Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Episkopalism ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han sedan 1876 förenade den såsom botanist
och växtfysiolog vid Landtbruksakademiens
experimentalfält. Sedan riksdagen höjt anslaget till
sistnämnda institution, lemnade han lärarebanan
och öfvergick 1885 med professors titel till
experimentalfältet samt har sedan dess odeladt
fått egna sig åt den vetenskapligt-praktiska del
af botaniken, hvilken äfven i vårt land alltmer
börjat odlas (se Använd botanik. Suppl). Under ett
stort antal resor — 1877 till Danmark, Belgien
och Tyskland, 1880 till Tyskland, Italien och
Frankrike, 1887 till Norge, 1888 till Danmark,
1890 till Österrike, 1895 till Danmark och
Tyskland — har E. lärt känna flertalet af utlandets
främsta institutioner afsedda att genom botaniska
undersökningar gagna landtbruket och närstående
näringar. Å Landtbruksakademiens experimentalfält
har han inrättat ett växtfysiologiskt laboratorium,
från hvilket redan ett stort antal publikationer
utgått, ingående i nämnda anstalts »Meddelanden»,
utaf hvilkas 45 nummer E. författat 17 (af dem 2
tillsammans med E. Henning). Flertalet af dessa,
jämte flere utgifna typsamlingar, har gått ut på dels
att utreda våra kulturväxters former, dels ock att
vidga kännedomen om dessa växters farligaste fiender,
parasitsvamparna (se vidare Använd botanik. Suppl.,
sp. 286–287). Sina fleråriga undersökningar öfver
rostsvamparna har E. sammanfört i det i förening
med E. Henning utgifna verket Die getreideroste
(1896; 464 sid., 14 tafl.) samt i ett af E. ensam
författadt sammandrag och tillägg med titeln: »Hvad är
sädesrost och hvad kan göras mot densamma?» Jämsides
med nu nämnda arbeten har E. utfört undersökningar af
mera rent teoretisk art. Så t. ex. har han studerat
ärtväxternas rotknölar, verkställt försök öfver
den s. k. intramolekylära andningen samt 1882–96
utgifvit 10 fasciklar af Fungi parasitici scandinavici
exsiccati (innehållande 500 nummer parasitsvampar)
m. m; E. blef 1893 led. af Landtbruksakademien.
G. A.
Eriksson, Kristian, skulptör, föddes d. 30 Juni
1858 i byn Faserud, nära Arvika, och är son till
en möbelsnickare derstädes. Han fick undervisning
i byns folkskola, började vid 14 års ålder
snida möbelornament, var 1875–77 lärling hos en
ornamentsbildhuggare för träarbeten i Stockholm,
der han samtidigt flitigt begagnade sig af afton-
och söndagsundervisningen i Tekniska skolan,
hade 1877–79 anställning på en stor möbelfabrik
i Hamburg, gjorde 1879–81 modeller till fajans-
och silfverkärl vid Bichweilers »kunstgewerbliche
werkstatt» och modellerade 1881–83 byggnadsornament
för statybildhuggaren Börner. Under sin
Hamburgsvistelse sysselsatte han sig äfven med
komposition af dekorativa föremål under ledning af
d:r Stuhlmann. För att fullända sig i ornamentalt
figural framställning begaf E. sig 1883 till Paris,
der han var en mycket uppmärksammad lärjunge vid
École des arts décoratifs och École des beaux-arts
samt 1884–87 arbetade på bildhuggaren Falguiéres
atelier. Under tiden beredde han sig sin utkomst
genom att på eftermiddagarna biträda andra skulptörer,
oftast Hasselberg, med uppbyggande af arbeten i lera
eller med marmorhuggning. På Salonen framträdde han
1888 med statyn Martyren, som röjde
stor säkerhet och fin plastisk känsla vid behandling
af menniskokroppen samt inbragte honom en tredje
medalj och Jenny-Lind-stipendiet. Men sin rätta
lynnesart och sitt egentliga område visade han i
de på verldsutställningen i Paris 1889 exponerade
och med guldmedalj belönta bronsvaserna Tjusning
(inköpt af svenska staten 1890) och Blindbock
(inköpt af P. Fürstenherg), utmärkta för
fantasirikedom samt behagfull mjukhet och friskhet
i komposition och behandling. Till samma tid hör
äfven det karakteristiska studiehufvudet 1789. På
konstutställningen i Göteborg 1891 framträdde E. med
kolossal-haut-reliefen Linné i gips, som inköptes
af Nationalmuseum, i hvars öfre vestibul den, tack
vare P. Fürstenbergs mecenatskap utförd i marmor,
uppsattes 1894, — det kolossalaste af alla svenska
marmorarbeten, som nämnda museum eger. Detta E:s
största verk utmärker sig liksom hans öfriga för en
läcker finess i handlaget samt en bred och smältande
formbehandling, som dock aldrig blir »söt» eller
banal, men i skildringens styrka och storhet torde det
ej fullt motsvara de anspråk, som den stora skalan
och det stora ämnet framkalla. En gipsafgjutning af
Linnéreliefen å Chicago-utställningen 1893 inbragte
konstnären en medalj och inköptes för nämnda stads
museum. Ungefär samtidigt med »Linné» framträdde,
bland flere andra »objets d’art», den mästerliga
gruppen i silfver Stödet (tillhör C. R. Lamm),
på samma gång den minsta och den yppersta af
E:s fristående menniskoframställningar. På
konstnärsförbundets utställning i Stockholm 1894
funnos af E. Bretagneska (bronsbyst, inköpt af
staten), Faure (vaxbyst), Lifvet, dekorativt
fat (modell i gips, sedermera utförd i drifvet
silfver). Äfven på konstutställningen i Göteborg 1896
framträdde E. såsom mästare på den lilla skulpturens
område. Efter Hasselbergs död (1895) utförde han,
enligt dennes önskan, i marmor dennes »Farfadern»,
»Näckrosen» och V. Rydbergs byst. F. n. (1897) är han
sysselsatt med utarbetandet af en af bronsgrupperna
(»konstforskningen») för nischerna i portiken till
Nationalmuseum.
E. har med den största omvexling i valet af föremål,
material och motiv uträttat mer än någon annan af våra
samtida konstnärer för de konstnärliga principernas
och det konstnärliga utförandets tillämpning inom
konstindustrien. Han arbetar med ett tålamod och en
noggranhet, som leda tanken på den yttersta Österns
konsthandtverkare, likgiltig för flertalets bifall och
nöjd, om han lyckas till sin egen tillfredsställelse
realisera någon idé af konstnärlig betydelse.
K. W–n.
*Erikstad, socken. 3,098 har. 945 innev. (1895).
Erik Svensson, electus i Åbo. Se Svensson, E.
*Eriksvisan. P. A. Munch (i »Om kilderne til Sveriges
historie i den forchristelige tid», 1850) har
ådagalagt, att Eriksvisans konung Erik hemtats från
den s. k. prosaiska krönikan, och förlägger tiden för
visans tillkomst till 1449 eller 1450. H. Schück (i
»Våra äldsta historiska folkvisor», i »Hist. tidskr.»,
1891) går ännu längre och påstår, »att visan
ursprungligen författats på latin af Johannes
Magni och att Terserus endast öfversatt denna text,
hvarpå Schroderus underkastat samma öfversättning en
bearbetning i arkaiserande riktning».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
