Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Labial - Labialer - Labialisering - Labialpalper - Labialpipor - Labiatæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
723
Labialer-Labiatse
724
parna, t. ex. labialartärer, labialvener,
labialmusk-ler m. m. Se vidare närmast följande
artiklar.
Labiäler (af lat. la’biim, läpp), Läppljud, fonet.,
kallas sådana språkljud, som bildas företrädesvis med
tillhjälp af läpparna (jfr Kontakts-läge). De fördelas
på två grupper. 1) llilabialer (1. labinlabinler)
uttalas genom båda läpparnas sammanslutning eller
närmande intill hvarandra, t. ex. vanligt /;, b}
m. 2) Denlilabialer (1. labiodenlalcr) uttalas med
underläppen mot öfre framtänderna, t. ex. /, v. Af
senare slaget bildas sällan explosivor. Fullständig
stängning genom ena läppens anslutning till tänderna
är nämligen svår att åstadkomma, emedan luften smyger
sig ut mellan tänderna. Personer med öfverskjutande
underkäk bilda sina / och v mellan öfvi-rläppcD och
undre framtänderna. Engelskt w är icke ren labial,
utan en labial med biträdande tungrotsartikulation:
tungan höjcs baktill, jämte det att läpparna
sammanslutas till en rund öppning. Labialer kunna
muljcras (palataliseras), i det tungryggens främre del
höjcs i /-läget, samtidigt med att läpparna utföra sin
artikulation. Så uppkomma "mu jcrade" labialcr p, b,
w, v, o. s. v. i t. ex. ry. och po., om man så vill
p + i, b + i o. s. v. uttalade snrnlidigl.. Minerade
labialer äro i svenska exempelvis b i lju-’i l, m i
mjnka-1-jänare vid raskt uttal i hvardagsspråk. Vid
långsammare uttal rTres muljenult 6 + ; o. s. v. Till
labialorna räknas egentligen icke sådana språkljud,
vid hvilkas bildning läpparna ha en blott underordnad
betydelse, ej heller ^’dana, för hvi ka lärip- och
tungartikulationcr äro i lika grad bestammande. Dock
talar man stundom om labiala vokaler och menar (la
sådana som $/, ?/, o, å, ö, vid hvilkas bildning
läppvorksumheten starkt framträder. Om lab:aler
i svenskan se No-icen, "Värt språk", I (1903).
TJI.
Labialiséring (af lat. la’binm, läpp) 1. R u n
d-n i n ET, /-w/., kollas läpparnas medverkan
(liarti-kulation) för bildningen af ett
språkljud, som har sitt egentliga bildningsläge
(hufvud?.rt’kuJat;on) annorstädes, eller också
lapparnas verksamhet för Eldningen af ett språkljud,
för hvars frambringande läpp- och tuneartikiTationer
äro i lika mån väsentliga. Genom labialisering af
torra slaget fås labia-liserade konsonanter, som
kunna anses som varirtotnr af de rena konsonanterna,
i det ljudets karaktär blott föga förändras genom
läppartikulationen, t. ex. la-bialis"radc k. j och
/ i sv. kula, m jul och (labiali-serndt) sk^mnde
r. Svenskt s/"-1iud är också vanligen mer eller
mindre labialiseradt, i synnerhet det sydsvenska
s;e-ljiidrt. Om också i regel mindre framträdande,
knn likväl sådnn labia’isering stundom leda öfver
till andra språkljud, såsom då frikativt g (fsv. gh,
nygrek. 7) i svenskt folkmål och i danska öfvergått
till rr och därefter till r: hnire. Jia>-c för Jinfje
o. s. v., eller då r hos somliga personer ersäftes
af v (i eng. af w: iroiind för rnund i barnspråk);
eller ock kan den inverka på närstående ljud. s°>snm
då Fårömålet får -ul i ändclser i st. f. -el. Ymnigt
förekommer labialisering i nyisl:\ndska, i synnerhet
.af k, #, n(j, l (se Buergel Goodwin i "Sv. landsm.",
1&08). Labialiseradt måste i serbiska det /-lind VIR
varit, s^m öfvergått till n, t. ex. puk <T pik. T rM
andra fallet, då tungnns och lapparnas vorksnnihot
för uttalet af ett språkliud äro lika viktiga,
