Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärlsträng - Kärlsystem - Kärna - Kärna, socken - Kärnan - Kärnbo - Kärndelning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
581
Kärlsystem-Kärndelning
582
dikotyledoner. - Ved- och bastdelarnas inbördes läge
i förhållande till hvarandra samt kärlsträngarnas
plats inom respektive organ (kärl-strängsförloppet)
afge de viktigaste systematiska karaktärerna. Man
skiljer sålunda mellan kollalerala kärlsträngar,
d. v. s. sådana, som ha en veddcl (i stammen inåt, i
bladet uppåt) och en bastdel, vanligen åtskilda af ett
kambiuin (se d. o.), samt bikollaterala, hos hvilka
veddelen på två sidor omges af bastgrupper. Den förra
typen är karakteristisk för flertalet dikotyledoner;
dock finner nian den senare inom stora familjer
bland dessa, såsom SolanacecE, Asclepiadacece,
Cucurlilaccce. I de koncentriska kärlsträngarna
omger veden bastet (lep-tocenlrisk 1. perihadromalisk
kärlsträng, hos många monokotylcdoncr) eller tvärtom
(hadrocentrisk 1. perileplomalisk kärlsträng, hos
ormbunkar). En hos monokotylcdoner förekommande
övergångsform mellan kollateral och koncentrisk
kärlsträng kallas hemikoncenlrisk kärlsträng. Kndiala
kärlsträngar, där ved och bast ligga omväxlande
radiärt, förekomma i rötterna. Kärlsträngarna äro
ofta omgifna af en slida af stärkelseförande celler
eller af en endodcrmis (se d. o.).
Dikotylcdoncrnas stam har vanligen fem eller flera
kärlsträngar, ställda cylindriskt ganska nära
stammens yta. Vid hvarje stamled (nodus) förenas
(ana-stomoscra) strängarna med hvarandra, och 2-3
eller flera löpa ut i bladen (bladspårsträngar,
bl a d sp år), medan de öfriga fortsätta genom
nästa mellanled. - Hos sådana stammar, som ega
sekundär tjocklekstillväxt, äro kärlsträngarna
öppna, d. v. s. ha ett kambium, ur hvilket sekundär
ved och bast utvecklas. Då sådan uppkommer äfven
ur den mellan strängarna liggande grundväfnaden,
inom hvilken ett kambium uppstår, upphäfvcs ofta de
ledande elementens karaktär af skarpt begränsade
strängar. I dess ställe uppstår, såsom fallet är
t. ex. hos våra träd, en homogen vedkropp om-gifven af
en fullständig bastcylinder; öppna kärlsträngar finnas
hos dikotyledoner och gymnospcr-mer. - Kärlsträngar,
som sakna kambium, kallas slutna. Sådana förekomma hos
monokotylcdoncr, hvilka ega ett stort antal i stammen
"strödda" .strängar, och hos ptcridofyter.
I bladen är kärlsträngarnas förlopp mycket
olik-artadt; de två hufvudtyperna äro den
dikotylcdona, med rik förgrening (fjädcrnerviga,
handncrviga blad), samt den monokotylcdona,
med några få föga eller icke alls förgrenade
stora nerver, som genomdraga bladen, såsom hos
gräsen. Understundom finnas dock s k. bladegna
strängar, som förena bladspåren med hvarandra.
G. A. (G. L-m.)
Kärlsystem, anat., det ordnade sambandet mellan
djurkroppens kärl (se Kärl 1). Så talar man om
blodkärl- och lymfkärlsystem, om det
arteriella, det venösa och det kapillära
blodkärlsystemet, allteftersom man afser innehållet
i kärlen och växlingar i dess beskaffenhet eller
kärlens byggnad, vidd och utbredningsförhållanden
samt strömmens riktning i dem. Alla bilda de dock
tillsammans ett rörsystem med hjärtat som centralpump
(se Hjärtat, sp. 863), i det att lymfkärlsystemet
tömmer sitt innehåll i vensystemet, detta åter sitt
först i hjärtat, sedan i lungorna, där det genom dess
kapillarsystem öfvergår i det arteriella, för att,
efter att ånyo ha
genomgått hjärtat, ur artärernas periferiska
kapillarsystem antingen öfvergå i väfnaderna och
genom dem till lymfsystemet eller direkt till det
venösa kärlsystemet. Se Blod och Blodomlopp.
