Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lagrèze, Gustave Basele de - Lagrh. - Lagrimoso - Lagring - Lagringsförhållande - Lagråd - Lagrätta. 1. (Isl. lögrétta) - Lagrätta. 2. (No. lagretta) - Lagsaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SS3
Lagrh.-Lagsaga
de Béarn (1846), Le chäteau de P au (1854), Histoire
du droit dans les Pyrénées (1867), det sakrika
historiska arbetet La Namne francaise (2 bd, 1882)
och La société et les mccurs en Béarn (1886).
Lagrh., vid växtnamn förkortning för svenske
botanisten N. G. L a g e r h e i m (se d. o.,
sp. 849).
Lagrimoso [-åså], it. (lat. lacrimösus, af lafcrima,
tår), mus., "tårfullt", klagande.
Lagring, geol., egenskapen hos en bergart att vara
lagrad eller liksom sammanfogad af på hvarandra
liggande hvarf eller skikt eller lager. Denna egenskap
framträder hos olika bergarter och inom olika områden
af samma bergart mer eller mindre tydligt, hvarvid
bergarten sägcs ega väl utpräglad lagring eller
otydlig sådan. Det förra är i synnerhet händelsen med
vissa kalkstenar och sandstenar. I samma bemäikelse
som lagring nyttjas benämningen skiktning, med hvilken
icke må förblandas "skiffring" .eller "skiffrighet". -
Med lagring betecknas stundom också själfva sättet,
på hvilket en bergmassa är lagrad. Se L a g r i n g
s f ö r h å 11 a n de. E. E.
Lagringsförhållande, geol., det förhållande,
i hvilket lagrade bergarter stå till hvarandra
eller till andra begartsmassor i afseende på läge,
begränsning och utsträckning. Om likformigt och
o l i k-f o r m i g t lagringsförhållande se
Konkordans och Diskordans. Lagringsförhållandenas
noggranna iakttagande och tydande äro af stor
vikt för bedömande af bergarternas relativa
ålder, bildnings-sätt m. m. Böjningar,
förkastningar, förekomst af "brottstycken
af en bergart i en annan, gängars uppträdande
m. m. äro förhållanden, som därvid böra beaktas.
E. E.
Lagråd (Konungens lagråd), en ämbetsmyndighet, som
enligt R. F. § 21, sådan denna lyder sedan 1909, har
att afge utlåtande öfver de förslag till stiftande,
upphäfvande, ändring eller förklaring af lagar och
författningar, hvilka för sådant ändamål bli af
konungen öfverlämnade. Skyldighet att till lagrådets
yttrande öfverlämna dylikt förslag föreligger för
konungen, allenast när förslaget afser lag, som i
R. F. § 87 afses (allmän civil, kriminal-.och kyrkolag
samt kriminallag för krigsmakten med därtill hörande
rättegångsordningar) eller som genom uttryckligt
lag- eller grundlagsstadgande därmed likställts;
i öfriga fall beror af konungens godtfinnande,
om och när ett lagförslag lämnas till lagrådets
granskning. Har lagförklaring begärts i sådana fall,
som "höra till domares åtgärd, och är ej fråga om
att ge sådan förklaring genom samfälldt beslut af
konung och riksdag, så tillkommer det ej lagrådet,
utan enligt R. F. § 19 Högsta domstolen att ge den
sålunda sökta förklaringen. – Lagrådet består af 4
ord. ledamöter och, där konungen för visst ärende så
pröfvar nödigt, därutöfver en tillfälligt af konungen
för detta ärendes handläggning förordnad ledamot. Till
sådan extra ledamot kan utses hvilken som helst för
insikt, erfarenhet och redlighet känd man, hvaremot
de ord. ledamöterna utgöras af tre justitieråd och
ett regeringsråd, som utväljas icke af konungen,
utan af Högsta domstolen, resp. Regeringsrätten själf
in pleno. Dylikt val förrättas enligt lag af 26 maj
1909 för två kalenderår åt gången, första gången
1909 för åren 1909–10, andra gången 1910 för åren
