Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lag. 2. Jur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
positiv rättskälla, men i inskränkt mening lika
med den förnämsta af de moderna rättskällorna,
nämligen den, hvari skrifven rätt återfinnes. Lag i
denna bemärkelse är alltså sammanfattningen af de
rättsnormer, som blifvit auktoritativt fixerade
i skrift, ej blott mer eller mindre enskildt
i skrift upptecknade (rättsböcker, oskrifven
rätt). Den auktoritet, som härvid är verksam,
är inom kultursamhället, sådant detta hittills
utvecklats, alltid i sista hand staten och dess
faktiska maktorgan. Hvad dessa genom särskildt
formulerade lagtexter fastställa som gällande
normer inom staten, det utgör denna stats lag. Men
lagstiftningsverksamheten är själf genom lagen
närmare reglerad, och med hänsyn härtill kan sägas,
att under normala förhållanden endast det är lag,
som de därtill kompetenta lagstiftande myndigheterna
i behörig ordning förklarat för lagordning. Hvilka
myndigheter dylik lagstiftningsmakt tillkommer
och i hvilken ordning lagstiftningsverksamheten
skall utöfvas, det är något, som inom hvarje
stat regleras af författningen, hvilken därför,
om den själf är skrifven rätt, benämnes grundlag
l. fundamentallag och alltid beror af de högsta
maktorganens inom staten egen vilja. Äro dessa
organ, såsom i den moderna kulturstaten, två,
regering och representation, fordras, därest båda
äro fullt själfständiga i förhållande till hvarandra,
en samverkan dem emellan för att åstadkomma ändringar
i grundlagen, men denna samverkan har lika litet här
som vid öfriga lagstiftningsakter karaktären af aftal
eller fördrag dem emellan, utan tvärtom af en samfälld
förklaring, till sin rättsliga natur likartad med den,
som t. ex. afges för en omyndig person med flera
förmyndare af dessa gemensamt å myndlingens (här:
statens) vägnar. Lagstiftare är i stater, hvilkas
författning teoretiskt hvilar på folksuveränitetens
princip, egentligen folkrepresentationen, som ock
gemenligen betecknas som just den "lagstiftande
makten", ehuru den "verkställande maktens" utöfvare
vanligen tillerkänts befogenhet att tills vidare
eller definitivt hindra lagstiftningsbeslut
att bli lag, s. k. suspensivt eller absolut
veto. Är åter författningen, såsom i flertalet
tyska stater, byggd på furstesuveränitctens
grund, anses kronans innehafvare eller dess
representant som den egentlige lagstiftaren,
hvilken ensam uttrycker lagstiftningsviljan,
ehuru folkrepresentationen medverkar vid
lagstiftningsinnehållets fixering. Betecknas
representationen som lagstiftande församling, ligger
den föreställningen nära, att alla representationens
beslut äro lagar, och en följd häraf har blifvit,
att man i den moderna staten plägar skilja mellan lag
i formell och lag i materiell bemärkelse: den senare
ensam innehåller verkliga rättsnormer, oafsedt huru
dessa tillkommit, hvaremot den förra endast i den
mening är lag, att den tillkommit i samma ordning,
som gäller för lagstiftningen, alldeles oafsedt
hvad den innehåller. Mest beaktad och behandlad
af alla formella lagar är den s. k. finanslagen
(se Statsreglering). Däremot kunna provisoriska
lagar lika väl vara lag i formell som i materiell
mening; det väsentliga för den provisoriska lagen
är blott, att den utfärdats af regeringsmyndigheten
utan föreskrifven medverkan af folkrepresentationen
och fördenskull måste i efterhand föreläggas denna
till pröfning, hvarvid densamma upphör att gälla,
såvida representationen
ogillar den. Beträffande svensk rätt gäller, att här
medverka i lika grad konung och riksdag såväl vid
laginnehållets som vid lagstiftningsviljans fixering,
och konungens rätt att hindra ett lagförslag, som
af riksdagen antagits, från att bli lag är icke
utöfning af någon vetorätt i teknisk mening, utan
fullt likartad med riksdagens rätt att afslå ett af
konungen väckt lagförslag. Förrän samstämmiga beslut
af konung och riksdag föreligga, har öfver hufvud
intet lagbeslut kommit till stånd. Någon skillnad
mellan lag i formell och i materiell bemärkelse
finnes ej enligt svensk rätt; all lag är här lag i
sistnämnda mening. Dock kan man äfven hos oss göra
en viss skillnad, ehuru denna riktigare uttryckes
så, att vissa materiella lagar tillika äro lagar i
teknisk mening, d. v. s. ha tillkommit i viss formell
ordning, nämligen genom samverkan mellan konung
och riksdag. Den svenska R. F. § 89 ger åt konungen
lagstiftningsmakt oberoende af riksdagens samtycke
i vissa fall, s. k. ekonomisk och administrativ
lagstiftning (se Ekonomisk lagstiftning), under det
att i andra fall lagstiftningen utöfvas af konungen
och riksdagen gemensamt antingen i den ordning §
87 stadgat, då lagrådet (se d. o.) skall höras,
eller utan att tvång härtill förefinnes. Genom
en fr. o. m. 1884 medvetet och konsekvent följd
praxis har emellertid beteckningen lag alltmer
förbehållits för just den lagstiftning, som sker
genom konung och riksdag samfälldt och som kan
betecknas som lag i teknisk mening (materiell lag,
som tillika är formell), under det att produkterna af
konungens ekonomiska och administrativa lagstiftning
numera oftast benämnas förordningar. Från lag
och förordning i denna betydelse böra väl skiljas
sådana författningar, som icke innehålla lagbeslut,
utan blott i skrift fixera andra beslutshandlingar
af statsorgan, särskildt åtgärdsbeslut. Skillnaden
mellan lagbeslut och åtgärdsbeslut ligger däri,
att åtgärdsbeslutet riktas på konkret förändring
af något faktiskt bestående, vare sig tillika en
konkret rättsändring därmed åsyftas eller icke,
hvaremot lagbeslutet alltid riktas på en abstrakt
rättsförändring genom fixering af en norm. I den
mån åtgärdsbeslutens verkställighet skall ske genom
andra än den myndighet, som fattat beslutet, eller
beslutet bör komma till allmänhetens kännedom, plägar
detsamma meddelas eller kungöras genom utfärdande
af en särskild författning, hvilken då gemenligen
kallas kungörelse, men icke får sammanblandas med
normfixerande lagar och förordningar; i utländsk rätt
åter användes termen förordning (ordonnance, décret,
verordnung) ej sällan i betydelsen af författning,
som innehåller visst åtgärdsbeslut.
Lagstiftningen innefattar två akter, den
ena laginnehållets fixering och den andra
lagstiftningsviljans förklarande. Den förra omfattar
förarbeten, förslag och beslut, den andra beslutets
sanktion, promulgation och publikation. Initiativet
kan tagas vare sig af regeringsorganet eller af
representationen; i senare fallet innebär detsamma
mestadels en begäran om utredning och förslag,
men kan äfven innefatta omedelbart formulerad
lagtext. Förarbetena ske i vanliga fall genom
särskilda kommittéer eller tillsatta sakkunnige,
därest de ej utföras direkt inom vederbörande
departement af regcringsmyndighetens kansli; hvad
Sverige angår, har därjämte, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