G. v. D.*
Kärna. 1. Landtbr. Sädesskörd till skillnad från
halmskörd. – 2. Anat. o. fysiol. Se Cell och Hjärnan,
sp. 835. – 3. Astron. Se Kometer, sp. 622. –
4. Bot. Se Cell, Kärndelning och Kärnfrukter. –
5. Fys. Se Kondensation. – 6. Kärl, hvari smör
beredes. Se Smörkärna. – 7. (Kärnfästning,
fr. noyau, ty. kernumwallung) Fortif.,
den af fortgördeln omgifna enceinten (se d. o.). –
8. Tekn., detsamma som borrkärna (se Bergborrning
och Borrmaskiner, sp. 1228) och gjutkärna (se
Gjutning, sp. 1235).
Kärna, socken i Östergötlands län, Hanekinds
härad. 2,567 har. 1,237 inv. (1909). K. bildar med
Kaga ett till biskopen hörande prebendepastorat i
Linköpings stift, Domprosteriet.
Kärnan, slottstorn. Se Hälsingborg, sp. 102. Jfr
äfven Stockholms slott.
Kärnbo (ej Kermbo), socken i Södermanlands län,
Selebo härad. 4,591 har. 934 inv. (1909). Annex till
Mariefreds stad, Strängnäs stift, Domprosteriet.
Kärndelning, bot. Nya cellkärnor bildas endast
genom delning af förutvarande, hvarvid man vanligen
brukar urskilja två hufvudslag af kärndelning: direkt
1. amilos (se C e 11 b i l d n i n g) och indirekt
kärndelning (milos, karyokines). Indirekt kärn-delning
är en mycket komplicerad företeelse, som synes ha
till uppgift att åvägabringa en noggrann halfvcring
af det viktigaste kärninnehållet, kromalinet, och
karakteriseras af en samverkan mellan företeelser
i kärnan och i protoplasman. Den förlöper i flera
karakteristiska skeden 1. faser. Under delningens
begynnelsestadium, pro-fasen (fig. l o. 2), sker
en stark tillökning af kro-matinet, samtidigt med
att detta på vissa punkter drar sig tillsammans
till långsfräckta bildningar, kromosomer, som
lagras så, att det hela liknar en löst nystad
tråd, kärntråden 1. spirem. Samtidigt samlar sig
en del af protoplasman vid två motsatta punkter af
kärnmembranen, de blifvande polerna (fig. 3 o. 4). Här
anläggas polkapporna, som sträcka sig konformigt och
bilda k ä r n s p o-1 e n. Kärnmembranen upplöses,
och kromosomcrna, som undergått längsdclning
(fig. 3 o. 4), anordna sig i spolens ekvator till
den s. k. ekratorialplnllan (fig. 5 o. 6). Under
detta stadium, mclafascn, anordnas de längsdelade
kromosomerna så, att en hälft är riktad mot hvarje
pol. Under den följande kärn-delningsfasen, ana j
åseny gå kromosomhälfterna åt-skils, hvar och en till
sin pol (fig. 7). De bägge kromosomhoparna omge sig,
sedan de stannat vid polerna (fig. 8), med en membran
(telo/as, fig. 9) och utbildas genom upplösning och
fördelning af kromosomsubstansen till hvilande kärnor,
dotterkärnorna (fig. 10 o. 11). Indirekt kärndelning
eger rum i alla organbildande väfnader, och genom den
noggranna halfvcringen af den kro-matiska substansen
åstadkommos, att alla dotter-kärnor öfvercnsstämma
med hvarandra och således äfven med den befruktade
äggcellen, hvarifrån do härstamma. En ytterligare
egendomlighet med den
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
