medelst elektrolys, kallas
volta-elektrometrar l. voltametrar. Bland dessa är
knallgasvoltametern den vanligaste. En ampère (se
Ohmska lagen) förvandlar på en sekund 0,09373 mgr. vatten
till knallgas. Elektrolyserar man vatten och tager reda på
vigten af den under en viss tid utvecklade knallgasen, kan
man följaktligen lätt beräkna strömstyrkan i ampère. Enligt
Faradays lag (se Elektrolys) äro de genom en och samma ström
vid elektrolysering af olika ämnen uppstående
sönderdelningsprodukterna kemiskt eqvivalenta, så att man kan
använda hvilken elektrolyt som hälst till mätning af
strömstyrkan, och sålunda uppstå silfvervoltametrar,
kopparvoltametrar o. s. v. – Man bör noga skilja
mellan orden »voltameter» och »voltmeter»
(se d. o.). A. Bi-n.
Voltas båge. Se Galvanisk ljusbåge.
Voltas fundamentalförsök. Se Galvanism.
Voltas kontaktsteori. Se Elektrokemiska teorien,
Galvanisk stapel och Galvanism.
Voltaskop (af Grek. skopein, se), fys.,
kallas ett instrument, som angifver tillvaron af svaga
elektriska strömmar medelst jodreaktion. Ett med
stärkelseklister och jodkaliumlösning indränkt stycke
filtrerpapper insättes i strömbanan; jod afskiljes då vid den
positiva elektroden och färgar stärkelsen blå.
E. S.
Voltas ljusbåge. Se Galvanisk ljusbåge.
Voltas pistol. Se Elektriska pistolen.
Voltas Stapel. Se Galvanisk stapel.
Voltemat, Henrik Julius, historisk skriftställare,
född 1723, son af en från Reval bördig öfverstelöjtnant vid
Uplands regemente, studerade vid Upsala universitet och
utnämndes på 1740-talet till docent i historia derst. utan
att hafva ernått filos. magistergraden, hvarefter han fick
professors titel. Då ett starkt parti inom det akademiska
konsistoriet alltjämt motarbetade hans befordran till ord.
lärostol, besvärade V. sig 1756 hos rikets ständer, hvilka då
tillerkände honom lagmans titel. Han blef s. å. informator åt
prins Karl och slutligen kammarråd. Död i Stockholm d. 2 Okt.
1765, under det han var ledamot af sekreta utskottet vid
riksdagen. V. främjade historieundervisningen vid de svenska
läroverken, bl. a. genom sina i ungdomen författade
kompendier Genväg till de förnämsta europeiska staters
historia till 1739 års slut (1741; flere uppl.),
Anvisning till hela nyare geographien (1742, ny uppl.
1779), Anvisning till hela statskunskapen (1742) och
Aldra nyaste historien om Angeland från 1677–1739
(1744).
Wolter, Charlotte, tysk skådespelerska, f. i Köln
1834, beträdde tidigt scenen och hade efter hand engagemang i
Budapest, Wien och Brünn, vid Victoria-teatern i Berlin
(1859–61) och Thalia-teatern i Hamburg, utan att väcka någon
större uppmärksamhet. Efter ett glänsande gästspel på
Hofburg-teatern i Wien vardt hon anställd derst. 1862 och
utvecklade sig till en allt högre konstnärlighet i det
tragiska hjeltinnefacket. Hennes klangrika stämma kan
gripande tolka djupa sinnesrörelser, och hennes sköna
utseende lånar sig till ett särdeles uttrycksfullt minspel.
Framställningen präglas af samma enkla klarhet och
följdriktighet, som man finner hos den franska skolan. Hennes
Phaedra, Medea och Lady Macbeth äro skapelser,
som i afseende på helgjuten storhet jämförts med Ristoris
konst. Bland fru W:s andra roller kunna nämnas Sappho,
Iphigenia, Kleopatra, Messalina, Maria Stuart och
Adrienne Lecouvreur. I moderna franska dramer har hon
ernått betydande verkningar genom kraften i lidelsernas
uttryckande och på senare tiden fått en specialitet i
återgifvandet af äldre salongsdamer. Hon är enka efter den
belgiske diplomaten grefve O’Sullivan de Gros.
Volterra, stad uti italienska prov. Pisa, ligger på en
olivklädd höjd omkr. 554 m. öfver hafvet och omgifves af en
väldig, af sandstensblock uppförd mur (7,300 m. i omkrets,
delvis 12 m. hög och 4 m. tjock). Inom denna upptager den
nuv. staden endast sydligaste delen, bredvid fästningen (nu
korrektionshus), som består af två delar: Cassero l. Rocca
Vecchia, uppförd 1343 af Gaultier de Brienne, hertig af
Athen, och Rocca Nuova, byggd af florentinarna (1472). Staden
är säte för en biskop och har omkr. 5,500 innev., af hvilka
en stor del är sysselsatt med tillverkning af
alabasterarbeten. Ur alabasterbrotten kring V. brytas årligen
närmare 600 ton, men den finaste alabastern erhålles från
grufvorna vid La Castellina s. om Livorno. I trakten kring V.
finnas äfven saltkällor med saliner (jernväg derifrån till
kusten) samt boraxkällor. Staden eger flere märkliga
byggnader från sin sjelfständighetstid i 13:de årh., bl. a.
Palazzo dei Priori l. Pal. pubblico, en vacker, men
moderniserad byggnad från tiden 1208–57, Pal. Tagassi, med
nationalmuseum (bildadt 1731), bestående af en värdefull
samling af etruskiska fornsaker, mest grafurnor af alabaster,
sandsten eller terracotta, samt arkiv och bibliotek,
katedralen (invigd 1120, utvidgad 1254), utmärkt för sin rika
marmordekoration och sina skulpturer, samt den oktogonala
dopkyrkan S. Giovanni, till en del måhända från 7:de, men
hufvudsakligen från 13:de årh. Från forntiden härröra jämte
muren en 6 m. hög hvalfbåge, Porta del Arco, rester af en
amfiteater och en aqvedukt, termer, nekropol m. m. – Staden
kallades af etruskerna Velathri (af romarna
Volaterrae) och var en af deras 12 förbundsstäder. V.
blef senare ett romerskt municipium, men förföll småningom
och förstördes fullständigt i 10:de årh. I 12:te och 13:de
årh. var det en fri stad, men kom i 14:de årh. under Florens.
I V. föddes romerske satirikern Persius och målaren Daniele
da Volterra.
Volterra, D. da. Se Ricciarelli.
Voltige [vålltisj], Fr. (af Ital. volteggiare, tumla,
af volta, vändning), öfning i att ledigt sitta upp på en häst
och sitta af den utan hjelp af stigbyglar; öfningar på
gymnastik-trähäst; lindansning på slak lina; luftsprång,
konstsprång. – Verb: voltigera
[-sje-]. – Voltigör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
