Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dalarna. Mjölkningen af renkorna tar sin början efter
midsommar och fortsattes långt ut på hösten. I många
trakter mjölkas renarna numera sällan eller aldrig;
det är f. ö. en omstridd fråga, om den vinst man
drager af renarna i form af mjölk och ost uppväger
den förlust man lider därigenom, att de från mjölken
utestängda kalfvarna bli svagare och lättare duka
under. Att begagna renkornas mjölk ha lapparna
lärt sig af nordborna; hos andra renskötande
folk är mjölkning nästan okänd. Mot hösten
lämnar man fjället och drar sig småningom ned åt
skogarna. Omkr. jultiden äro lapparna vanligen
så långt nere, som de öfver hufvud taget ärna
gå. Slakten börjas i okt. och fortsättes hela vintern
igenom. Sommaren är lapparnas arbetsammaste tid, om
de vilja sköta sina renhjordar rationellt. Renarna
måste då vaktas dag och natt, och man kan vanligen
ej stanna länge på samma ställe, utan måste ständigt
vara på flyttande fot. Vintern är under normala
förhållanden mycket mindre arbetsam, enär den djupa
snön hindrar renarna från att hastigt skingra sig. Då
"flen" inträder, d. v. s. en hård isskorpa lägger sig
öfver lafven och gör den otillgänglig, eller då snön
packas till alltför hårdt af töväder med påföljande
köld, är emellertid vintern den ödesdigraste tiden,
då särskildt kalfvar och andra svagare djur svälta
ihjäl massvis. Många svåra epidemiska sjukdomar pläga
också hemsöka renen, klöf- och munröta, mjältbrand,
blindhet m. m. På sommaren genom borras dess hud
af otaliga bromslarver. Vargen, som förr var renens
svåraste fiende, är numera mindre vanlig. Äfven de
fjällappar, som därtill ha tid och tillfälle, idka
sommartiden ett för deras
ekonomi viktigt fiske i fjällsjöarna; i äldre tider
bedrefvo de också i vissa trakter fiske i de norska
fjordarna på sommaren. Så godt som uteslutande på
fiske lefva de talrika fiskarlapparna. I Sverige är
dock deras antal tämligen litet, och de utgöra icke
här någon särskild klass, utan bestå af utarmade
fjällappar, som sätta sig ned vid en fjällsjö och
söka sitt uppehälle med några nät och ett
par getter. I Norge åter äro de fleste lappar
hafsfiskare, s. k. sjölappar. I Nordlands
och större delen af Tromsö amt härstamma sjölapparna
säkerligen från utarmade fjällappar, som satt sig
ned på hafsstranden, men längre bort, särskildt
i de östra delarna af Finnmarkens amt, torde de
från äldsta tider varit hafsfiskare, som lefvat på
fiske och jakt efter allehanda hafsdjur och icke
alls eller blott i ringa utsträckning bedrifvit en
primitiv renskötsel. Eftersom fångsten och fisket det
fordrade, flyttade de mellan vinterstationer inåt
land och sommartillhåll längre utåt fjordarna och
hafvet. Vid Varangerfjorden (grafvar vid Mortensnes
etc., boplatser på Kjelmö) har man gjort en mängd
intressanta fynd från yngre järnåldern, hvilka
torde härstamma från dessa fiskares förfäder. Af
samma art, men med fisket inskränkt till insjöar,
är det lefnadssätt, som föres af de mellan flera
fiskestationer flyttande fiskarlapparna i Enare och
den sydvästra delen af ryska Lappmarken. De fleste
ryske lappar bedrifva emellertid hafsfiske på sommaren
och primitiv renskötsel på vintern. Deras renskötsel
har sedan ett par decennier tillbaka rönt inflytande
och intrång af invandrande syrjäner, som bedrifva sin
renskötsel med större energi än de ryske lapparna;
deras stora
Fig. 1. Lappar stadda på flyttning med sina renar, vid Pilgrimstad, Jämtland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
