Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
både svårare och lindrigare brott äro alldeles okända
bland dem. Renligheten är, åtminstone vid tanke på
de svåra förhållandena i de rökiga kåtorna, fullt
tillfredsställande; i de nordligaste trakterna är
det dock mycket sämre beställdt med den. Lapparnas
vanligaste fel bruka vara klen energi och bristande
fasthet. Alltför lätt resignera de under fattigdom
och elände, och alltför ofta sakna de kraft att
rycka upp sig ur iråkade olyckor, vare sig dessa
äro själfförvållade eller icke. Lika flitiga och
uthålliga som många äro, lika lata och liknöjda
äro andra, och enär fjällapparnas arbete alltid i
viss mån måste vara ömsesidigt, fördärfvas ej sällan
renskötselsförhållandena i en hel trakt därigenom,
att en del af nomaderna försummar sina plikter. I
förhållande till den högre bildning, som kommer en
och annan till del, visar sig också ofta bristande
fasthet på ett olycksdigert sätt.
Antal. Lapparna ha aldrig varit något talrikt
folk. Vid midten af 1700-talet fanns det inemot 4,500
lappar i Sverige; 1830 var deras antal 5,617; 1850:
5,789; 1860: 7,248; 1870: 6,958; 1880: 6,404; 1890:
5,842; 1900: 5,589 (hvaraf inom Norrbottens län
3,459, i Västerbottens län 1,277 och i Jämtlands
län med Idre 853). I Norge funnos år 1845 14,464
lappar; 1865: 17,178; 1891: 20,786; 1900: 19,677
(hvaraf i Finnmarkens amt 9,572, i Tromsö amt 7,852,
i Nordlands amt 1,980, i Nordre Trondhjems amt 167,
i Söndre Trondhjems amt 73, annorstädes 33; siffrorna
ansågos alltför låga). I Finland synas 1880 ha funnits
1,080 lappar; 1900 var deras antal 1,469. I Ryssland
finnas omkr. 1,700. F. n. finnas alltså inalles
ungefär 29,000 lappar. Af dessa är blott en mindre del
nomader, i Sverige omkr. 3,350 (hvaraf i Norrbotten
2,352, i Västerbotten 587, i Jämtlands län och Idre
kanske inemot 400), i Norge omkr. 1,200 (hvaraf
896 i Finnmarkens, 48 i Tromsö, 142 i Nordlands,
84 i Nordre och 24 i Söndre Trondhjems amt);
för Finland och Ryssland kunna inga säkra siffror
ges. De öfrige äro bofasta fiskare eller jordbrukare
(se nedan). En minskning af lapparnas antal åtminstone
inom vårt land är sålunda ovedersäglig. Orsakerna till
minskningen äro icke fullt klara och f. ö. icke heller
närmare undersökta. En af de förnämsta orsakerna
torde dock vara den, att så många svenska lappar
öfverge nomadlifvet och sedan ganska hastigt uppgå
i den bofasta befolkningen. Inom Jämtlands län har
emellertid, märkligt nog, antalet lappar hastigt ökats
(1825: 363; 1850: 555; 1870: 784).
Renantal. De uppgifter, som man vid skilda tider
erhåller öfver antalet renar både inom Sverige
och andra länder, äro synnerligen växlande
och otillförlitliga, dels beroende på starka
fluktuationer inom det faktiska antalet, dels
på oriktiga primäruppgifter. 1900 beräknades renantalet
i Norrbottens län approximativt till 185,660,
i Västerbottens län till 24,000 och i Jämtlands län
med Idre till 11,000, inalles alltså omkr. 220,000. I
Norge uppskattades de s. å. till inemot 109,000,
i Finland till inemot 130,000, till största delen
egda och skötta af finnar.
