Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska / 755-756 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lackarbeten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

har lagt lager af olikfärgadt lack öfver hvarandra
och genom utskärning låtit det undre lagrets färg
framträda genom det öfre, man har genom att delvis
afslipa brons- och guldlack fått fram effekter
såsom af gammal metall; man har lagt in guld- och
silfvertrådar och däröfver ett lager af svart lack,
som bortslipats, tills teckningen (trådarna) ensamt
framträdt. Man har i st. f. trä som underlag för
lackmåleriet användt järn, brons, flätverk af bambu,
porslin (se Lackporslin) o. s. v. Slutligen har
man med stor framgång användt reliefsnideri i lack
(takamakyie) i st. f. "lackmåleriet" på plan yta
(hiramakyie). Vanligen är det mindre föremål, på
hvilka lacktekniken användes, såsom rökelseljus, dosor

Fig. 1. Japanskt lackeradt pennskrin. På locket en fisk i ciseleradt järn med ögon af guld, mot fond af mörkt silfverlack med vattenväxter i guldlack.

(kaboko), pennskrin (suzuribako; fig. 1), svärdslidor,
svärdställ, brickor (jfr en fig. å pl. IV till
art. Japan), medicindosor (inro; fig. 2), kistor,
men äfven skåp, bärstolar och ännu större saker. –
Japans lackmåleri har mycket gamla anor. Måhända har
det uppkommit redan på 500-talet, kanske ännu förr;
helt säkert blomstrade det under kinesiskt inflytande
på 700-talet, och på 1000-talet utfördes så väldiga
lackarbeten som tempeltak. På 1100-talet uppfanns
lackreliefkonsten, efter mönster från Kina, där man
hade rödt plastiskt lack. I Japan fick man för detta
ändamål till en början lägga lacket på snidadt trä
(sådana reliefer kallas kamakurabori). Senare,
på 1300–1500-talen, fick man verklig reliefkonst, i
det en pasta af lack, kimrök, blyhvitt och kamfer
lades öfver lackgrunden; i pastan modelleras reliefen,
glättas ända in i de finaste detaljer och öfverdrages
med genomskinligt lack. Denna teknik användes i
synnerhet i fråga om guldlack (nashiji); guldet
kan anbringas på flera sätt. Under riksföreståndaren
Hideyoshi (1582–98, se bd XIV, sp. 1466) fick lacket
en så vidsträckt användning, att hela pagoder,
broar m. m. öfverdrogos därmed. F. ö. är lacket,
om det behandlats sorgfälligt, ett mycket hållbart
material; det motstår t. o. m. hett te,
alkohol och hafsvatten. Man har exempel på
lackföremål, som legat 18 månader i hafvet
utan att skadas. På 1600-talet nådde japansk
lackteknik sin högsta utveckling genom Koyetsu
(i början af årh.) och ännu mera genom
Ogata Korin (1660–1716), som öfvergaf
försöket att i lack blindt imitera målarkonsten
och sökte i stället, ofta med användande af
"guld i guld", tillvarataga materialets egna
uttrycksmöjligheter. Man har kallat Korin liksom
hans efterföljare, främst Ritzuo (1662–1747)
och Zeshin (1835–91), för impressionister, då
de skildra bredt och summariskt med suggestiva
detaljer. Men i östern består oftast det
gamla bredvid det nya. Så blomstrar ännu
det gamla lackmåleriet. På 1870-talet uppstod i
Japan en massproduktion af lackarbeten för export,
hvarvid konstnärligheten fick vika för billigheten.
Men då till följd af europeisk konkurrens exporten ej
längre lönade sig, återvände
man i Japan delvis
till de gamla traditionerna,
och det finnes kännare, t. ex.
Münsterberg, som anse, att
den japanska lacktekniken nu
står så högt som någonsin.
I Japan imiteras den gamla konsten med så
stor skicklighet, att samlare endast genom ingående
sakkunskap kunna skydda sig.

Fig. 2. Japansk lackerad medicindosa (inro), dekorerad med sköldpaddor och vågor. Guldlack i relief på guldgrund. (1700-talet.) Snoddarnas öfre del och den sammanhållande netsken äro ej medtagna på bilden.

Helt säkert ha japanerna fått sin lackteknik
från Kina, men lärjungen öfverträffade snart
mästaren. Tekniken är dock i Kina hufvudsakligen
densamma som den japanska, om också mera brokig, och
åstadkommer ännu vackra arbeten, som dock i allmänhet
ej kunna mäta sig med de japanska. Mönstren äro ock i
Kina delvis olika, mera närmande sig den västerländska
typen. T. o. m. den grekiska ornamentiken har
ej varit utan inflytande på Kinas lackkonst och
därigenom äfven på Japans. Uppkomna i Kina äro de
ofvan nämnda arbetena (tiao-tsi), som utskuros i rödt
lack. Särdeles berömda äro kinesiska lackarbeten,
inlagda med pärlemor och guldplåt på svart botten.
Afbildning af ett äldre kinesiskt lackarbete i svart
och guld finnes å pl. V till art. Kina.

I indiska och persiska lackarbeten påläggas
ornamenten först fullständigt och skyddas sedan genom
ett öfverdrag af gummilacka (se d. o.). Ornamentiken
håller sig i båda länderna nästan uteslutande till
växtmotiv; i Persien infogas dock stundom medaljonger
med stiliserade människogestalter. På utställningen
å Stockholms slott 1882 af ostindisk konstslöjd fanns
ett blått och hvitt skrin (fig. 3) med blomstermönster

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>