Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska / 645-646 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Könsorgan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nedre ändan af testikeln fortsätter i ett rakt
förlöpande rör, sädesledaren (vas deferens;
Sl). Denna löper uppåt ur scrotum, genom främre
bukväggen och därifrån ned i bäckenet, där den
når nedre
delen af urinblåsans (Bl) bakre vägg. Här utvecklar
den en säckformig sidoutbuktning, en sädesbehållare
(vesicula seminalis), VS, hvarefter den genomlöper
den af körtel- och muskelsubstans sammansatta
sädeskörteln (prostata, P), för att öppna sig
i urinröret. I bitestikeln, sädesledaren och
framför allt i prostata produceras den vätska,
i hvilken de hanliga könscellerna, som utvecklats
i testikeln, genom urinröret aflägsnas ur kroppen,
"sädesvätskan". Prostata innesluter ett större
eller mindre rör, som äfven öppnar sig i urinröret
och som utgör en rest af Müllerska gångarna, hvilka
– såsom ofvan nämnts – tjäna som utförsvägar för
de honliga könskörtlarna, ovarierna, och därför
hos den manliga individen förlora all betydelse
och till största delen försvinna. Den obetydliga
resten af dessa gångar i prostata kallas sinus
prostaticus l. uterus masculinus (SP). Med Sp
betecknas den främre bäckenfogen (symphysis pubis),
med Ur ena urinledaren.

Utvecklas ovarier i stället
för testiklar, så går – såsom ofvan framhållits –
urnjuren hos de högre stående djuren och människan
nästan fullständigt tillbaka; och ovariets könsceller,
äggcellerna, aflägsnas genom särskilda rörbildningar,
de Müllerska gångarna. Fig. 2 visar reduktionen
af urnjuren med den "primära urinledaren" och
utvecklingen af de Müllerska gångarna. O visar
ovariet. På sidan om detta framträda de obetydliga
och funktionslösa resterna af urnjuren (epophron),
U, och af den primära urinledaren (Gartners
kanal), W. Den Müllerska gången (M) är ett

Fig. 1.

Fig. 2.

kraftigt utveckladt rör, som framåt trattformigt
mynnar i bukhålan. Själfva mynningen är omgifven
af fransar (fimbriæ), af hvilka några nå fram till
äggstockens yta (för att uppfånga de ur ovariet
lösgjorda äggcellerna). Inom bäckenets område
sammansmälta de båda Müllerska gångarna till ett
i sin öfre del utomordentligt tjockväggigt oparigt
rör. De sinsemellan fria delarna af gångarna bilda
äggledarna (tubæ uterinæ l. tubæ Fallopii), och
de med hvarandra sammansmälta delarna utveckla sig
till lifmodern (uterus), LS, och slidan (vagina). Fig.

Fig. 3.

3 visar ett längdsnitt genom bäckenet af en kvinna. KB
återger korsbenet; vid Ä ändtarmen, vid M den vänstra
äggledaren, vid O det vänstra ovariet, vid L den
framåt böjda lifmodern, längsskuren i midtlinjen,
vid S slidan, vid Bl urinblåsan med urinröret
(U), vid Sp den främre bäckenfogen (symphysis
pubis). Sammansmältningen af de Müllerska gångarnas
nedre del till bildandet af ett så omfångsrikt organ
som lifmodern har betingats däraf, att hos däggdjuren
ha dessa gångar ej allenast till uppgift – såsom
äggledarna, tuborna – att fortleda äggstockarnas
äggceller i riktning mot kroppens yta, utan ha
därjämte under den historiska utvecklingens gång
måst med sin lifmoderdel anpassa sig för uppgiften
att utgöra en behållare af och näringsförmedlare
för det växande fostret, tills detta senare nått
en så jämförelsevis långt gången utveckling,
att det kan omedelbart mottaga intrycken af och
anpassa sig efter den yttre världen. Det gäller
nämligen som allmän regel inom djurvärlden, att ju
utvecklingshistoriskt äldre en djurform är, eller,
med andra ord, ju primitivare byggnad den har, desto
tidigare under den individuella (den ontogenetiska)
utvecklingens gång är den förmögen af att reda sig
på egen hand. Ju högre åter djurformen befinner
sig på utvecklingens skala, desto längre tid under
ontogenesens gång är den i hjälplöst tillstånd
och i behof af allt slags skydd och af näring.

De yttre könsorganen bilda, som ofvan framhållits,
de apparater, som erfordras vid kopulationen, d.
v. s. sammanförandet af de olika könens könsceller.
Liksom spermatozoerna äro de aflande cellerna,
som intränga i och befrukta äggcellerna, så äro
äfven de hanliga kopulationsorganen så byggda, i att
de kunna intränga i de honliga. Ofvan visades,
att sädesvätskan tömmes i urinröret (urethra)
och därifrån fortledes ut på kroppens yta.
Hos den manliga individen är urinröret långt
utdraget

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>