Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska / 385-386 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvartärperioden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 1. Karta, visande bl. a. den nordeuropeiska landisens största utbredning. Landisen ö. om Storbritannien härstammar i hufvudsak från Skandinavien. Nedisningsområdena äro utmärkta genom streckning.

myrmalm m. m. Det ges äfven gyttja afsatt i
hafvet. Lokalt spelar luftsediment, flygsand och löss
(ett slags mellanting mellan fin sand och lera),
af både glacial och postglacial ålder en stor
roll. Genom afsättning af senkvartära sediment,
i främsta rummet sand, lera, gyttjor och bleke samt
torf, ha flertalet af de gamla nedisningsområdenas
i moräntäcket o. s. v. förefintliga otaliga sänkor i
sin tur helt eller delvis fyllts och sjöar förvandlats
till mossar eller kärr.

I de senkvartära sedimenten ligga inbäddade
lämningar af en del af den växt- och djurvärld,
som efter landisens afsmältning steg för steg tog
land och vatten i besittning, och dessa lämningar
återspegla de växlingar, som klimatet efter hand
undergått. De ådagalägga bl. a., att temperaturen inom
och närmast utanför nedisningsområdena ändrats från
arktisk-alpint till subarktiskt, detta till borealt
och detta i sin tur till tempereradt. Ungefär kring
postglacialtidens midt var temperaturen inom en del
områden t. o. m. högre än den nutida (se nedan).

En liknande förändring i klimat o. s. v. har inträffat
icke blott under senkvartär tid, utan gång på gång
äfven under kvartärtidens förut omnämnda äldre eller
"glaciala" del. Denna omfattar nämligen icke endast
en, utan sannolikt minst tre nedisningar, åtskilda
af s. k. interglaciala skeden,
under hvilkas midt klimatet vanligen synes ha varit
minst lika gynnsamt som i postglacial tid och
landisens afsmältning därför fortgått till minst lika
stor utsträckning som i våra dagar. De interglaciala,
fossilförande aflagringarna äro också af i hufvudsak
samma slag som postglacialtidens, nämligen torf,
gyttja, bleke m. fl. sötvattenssediment äfvensom
lera, sand o. s. v., bildade dels i sött, dels
i salt vatten. I anslutning till dem anträffas
äfven ställvis glaciala sediment ("diluvialsand"
och "diluviallera") med lämningar af arktiska
växter och djur, tillkomna i början och slutet af
de interglaciala skedena. Interglaciala aflagringar
äro numera kända från många nedisningsområden, såsom
norra Amerika, Alperna, Storbritannien, Tyskland,
Danmark, Ryssland o. s. v., medan de äro mycket
sparsamt företrädda i Fennoskandia (Finland och
Skandinaviska halfön), säkerligen beroende därpå,
att här, inom och nära centrum för nedisningen,
isens arbete varit hufvudsakligen eroderande och
bortförande. Mångenstädes (äfven i Fennoskandia)
träffas sediment utan (eller med sparsamma) lämningar
af enbart arktiska eller subarktiska växter och djur
mellan två moränbäddar. Sådana förekomster af sediment
äro icke i och för sig bevis för interglaciala
afsmältningsskeden, utan vittna i regel blott om
oscillationer hos landisen under afsmältningen. De
kallas därför intermoräna eller interstadiala.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>