Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hasselriis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skref i mognare ålder en mängd underhållande romaner,
som vunnit en vidsträckt qvinlig läsarekrets och till
stor del öfversatts på svenska, bl. a. Her dearest foe
(1876; »Hennes käraste ovän», 1878) och The heritage
of Langdale (1877; »Langdales arfgods», 1891).
Hecuba (Grek. Hekabe). Se Priamos.
*Hed, socken i endast Skinskattebergs bergslag. 10,780
har. 2,188 innev. (1896).
*Heda, socken. 2,224 har. 996 innev. (1896).
*Hedberg, F. G., dog d. 18 Aug. 1893.
*Hedberg, Frans T., förestod Göteborgs nya teater till 1883
och har sedan dess åter varit bosatt i Stockholm.
Bland hans nyare dramatiska alster må nämnas
lustspelen Gräsenklingar (1883),
Mellan bjudningarna (1884), Inackorderingar
(1885), folklustspelet Rospiggarne (1884),
Flinta och stål (1888), Hårda sinnen (en tragedi
ur allmogelifvet, 1890), Sånggudinnornas afsked
(festspel vid gamla operahusets stängning 1891),
Ett åskslag (1892), lustspelet Familjens fästman
(1893) och operatexten Hexfällan (efter tysk idé,
1895). På prosaberättelsens område har H. ådagalagt
en mer afgjord förmåga än förr, särskildt i bilder
ur skärgårdslifvet, och visat sig påverkad af
den realistiska riktningen (Stockholmslif och
skärgårdsluft, 1886–87; Från gator och skär, 1889;
Arbetarlif, roman, 1892; Från skärgården och
fastlandet, 1893, m. m.). Den sceniska konsten
har vidare gifvit honom ämne till skildringarna
Svenska skådespelare (1884), Svenska operasångare
(1885), På ömse sidor om ridån (1888), Bidrag till
skådespelarekonstens och dramatikens historia (1890)
samt Gustaf III:s operahus och dess minnen (1891). —
Hans dotter Valborg Vilhelmina H., född i Stockholm
d. 23 Nov. 1859, har öfversatt från ryskan bl. a. de
flesta af Tolstois arbeten.
2. Hedberg, Tor, författare, den föregåendes son,
född i Stockholm d. 23 Mars 1862, vardt 1879 student i
Upsala och 1883 filos. kandidat. Sedan sommaren 1897
tillhör han »Sv. dagbladets» redaktion. H. uppträdde
redan vid unga år som författare. Hans debutarbete,
Högre uppgifter (1884), visade, att han med lif och
själ anslutit sig till den då rådande realistiska
riktningen inom literaturen, men redan i berättelsen
Johannes Karr (1885), »en uppkomlings historia»,
framträdde med en hos en så ung författare förvånande
mognad ett annat drag, hågen att fördjupa sig i
och så exakt och minutiöst som möjligt skildra
de dunkla rörelser i själens djup, som stundom,
knappt medvetna för de handlande personerna sjelfva,
dock oftare än man tror bestämma deras göranden och
låtanden. I berättelsen Judas, en passionshistoria
(1886) har H. till och med ej skytt att våga
sig på en »psykologisk gåta» af svåraste slag,
nämligen en med fyndighet och talang skrifven,
men det oaktadt ej öfvertygande förklaring af det
själstillstånd och de motiv, som drefvo aposteln Judas
att förråda sin mästare. Det s. å. å Dram. teatern
uppförda skådespelet En lifsgåta, för tungt och
»novellistiskt» behandladt, men som dramatisk lärospån
värdt erkännande, gjorde ingen lycka på scenen. I
en mängd följande arbeten, Skizzer och berättelser
(1887), På Torpa gård (1888), Noveller och skizzer
(1889), Ett eldprof (1890) samt
treaktsskådespelet En tvekamp och Nya berättelser och
skizzer (1892), framträda en alltmer utbildad
stil och i allmänhet ett säkrare beherskande af
uttrycksmedlen, men de lida ock af en viss tyngd. Då
V. von Heidenstam i »Renässans» riktade ett angrepp
mot de ideal, som besjälat »realisterna», gaf H. i
broschyren Glädje, en fantasi (1889) ett förträffligt,
skrifvet svar, hvari han värdigt häfdade sin och sina
meningsfränders ståndpunkt. Vintern 1892–93 företog
H. en resa till Italien, hvilken han skildrat i En
vinter i Södern, reseminnen (1893). S. å. uppfördes
på Dram. teatern hans enaktskomedi Nattrocken, hållen
i en betydligt lättare ton än hans föregående arbeten
för scenen. Hans senaste arbeten äro Farbror
Agathon med flere noveller (1894), Judas (dramatisering
af hans ofvan nämnda »passionshistoria», 1895),
lustspelet Guld och gröna skogar (s. å.,
uppf. å Dram. teatern), H:s hittills bästa
arbete för scenen, öfverflödande af qvickhet
och godt lynne (hufvudpersonen Winkler d. ä. är
en af de bäst tecknade typerna inom hela vår
lustspelsliteratur), Dikter (1896), en något
ojämn samling, som dock innehåller storslagna
saker, exempelvis »Babelstornet», samt den stora
dramatiska dikten Gerhard Grim (1897), ett »idédrama»,
innehållande stora poetiska skönheter och röjande
samma idealt anlagda, allvarligt sträfvande och högt
syftande ande, som tryckt sin prägel på H:s hela
författareskap och låtit honom framstå ej mindre
som en literär karakter än som en med framstående
talang utrustad skriftställare. J. A. R–m.
Hedberg, Gustaf, bokbindare, född i Höja socken,
Kristianstads län, d. 22 April 1859, lärde yrket i
Helsingborg, Stockholm (1878–81), Paris (1881–85)
och London samt öppnade 1886 egen verksamhet i
Stockholm, hufvudsakligen grundad på biblioteks-
och lyxbands inbindning med tillämpning af
fransk-engelsk teknik och delvis med användning
af det förträffliga materialet äkta marokäng, som
då var främmande för fackkretsar i Sverige. H:s
alster vunno inom kort anseende, och han erhöll 1889
stipendium för besökande af Paris-utställningen, der
han gjorde många nya rön. I lädermosaik med guldkontur
(enligt paris-metod, hvarvid endast den öfre hårda
ytan af bottenskinnet bortskäres och ett förtunnadt
skinn af annan färg inlägges) har H. utfört en mängd
praktalbum och adresspermar dels åt konungahusets
medlemmar, dels åt lärda samfund och enskilde samlare
i in- och utlandet. Han belönades med första priset
vid utställningarna i Chicago 1893 och Stockholm 1897.
*Hedborn, S. J., tjenstgjorde som pastorsadjunkt
endast på två (ej »åtskilliga») ställen inom
Linköpings stift och återvände 1811 till Upsala,
angripen af ett svårare hypokondriskt lidande,
som ofta hotade att öfvergå till fullt utbildad
sinnessjukdom. Under våren 1812 flyttade han till
hufvudstaden, der han uppehöll sig genom information,
till dess han 1813 anställdes som lärare vid
Svea lifgardes fattigskola. — Med den 1835 utgifna
diktsamlingen »Minne och poesi» kan H:s literära bana
näppeligen anses utlupen, enär flere af perlorna inom
hans vislyrik (Landtflickans klagan, Slåtterölet,
Polska m. fl.) äro författade efter nämnda tid. Jfr
E. N. Söderberg: »S. J. H.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
