Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erinaceus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
freden i Addis-Abeba (Meneliks hufvudstad i Sjoa),
i hvilken Italien erkände Abessiniens fullständiga
oberoende och stadgades, att inom ett år gränserna
mellan kolonien E. och Abessinien skulle bestämmas på
en vänskaplig öfverenskommelses väg; till dess skola
status quo och gränslinien Mareb-Belesa-Muna gälla.
*Erk, L. K., dog i Berlin 1883. Om hans »Deutscher
liederhort» yttrade Jacob Grimm: »Bland alla samlingar
af tyska folkvisor är denna den mest fullständiga
och tillförlitliga». A. L.
*Erkel, F., dog i Budapest 1893.
Erkko, Johan Henrik, finsk skald, född d. 16 Jan. 1849
af bondeslägt på Eerakkala hemman (efter hvilket
han tog sig namn), Orimattila kyrkoby, Nylands
län, genomgick Jyväskylä folkskollärareseminarium
1867–72 och blef 1874 föreståndare för Wilkeska
skolan i Viborg. Efter dess upplösning var han en
tid politierådman i Keksholm och är f. n. (1897)
kontrollant vid utskänkningsbolaget i Tammerfors. —
Efter att hafva utgifvit tre häften Dikter (1870,
72, 76; ny tillökad uppl. 1881) och Nya dikter (1884)
framstod han med samlingen Havuittuani (Sedan jag
vaknat, 1886) som en lyrisk skald af rang med djup
uppfattning af menniskolifvet. I Kuplia (Bubblor;
1890) anslog han kraftigt fosterländska toner: likaså
i Ajan varrelta (Under tidernas lopp; 1896). Skaldens
utveckling fick dock sitt bästa uttryck i hans
dramatiska arbeten: sorgspelet Tietäjä (Siaren;
1887; belönt med Finska literatursällskapets
och statens pris), behandlande israeliternas
kamp mot moabiter och midianiter, det mästerliga,
genom en äkta finsk och folklig grundton utmärkta
lyriska dramat Aino (1893), behandlande den bekanta
kalevalacykeln af samma namn, och det ej i samma
grad erkända dramat Kullervo (1895), som skildrar
kalevalahjelten Kullervos tragiska öden. På prosa har
E. offentliggjort, utom två mindre häften noveller,
Kotoisia tarinoita (Berättelser från hembygden;
1881–83), en större berättelse, Uskovainen (Den
troende; 1890), skildrande en allmogemans öden
under inverkan af vexlande religiösa impulser. E:s
styrka ligger egentligen i lyriken. Härligast
besjunger han den finska inlandsnaturen med dess
skiftande stämningar samt den unga kärlekens första
låga. Hans fosterländska dikter hafva ej trängt
så fullt igenom, beroende på en viss dunkelhet i
uttrycket och mindre vidsträckta vyer. Genom känslans
ursprunglighet, värme och renhet samt formens
smekande behag är E. den främste reprasentanten
för den moderna diktningen på finska språket.
O. G.
Erlandsen, Andreas, norsk prest och biograf,
f. i Trondhjem 1802, blef 1837 prest i Sparbu
och 1856 prost i Nordre Indhered samt dog d. 12
Aug. 1860. Hans Biografiske efterretninger om
geistligheden i Trondhjems stift (1844–45) och
Efterretninger om geistligheden i Tromsö stift (1857)
äro vigtiga hjelpmedel för personalhistorien, men
böra nyttjas med försigtighet. O. A. Ö.
*Erlangen hade 20,891 innev. 1895.
*Erlinghundra (om namnets
uppkomst se Arland). 1. Härad, ingår i Stockholms
läns Vestra domsaga och fögderi. 29,198 har. 6,314
innev. (1895). »Husby» heter numera
Husby-Erlinghundra. — 2. Kontrakt. 26,071 har. 5,953
innev. (1895).
*Erling Skakke. Håkan Herdabred (r. 10) stupade 1162.
*Erman (ej Ermann). — 3. Johann Peter Adolf,
tysk egyptolog, universitetslärare, född i Berlin
d. 31 Ökt. 1854, son af E. 2., blef docent och
1883 e. o. professor i egyptologi vid Berlins
universitet, 1885 innehafvare af den genom
Lepsius’ död ledigvordna direktörsbeställningen
för Berlinmuseets egyptiska afdelning och 1893
ord. professor vid universitetet. E. har gjort sig
företrädesvis känd som en framstående grammatiker
och i denna egenskap, utom många bidrag till den
numera under hans redaktion ställda »Zeitschrift
für ägyptische sprache und alterthumskunde»,
författat Neuägyptische grammatik (1880), Die
sprache des Papyrus Westcar (1889) och Ägyptische
grammatik (1894). En synnerligen skarpt prononcerad
semitiserande tendens — väl närmast beroende på,
att E:s språkstudier utom egyptologien så godt som
uteslutande riktats på de semitiska idiomen – möter
ofta i E:s arbeten och
gör en tveksam huruvida författaren icke ibland rent
af vill göra egyptiskan till ett semitiskt språk,
hvilket den säkerligen icke får sägas vara. I sitt
förträffliga arbete Ägypten und ägyptisches leben
im altertum (1885) har E. gifvit en pålitlig och
underhållande kulturhistorisk framställning af det
forna Egypten och dermed fyllt ett utom och inom
egyptologien länge kändt behof. E. är sedan 1895
ledamot af Vet.-akad. i Berlin. K. P.
*Ermanarik. Jfr Järmunrek.
*Ermenonville. Rousseaus stoft fick 1794 sin plats
i Pantheon i Paris.
*Ernst, tyska furstar. — 7. Furstar af
Sachsen (sp. 691). e) E. IV (II), hertig af
Sachsen-Koburg-Gotha, afled i Reinhardsbrunn d. 22
Aug. 1893. Han utgaf Aus melnem leben und meiner zeit
(3 bd, 1887–89).
Ernst, psevdonym. Se M. J. Schleiden.
Ernst Ahlgren, psevdonym. Se Benedictsson,
V. M. Suppl.
Ernstthal, stad med 4,620 innev. (1890) i
konungariket Sachsen, sammanbygd med Hohenstein
(se d. o.).
*Errera, A., föddes 1842 (ej 1841) och är numera
lärare vid tekniska institutet i Neapel samt docent
vid derv. universitet.
Er-riâd. Se Deraie. Suppl.
Error, Lat., fel, misstag. — Error principalis,
log., det bevisningsfel, som består deri, att sjelfva
bevisningsgrunden är falsk. S–e.
Erse, det keltiska idiomet i Hög-Skotland. Se Gaeliska
språket och literaturen.
Ersek-Ujvar [ersjek-], det magyariska namnet på
Neuhäusel (se d. o.).
*Erska, socken. 4,297 har. 1,199
innev. (1895). Moderförsamlingen heter numera Stora
Mellby.
*Erslev, E., afgick 1886 från platsen såsom
sekreterare för »Det danske geografiske selskab». Hans
geografiska läroböcker och kartböcker hafva utkommit
i 10–14 uppl. och hafva delvis tjenat som förebilder
för senare utkomna arbeten i samma ämnen. 1886 utgaf
han Jylland, studier og skildringer til Danmarks
geografi. Han afled d. 1 Jan. 1892.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