Lefnadssätt. I den äldsta tid, till hvilken forskningen
ännu med någon säkerhet kan komma, synas lapparna ha
lifnärt sig hufvudsakligen med fiske och jakt. Dessa
näringsgrenar fordrade tid efter annan flyttning till
andra sjöar och skogar; på vintern synas
lapparna ha suttit på ett och samma ställe
en något längre tid, flera familjer eller en
hel stam tillsammans, och i godan ro förtärt de
förråd, som de samlat under sommaren. Egentlig
nomadisering med renar torde ha uppstått senare,
kanske först i samband med en mera stadigvarande
utbredning uppåt fjälltrakterna. I alla händelser
synes lapparnas verkliga nomadlif, grundadt på
renskötsel såsom den hufvudsakliga näringskällan,
från början ha varit förknippadt med fjällrenen,
ej med skogsrenen. Fjällrenen förde då också på
sina af naturförhållandena betingade vandringar
nomadlapparna öfver till norska kusten; längst
i n. ö., där fjällen äro låga, hade dock lapparna
satt sig fast vid hafskusten, redan innan de uppnått
rennomadens stadium. Redan i slutet af 800-talet
e. Kr. hade fjällapparnas renskötsel i nuv. Torne
lappmark nått en ganska hög utveckling och var då
som nu af naturförhållandena bunden vid flyttning
till Norge för sommaren. Huru länge det vid denna
tid funnits verkliga rennomader bland lapparna,
är ovisst. Något omedelbart samband med den vid
tundran bundna renskötseln hos samojeder och
andra östligare nomadfolk kan ej uppvisas. Ännu
långt ned i tiden berodde skogslapparnas eller,
såsom de fordom kallades, granlapparnas existens
hufvudsakligen på fiske och jakt. Det ser ut,
som om den vanligen föga intensiva renskötsel,
som de bedrifvit, icke vore mycket mera än en tre,
fyra århundraden gammal. Tidigare var skogsrenen, som
året om uppehåller sig i skogarna, hufvudsakligen ett
jaktobjekt. Numera äro skogslapparna i stora delar
af våra lappmarker ett minne blott. Ett fåtal finnes
kvar i Torne lappmark (och socknarna där nedanför,
dit de kommit i senare tid), några flera i Lule
lappmark, ganska många i Pite lappmark, några i Malå
och Sorsele. Eljest äro de försvunna, men ännu i
slutet af 1700-talet fanns det några skogslappar
i Lycksele, Fredrika och Dorotea; i Anundsjö lär
den siste skogslappen ha dött på 1880-talet. De
fleste blefvo nybyggare, och en icke så liten del af
bondbefolkningen i särskildt Norrbottens lappmarker
härstammar från dem. På samma sätt ha de gamle
skogslapparna i Finland samt och synnerligen blifvit
bönder. Under den tid, då våra skogslappar ännu
icke hade nybyggen, plägade de sommaren öfver lefva
hufvudsakligen på fiske, flyttande mellan fasta kåtor,
som voro uppförda här och där på deras land. Förutom
ett par månader efter midsommar, då renarna om möjligt
höllos samlade för mjölkningens skull, hade de dem
i sin vård endast under vintern och företogo då
kortare eller längre flyttningar nedåt landet, under
hvilken tid de bodde i tältkåtor. Numera är renarnas
vård hos de fleste af våra återstående skogslappar
synnerligen slapp. I motsats till skogslapparna lefva
fjällapparna uteslutande eller nästan uteslutande
på afkastningen af sina renhjordar. Vid vårens
annalkande, då den tjocka skaren lägger sig på snön
och gör lafven otillgänglig, bege sig renarna upp till
björkskogen under fjällen, där skare ännu ej uppstått,
och lapparna måste då följa med. Kalfningstiden,
från midten af maj några veckor framåt, tillbringas i
björkskogen på fjällens östra eller i vissa trakter på
deras västra sida. Sommaren tillbringas på högfjället;
i varmare väder gå renarna högre upp, i kallare väder
sträfva de att gå ned i de lägre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
