Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Könskärlek - Könsmognad - Könsorgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Könskärlek, psyk. Se Kärlek.
Könsmognad l. Pubertet är den
utvecklingsperiod i människans lif, då könskörtlarna (se
Könsorgan) börja funktionera. Hos ynglingen börja
testiklarna afsöndra sädeskroppar, spermatozoer,
innehållande sädesvätska; hos flickan börja periodvis
befruktningsbara ägg att afstötas från äggstockarna,
samtidigt med att vanligen menstruation (se d. o.)
inställer sig. Pubertetsperioden, som i vårt klimat
för mannen vanligen infaller under 14–17 år och
för kvinnan 12–15 år, är f. ö. karakteriserad genom
en mäktig allmän kroppslig och psykisk utveckling.
Ej blott könsorganen, inre och yttre, undergå en
hastig utveckling och mognad, utan äfven kroppen
i sin helhet undergår en snabb tillväxt, hvarvid
särskildt de s. k. sekundära könskaraktärerna, d. v. s.
de med uteslutning af könsorganen för de resp.
könen egenartade kroppskaraktärerna, förut mera
slumrande, ehuru redan från fosteranlaget
förefintliga, börja allt tydligare framträda. Så t. ex.
medför könsmognaden hos mannen en synnerligen kraftig
utveckling af ben- och muskelsystem, gifvande
markerade, skarpa ytterkonturer åt kroppen, tillväxt af
struphufvudet med förändring af rösten
("målbrottet"), uppträdande af skäggväxt o. s. v. Hos
kvinnan tillväxer bäckenet (se d. o.) på ett särskildt
sätt, framkallande den karakteristiska höftbredden,
bröstkörtlarna med vårtgårdar och vårtor utvecklas,
genom aflagring af rikligt underhudsfett erhåller
kroppen mjuka, rundade ytterkonturer m. m. De
för båda könen olikartade omgestaltningar i
själslifvet, som pubertetsåren medföra, äro af vår tids
pedagoger väl kända och beaktade. Bvn.
Könsorgan (Sexualorgan) utgöra de organ
i djurkroppen, som stå i individförökningens tjänst.
Om den biologiska betingelsen för deras tillblifvelse
se Kön. De kunna indelas i inre och yttre. Till
de förra höra de organ, könskörtlarna (testiklar och
äggstockar, ovarier), inom hvilka de hanliga
könscellerna (spermatozoerna) och de honliga
(äggcellerna) nå sin fulla utbildning, samt de rörformiga
organ, genom hvilka dessa celler kunna fortledas
från könskörtlarna i riktning mot djurkroppens yta.
De senare bilda kopulationsorganen, d. v. s. de
organ, som förmedla sammanförandet af könsceller
från två individer af olika kön och därigenom
möjliggöra befruktningen, som består i en direkt
sammansmältning af en spermatozo med en äggcell.
Kännedomen om könsorganens sammansättning kan
säkrast vinnas genom ett studium af deras historiska
och individuella utveckling. Hvad beträffar de inre
könsorganen, så anläggas könskörtlarna i bukhålans
bakre vägg på hvardera sidan om tarmkäxet, d. v. s.
