Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvartärformationen - Kvartärfossil - Kvartärperioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kvartärformationen, geol. Se Kvartärsystemet.
Kvartärfossil, geol., lämningar af organismer från
kvartära aflagringar (se Kvartärperioden).
Kvartärperioden, geol., är den yngsta geologiska
perioden i jordens utvecklingshistoria. Den följer på
den tertiära, men omfattar, jämförd med denna och de
äldre geologiska perioderna, en mycket kort tidrymd,
sannolikt blott några hundra tusen år. Detta bestyrkes
bl. a. däraf, att under kvartärperioden endast ett
relativt ringa fåtal djur- och växtarter hunnit utdö,
medan under hvarje äldre geologisk period detta varit
fallet med massor af arter samt t. o. m. släkten. Det
är därför oegentligt att likställa kvartärperioden
med äldre perioder. En bättre, neutral beteckning
är kvartärtiden. Denna och tertiärperioden bilda
tillsammans den neozoiska l. kenozoiska eran. Medan
under tertiärperiodens förra del temperaturen synes
ha varit relativt hög och likformig öfver större delen
af jorden, i det att inom t. ex. mellersta Europa
ett tropiskt och nordligare, t. ex. på Grönland
och Spetsbergen, ett subtropiskt klimat (med bok,
Sequoia, Magnolia etc.) var rådande, egde senare
under samma period rum en uppdelning i flera, eller
åtminstone mera betydande, klimatzoner, hvilka (i
riktning från polerna samt från bergskedjornas högre
delar) voro (frånsedt subzoner): arktiska l. alpina,
tempererade och tropiska. Detta återspeglas af
organismernas dåtida fördelning och karaktärer. När
senare kvartärtidens första nedisning egde rum,
förskötos dessa zoner, så att till sist den arktiska
l. alpina zonen (med Salix polaris, fjällräf, myskoxe
o. s. v.) var belägen bl. a. inom mellersta Europas
lågland. Liknande förskjutningar inträffade sedan gång
på gång, och man kan därför med skäl karakterisera
kvartärtiden (liksom f. ö. vissa äldre skeden)
såsom de stora klimat- och organismförskjutningarnas
l. nedisningarnas tid, låt vara att dessa voro bundna
förnämligast vid vissa, om ock mycket betydande,
nordliga delar af norra och sydliga delar af södra
halfklotet, medan angränsande, nederbördsfattigare
områden samtidigt hade karaktären af tundror. Ej
obetydliga delar af de forna nedisningsområdena
ha ännu i dag nära nog samma natur som under de
kvartära nedisningarna, t. ex. Grönland och delar
af Sibirien. – Bland andra väsentliga olikheter
mellan tertiärperioden och kvartärtiden må nämnas
en under den förra pågående jämförelsevis liflig
vulkanisk verksamhet samt uppkomsten af jordens
nu mest markerade bergskedjor, nivåförändringar,
som vida öfverträffat de kvartära (se nedan). Som
särskildt utmärkande för kvartärtiden må däremot
framhållas människans allt större utbredning och
tilltagande roll.
Inom ekvatoriala och andra trakter, långt aflägsna
från de kvartära nedisningsområdena, gjorde sig
ändringar i klimat o. s. v. mindre gällande än
inom dessa senare, hvarför öfvergången mellan
tertiärperioden och kvartärtiden var där omärklig,
och dessa trakter bibehålla också i afseende på
faunan och floran en närmare släktskap med tertiär-
och äldre perioder, bl. a. genom tillvaron af gamla,
föga ändrade relikttyper. De aflagringar, som där
förekomma, äro jämväl af delvis annat slag än inom
nedisningsområdena. Så spelar vittringsjorden där en
ojämförligt mycket större roll, medan vanliga
hafs-, sjö-, flod- och luftsediment (grus, sand,
lera o. s. v.) kvalitativt och kvantitativt i stort
sedt äro jämförliga med dem inom glaciationsområdena.
Med hänsyn till dessa senare brukar man indela
kvartärtiden i två hufvudskeden: ett äldre, det
glaciala (pleistocena l. diluviala), och ett yngre,
det postglaciala (holocena l. alluviala). Landisens
slutliga afsmältningsskede benämnes den senglaciala
tiden, och denna samt den postglaciala sammanfattas
numera vanligtvis under benämningen den senkvartära
tiden. De aflagringar, som bildats under kvartärtiden,
ha i regel icke hunnit hårdna eller sammankittas
till bergarter, som fallet vanligtvis är med
äldre perioders aflagringar. De kallas därför
jordarter. Äfven de kvartära eruptivbergarterna
(lavor, tuffer m. m.) förete en ungdomligare prägel
än äldre sådana.
De kvartära nedisningarna ha tryckt en i
ögonen fallande prägel på de områden, de berört,
t. ex. norra Europa och Alperna (se fig. 1), norra
och södra Amerika o. s. v., bl. a. därigenom,
att landisen bortfört alla eller det mesta af de
lösa jordarter, som täckte den prekvartära fasta
berggrunden, hvilken i sin tur afhyflats och
påtryckts karaktären af rundhällar (se d. o.),
som tillika med glacialräfflor, flyttblock,
rullstensåsar, drumlin-ryggar o. s. v. ange isens
rörelseriktningar. Å andra sidan har landisen gett
upphof åt nya aflagringar, hvilkas mäktighet i
stort sedt är mera betydande inom de periferiska
än inom de centrala delarna af nedisningsområdena,
mäktigare i dalar och på slätter än å bergen och deras
sluttningar. Dessa glaciala aflagringar äro bildade
dels, och förnämligast, under isens framryckande,
dels också under dess afsmältning. Till de förra
hör den blockrika bottenmoränen, till de senare inre
och ytmoräner samt, allmännare, glaciofluviala eller
isälfssediment, väl rulladt grus och grof sand, som
hopats till åsar (sand- eller rullstensåsar) dels i
och nära mynningen af subglaciala isälfvar, dels ock
utanför dessas mynningar till deltan (randplatåer,
randfält, randåsar och dalfyllnader). Samtidigt
utfördes och bottenfälldes på större afstånd
från isbrämet glacial (fin) sand och lera dets
i hafvet (ishafssediment), dels ock i vanliga
sjöar (glaciala sötvattenssediment) samt i issjöar
(issjösediment). Den glaciala leran företer vanligtvis
karakteristiska årshvarf ("hvarfvig lera"; se
Glaciallera), och detsamma är ej sällan
fallet äfven med sanden och öfvergångsformer dem
emellan. De glaciala aflagringarna utfylla merendels
i högre eller lägre grad sänkorna i berggrunden
och ha lokalt en betydande mäktighet. Ytformerna
äro ofta ojämna, och därför är rikedomen på sjöar
stor. Jämte lera och sand ha vid stränderna af de
glaciala hafven och sjöarna afsatts vallar af grof
sand och grus, och liknande sediment ha aflagrats af
floderna. Vågorna ha dessutom mångenstädes utarbetat
markerade erosionsfenomen (terrasser, grottor,
"raukar" o. s. v.) i fasta berget, terrasser äfven i
lösa jordarter, medan floderna nedskurit dalar däri
till större eller mindre djup och längd. De glaciala
hafs- och sjöaflagringarna och fenomenen återfinnas
äfven bland de postglaciala; dock saknar leran, som
då bildades, den glaciala lerans karakteristiska
hvarfvighet. Typiska postglaciala sjösediment äro
f. ö. gyttja, kalkgyttja, bleke, dy, dytorf och torf
af skilda slag samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