1911–12 o. s. v. Valbara äro af Högsta domstolens
ledamöter endast de justitieråd, som minst två år
beklädt justitierådsämbete och icke under den löpande eller den närmast
föregående perioden under minst 1 år tjänstgjort i
Lagrådet; valbara bland regeringsråden äro endast de,
som tillhöra Regeringsrättens lagfarna ledamöter
och icke under löpande period tjänstgjort minst
1 år i Lagrådet. Efter minst 1 års tjänstgöring
i Lagrådet får justitieråd ej ånyo tjänstgöra
förrän 4 år och regeringsråd 2 år efter samma
periods slut. Rätt att afsäga sig val ha blott de
justitieråd, som äro minst 60 år gamla eller minst
15 år suttit i Högsta domstolen eller dessförinnan i
Regeringsrätten eller sammanlagdt i båda. Uppstår
under perioden förfall för ord. ledamot eller
upphör sådan att vara ledamot före periodens slut,
skall efter samma grunder annan utses i hans ställe
och denne skall då, för såvidt Lagrådet pröfvar
detta lämpligt, fortsätta med tjänstgöringen, äfven
sedan förfallet upphört för den ordinarie, till dess
slutbehandling skett af ärende, i hvars handläggning
han deltagit. Samma regel gäller ovillkorligt för det
fall, att visst ärende ej hunnit slutligt handläggas
vid tvåårsperiods utgång, i hvilken händelse de
afgående skola bestrida tjänstgöringen, till dess
ärendet blifvit slutligen handlagdt. Likaså skall
omvändt justitieråd eller regeringsråd, som börjat
tjänstgöra i Lagrådet, utan hinder häraf deltaga
äfven i Högsta domstolens, resp. Regeringsrättens,
slutbehandling af mål eller ärende, hvarmed han i
Högsta domstolen eller Regeringsrätten förut tagit
befattning. Föredragningen inför Lagrådet ombesörjes
af därtill förordnade personer.
Lagrådets funktioner utöfvades före 1909 af
Högsta domstolen, som dock på senare tid oftast
begränsade sin granskning till en teknisk-formell
sådan, hvaremot Lagrådet verkställer pröfningen
af de föredragna förslagen både från reell
och formell synpunkt, oafsedt om förslagen
utarbetats inom resp. departement, af särskilda
kommittéer eller s. k. sakkunniga, eller af
den mera permanenta Lagberedningen (se d. o.).
Rld.
Lagrätta. 1. (Isl. lǫgrétta). Den lagstiftande
afdelningen af Islands forna allting (se d. o.). –
2. (No. lagretta). Ett utskott af det forna norska
lagtinget (se Lagting 1).
Lagsaga (fsv. laghsagha), jur., betecknade urspr.
lagarnas uppläsande af lagmannen för menigheten
samt någon gång lagarna själfva, men blef sedermera
uteslutande beteckning för det område, som lydde
under lagmannens domsrätt. Detta kallades också
lagmansdöme. Under medeltiden funnos i själfva Sverige
nio lagsagor, nämligen Västergötlands (med Dalsland),
Värmlands (åtminstone från slutet af 1100-talet),
Östergötlands, Värends l. Tiohärads, Ölands (egen
lagman åtminstone från 1280-talet, men sannolikt
ej egen lag; räknades urspr. till Östergötland),
Upplands (utgjorde före 1296 åtminstone två lagsagor,
Tiundalands och Attundalands), Västmanlands,
Södermanlands samt Närkes. Gottland hade ej någon
lagman, men egen lag och rättskipning, Dalarna
räknades till Västmanlands lagsaga, men hade egen
lag, och Hälsingland jämte det öfriga Norrland
räknades till Upplands lagsaga, ehuru med egen lag:
Hälsingelagen. Genom landslagens antagande upphörde
lagsagorna att ha särskilda lagar. Då de norrländska
landskapen 1611 under namn af Västernorrlands lagsaga
skildes från Upplands, ökades de svenska lagsagornas
antal till tio, och så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