k-in man lika gärna tala om "labialitot" som om
"bhv;<^-tring". Man har då egentligen "sammansatta"
språkljud, eller språkljud med mer än enkelt
bildningsläge. Ett sådant är t. ex. eng. w, som är
la-bialt-"gufcturalt" (labialt-postpalatalt). Som
sammansatta betraktas i systemet alla vokaler. Man
tager således vid deras bestämmande ständigt
hänsyn till både tungans och läpparnas ställning;
och emedan vokalerna äro mycket känsliga för
äfven små förändringar i läpparnas hållning,
måste man vid dem skilja mellan olika arter och
grader af labialisering. Vid allmänt europeiskt
a och vid sv. e i än-delser befinna sig läpparna
i indifferensläge. Vid i draga sig mungiporna åt
sidorna. Vid öppet u (i hund) bilda läpparna en
aflång öppning i midten och sluta sig åt sidorna
tillsammans; vid slutet u och o (t. ex. i hus,
bo) är öppningen ännu mindre, och läpparna skjutas
starkt framåt o. s. v. Man fäster sig alltså vid
läppöppningcns form och storlek samt den olika
graden af framskjutnmg. Fram-skjutning af läpparna
brukas äfven för att göra språket mera smekande
("affekt-labialisering"), t. ex. vid samtal med barn
(min lilla vän uttalas nästan som m>m /////# von).
Lll.
Labiälpalper, zool Se P a l p e r.
LaLiälpipor (af lat. la’bium, läpp), m?/s.,
sådana pipor, i hvilka tonen alstras genom en mot
en skarp kant sig brytande luftström, hvilken i
pipkroppen växelvis åstadkommer förtätnings- och
förtunnings-vågor och därigenom växelvis insuges i
pipan och utd ifvis därur. Bland orkesterins^rument
äro endast flöjterna labialpipor, alla öiriga
blåsinstrument äro t u n g p i p o r (rörpipor). Sin
vidsträcktaste användning ega labialpiporna i
orgeln. Den i pipfoten inträdande luftströmmen drifves
där genom en smal springa (kärnspall) mot den skarpa
kanten af öfrerlabiiim, som delar strömmen och låter
en del däraf ingå i pipkroppen; en annan del utgår
genom öppningen (»pnskärningen) mellan öfver- och
iiruh"hibi’’m. Alltefter pipans olikartade mensur
(vidd) eller uppskärnrg kallas den principal, gamba
m. m., alltefter pipkroppens gestall gomshorn,
dubbelflöjt etc. En särskild afdelning bilda de
täckta piporna ((jednrkl) och de halftäckta tror
flöjt). Ej till byggnaden, nvn till användningen
skiljer man mellan mix"ur, kornett, sesouialtera
o. s. v. A. L.*
Latiätse, Verliciiläla, J Min ’ler, L ä p p b l o
m-s t i i g a, b’}t., växtfamilj af serien Tubi^orce,
som f°tt dntta namn på grund däraf, att den sambladiga
b^mkronan vanligen är tydligt delad i en öfre, oftast
tv^fTkig, och en undre, frcfl kig, läpp. Äfven
blomfodret är rf"a tvåläppigt, men kan ock vara
regelbundet femtandadt eller femfiikigt. Ståndarna
äro 4, tvåväldi<ra ’den bakre, f mte, är felslagen),
någon gång blott 2, oftast utskjutande fram under
öfver-läppen; labiaterna höra därför till Linnés
klass Didy-wdmia. Pisfll^n är l med tvåflikigt
märke, och frukten brstår af 4 enfröiga smånötter,
sittande i blom-fndrets bofte~i. De läppblomstrigas
familj har sitt stnrriril i Medrlhafstrakterna, men
är f. ö. utbredd öfver n"istan hela jorden (icke
i de kallaste jord-bäUc^a). Till densamma föras
omkr. 2.800 arter i omkr. 1FO slMkten, af hvilka de
flesta äro örter, månea half uskar och några trild,
växande oftast pci torra stä’len. De kännetecknas
genom fyrsidig sti"lk, n^nt^tta eller kransställda,
enkla blad utan stipler och blommornas ställning i
vanligen täta knippe-», s^m ^nt;nrrpTi ckpnbarli?^n
bPd*-* krntisnr i Wnd-vccken (Linné kallade därför
familjen Verlicillalcc),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
