Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dasjkov ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flerestädes qvarhålla honom med de mest glänsande
anbud. Han afböjde dock alla och slog sig
1746 ned i Paris, der han 1749 utnämndes till
kungl. ögonläkare. D:s förnämsta vetenskapliga
bragd är införande af starrextraktionen såsom allmän
metod (1748). Den innebär ett af de största framsteg
ögonläkekonsten någonsin gjort. Före D. användes den
s. k. reklinationen, vid hvilken den starrvandlade
kristall-linsen medelst ett nålformigt instrument
nedtrycktes i glaskroppen — en operation, som endast
i omkr. 20 proc. af fall gaf ett varaktigt godt
resultat. Medelst den ännu i dag, om ock i modifierad
form, brukliga extraktionen åter aflägsnas starren
ur ögat genom ett snitt vid hornhinneranden och af
de sålunda opererade återfå de flesta synen. Ryktet
om denna metod utbredde sig hastigt, och D:s praktik
vann derigenom så stor ökning, att han t. ex. 1752 på
en månad skall hafva utfört 206 operationer, af hvilka
182 med lycklig utgång. I Sverige vann metoden insteg
företrädesvis genom Ribe, Acrel och Odhelius. År 1762
träffades D. af ett slaganfall och dog i Genève af
dess följder s. å. En af sina vetenskapliga skrifter,
Berättelse om tvänne anvuxna starrar (cataractae), har
han publicerat i sv. Vetenskapsakademiens handlingar
(1759). J. Wk.
Davioud [davjou], Gabriel Jean Antoine, fransk
arkitekt, f. i Paris 1823, död derstädes 1881,
var lärjunge af École des beaux-arts. Hans första
byggnadsverk var Teatern i Étampes (1850). Sedermera
blef han arkitekt för de publika anläggningarna i
Paris och utförde såsom sådan Fontaine S:t Michel
(1859), Panoramabyggnaden i Champs Élysées,
två teatrar vid Place des Châtelet samt byggde
jämte Bourdais Trocadero-palatset till 1878 års
verldsutställning och dessutom många enskilda hus.
*Davis, Sir John Francis, dog 1890.
*Davis, Jefferson, var efter amnestien direktör för
ett försäkringsbolag i Memphis och dog i New Orleans
d. 6 Dec. 1889. Han utgaf 1881 i 2 bd arbetet The
rise and fall of confederate government, i hvilket
han försvarade sin sak.
*Davis, Nathan, f. 1812, dog i Florens 1882.
*Davis, Andrew Jackson. Se vidare Spiritism, sp. 269.
Davis [dēvis], Henry William Banks, engelsk målare,
f. 1833, studerade vid Londons akademi och blef
landskapsmålare. Han debuterade 1861 med Betesmark,
befaf sig sedan till Boulogne och hemsände derifrån
flere taflor, af hvilka Vilsekommen boskapshjord
(1865) vann mesta bifallet. Hemkommen utställde han
bl. a. Jordbruk under våren (1866), Sommarafton
(1873), Efter solnedgång (1877), Aftonstjernan
(1883), Dyner i Picardie (1890). Dessutom har
han äfven försökt sig såsom skulptör. Tjur, som
trafvarf gjuten i brons (1878), erhöll medalj vid
verldsutställningen i Wien. Han är sedan 1877 medlem
af akademien i London.
Davitt [dēvit], Michael, irländsk partiledare,
född 1846 i Straide, grefskapet Mayo, slöt sig
1866 till fenierna och dömdes 1870 till långvarigt
fängelsestraff. 1878 frigafs han, genomreste Irland
och Nord-Amerika samt grundade 1879 jämte Parnell
landligan, hvars egentlige ledare han var och hvars
organisation i Amerika han 1880
ledde. Följande år dömdes han till 15 månaders
fängelse. Han undertecknade jämte Parnell och Dillon
det manifest, som fördömde mordet i Phoenix-parken
i Dublin (Maj 1882). 1883 dömdes han åter till 4
månaders fängelse. Sedermera verkade han som en ifrig
agitator, men lät icke invälja sig i parlamentet förr
än 1892. Då 1890 det irländska partiet splittrades
i »parnelliter» och »antiparnelliter», slöt D. sig
till de senare. D. har varit mycket verksam som
publicist. Han uppsatte 1890 tidskriften »Labour
world» och utgaf 1884 Leaves from a prison diary
(2 bd). J. Fr. N.
*Dawley Magra är tryckfel i st. f. Dawley Magna
(»Stora D.»), till skillnad från den bredvid liggande
kommunen Dawley Parva (»Lilla D.»).
Davlia. Se Daulis.
*Davos har sedan slutet af 1860-talet förvärfvat
sig ett stigande rykte som kurort — i sitt slag den
förnämsta i Europa — och besökes nu årligen af 10,000
patienter. Dalen genomflytes af Landwasser och har
jernvägsförbindelse från Rhendalen genom Prätigau.
Klimatet är ett utprägladt högfjällsklimat. Årets
medelvärme är 2,53° C.; egendomliga äro de stora
temperaturvexlingarna såväl inom dygnet som för de
olika årstiderna. Medelmaximum (för Juli) är 25,3°,
medelminimum (för Jan.) – 21,5°. Antalet klara
dagar om vintern är stort. Nederbörden är 935 mm.,
mest i form af snö, som 5 månader af året ligger
mer än meterdjup. Vindförhållandena äro särdeles
gynsamma; i regeln blåser en nordanvind, som icke
hindrar patienterna att vistas på de mot s. vettande
verandorna. Fönvinden är på grund af ställets höjd
öfver hafvet endast sällan besvärande. Kurorten
rekommenderas framförallt för dem, som lida af
tuberkulos, särskildt lungsot, eller hafva disposition
för sådan.
Dawson [dasön]. 1. Sir John William D.,
nord-amerikansk paleontolog, f. 1820 i Nova Scotia,
har författat bl. a. Acadian geology (1855; 3:dje
uppl. 1878) och i flere skrifter behandlat de fossila
landdjuren och växterna från paleozoiska perioden i
Canada (Devonian and carboniferous flora of Eastern
North-America, 2 bd) och var den förste, som beskref
Eozoon canadense (se derom d. o.). D., som 1855–93
var styresman för Mac-Gill-universitetet i Montreal,
der han äfven flere år skötte en professur, erhöll
1882 Lyell-medaljen, utnämndes till president för
Royal academy i Canada och adlades 1884. — 2. George Mercer
D., nord-amerikansk geolog, den föregåendes
son, f. 1849 i Nova Scotia, idkade lärda studier i
Montreal och vid bergsskolan i London, förordnades
1873 till geolog vid amerikanska gränskommissionen
och utgaf 1875 arbetet Geology and resources of the
49:th parallel. S. å. anställdes han vid Canadas
geologiska undersökning och utforskade efter hand
det väldiga kanadensiska Nordvest-territoriet samt
Britiska Columbia i geologiskt afseende. Han var
deltagare i den 1887 af Canadas regering utsända
expeditionen till floden Jukon och jämte Sir
G. Baden-Powell (se denne. Suppl.) engelsk medlem af
Bering-hafs-kommissionen 1891–93. D. utsågs 1893 till
president för Royal society i Canada. Han afled 1895 i
Halifax, Nova Scotia, sedan han i Jan. s. å. utnämnts
till chef för den geologiska undersökningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