det veck af bukhinnan, genom hvilket tarmkanalen
är upphängd vid nämnda vägg. Från början
listformig, antager könskörteln i mån af sin fortsatta
tillväxt alltmer formen af en rundad fri kropp. På
körtelns yttre sida utvecklas och ombildas jämsides
med densamma ett ansenligt och af tvärställda
kanaler sammansatt organ, en "urnjure", som hos lågt
stående ryggradsdjur (fiskar och amfibier) utgör
under dessa djurs fullbildade tillstånd det
urinafsöndrande organet, hos högre stående ryggradsdjur, hos
amnioterna (reptilier, fåglar och däggdjur), däremot
endast under det embryonala lifvet står i
urinberedningens och urinuttömningens tjänst, under det att
det definitiva urinorganet under ett mera utvuxet
tillstånd utgöres af den för dessa djur nytillkomna
och vid bakre ändan af urnjuren anlagda "efternjuren"
eller njuren. Urnjuren erhåller en utförsgång, en
"primär urinledare", som öppnar sig i bäckentarmens
främre hälft, i "sinus urogenitalis". Jämsides med
utvecklingen af den således utvecklingshistoriskt
yngre "efternjuren" undergår den äldre "urnjuren"
sekundära förändringar, som leda antingen till
organets nästan fullständiga tillbakagång (såsom hos
de honliga individerna) eller till en omformning
och därmed till en funktionsväxling (såsom hos
de hanliga individerna), i det att den hos det
sistnämnda könet förlorar sin urinsekretoriska
förmåga och genom att med sin främre kvarstående
del träda i intimt sammanhang med könskörteln
(testikeln) kommer att jämte den tillhörande
"primära urinledaren" tjänstgöra som afledande
apparat för de spermatozoer, som denna könskörtel
afger. Hos djur utan "efternjure" och med kvarstående
urinafsöndrande "urnjure" (fiskar och amfibier)
tjänstgör denna senare (åtminstone hos amfibierna)
både som urinapparat och som afledande apparat för
testikelns könsceller. Vare sig således urnjuren
under fullbildadt tillstånd kvarstår – såsom hos
fiskar och amfibier – som urinafsöndrande apparat
eller – såsom hos reptilier, fåglar och däggdjur
– i denna sin egenskap ersättes af "efternjuren"
(njuren) och till sin byggnad och funktion förändras
och därvid ställer sig uteslutande i könsapparatens
tjänst, utgör densamma dock städse och uteslutande
en afledande apparat för de hanliga könskörtlarna
(testiklarna), aldrig för de honliga (äggstockarna,
ovarierna). Dessa senare könskörtlar erhålla hos
ojämförligt största mängden ryggradsdjur sina egna
afledande apparater, nämligen de s. k. Müllerska
gångarna. Hos djur med "efternjure" (njure) komma
som en naturlig följd häraf de först utvecklade
urnjurarna med tillhörande "primära urinledare"
att under fullbildadt tillstånd vara utan all
betydelse hos de honliga individerna och gå därför,
såsom redan nämnts, så när som på några obetydliga
indifferenta rester, fullständigt tillbaka. Under
däggdjurs- och människofostrets fortskridande tillväxt
förskjutas könskörtlarna från sitt ursprungliga
läge vid bakre bukväggen ned mot bäckenet, och hos
den hanliga individen leder denna förskjutning
af testiklarna till slut till en nedvandring
(descensus testiculorum) genom främre bukväggen
ned i pungarna, hvilka i själfva verket innesluta
en säckformig utstjälpning af bukhinnan. Hos den
honliga individen går förskjutningen af äggstockarna
(descensus ovariorum) ej så långt. Äggstockarna stanna
kvar i bäckenet. Vid testikelns nedvandring medfölja
äfven den till könskörtelns utförsvägar omvandlade
urnjuren, som till stor del bildar bitestikelns
hufvud, och den motsvarande delen af den "primära
urinledaren", som bildar resten af bitestikeln
("kroppen" och "svansen"), samt sädesledaren. Fig. 1,
som något schematiskt återger ett längdsnitt genom
bäckentraktens könsregion, visar vid T testikeln
liggande i pungen (scrotum; scr). Könskörteln
är genomsatt af sädesproducerande kanaler (SK),
hvilka uppåt flyta i hop till ett litet nätverk. Ur
detta afgå slingrade kanaler (motsvarande könsdelen
af urnjuren), som bilda hufvudet af bitestikeln
(epididymis), E. Dessa i sin tur öppna sig i en enkel,
men äfvenledes slingrig kanal, kroppen och svansen
af bitestikeln, som vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
