Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
renhjordar vaktas ofta af samojediskt
tjänstefolk. Särskildt utefter Tanaälfven med dess
tillflöden har igenom blandning med finska kolonister
uppstått en befolkning af s. k. älflappar,
som lefva på kreatursskötsel, fiske och en smula
jordbruk och fullt motsvara våra lapska nybyggare. Af
åtskilligt äldre datum är en fastboende lapsk, numera
till största delen förnorskad befolkning på några
ställen i norra hälften af Nordlands amt; dessa, som
väl urspr. härstamma från utarmade fjällappar, lefva
på fullkomligt samma sätt som de norske bönderna i
trakten. På samma sätt som sina svenska grannar lefva
slutligen också våra talrika lapska nybyggare, om
hvilka ofvan varit tal.
Fig. 2. Tältkåta i Jokkmokk.
Bostäder och byggnader. Af hvilken art
lapparnas bostäder voro under deras äldsta
fiskar- och jägartid, är okändt. Möjligen kan man som
ett minne från denna tid anse den ännu vanliga seden
att på flyttningar, fiskefärder o. d. taga logi under
utskjutande berghällar eller invid stora flyttblock
med öfverhängande sidor, som bjuda ett visst skydd
mot regn och blåst. Vid dylika tillfällen sätter man i
vissa trakter också upp ett slags halft tält, framför
hvars öppna halfva en stor eld göres upp. Ett annat,
mera tillfälligt resetält består af några i cirkel
ställda, upptill sammanbundna raka stänger med ena
halfvan af tältduken lagd omkring. Ur någon dylik
enkel tältform torde den nuv. typen för tältkåtan
(fig. 2) ha utvecklat sig; dess lapska namn är kåte,
norsklapska goatte. I sin mest utvecklade gestalt
uppbygges den på följande sätt. Fyra i sin öfre ända
krokiga och med hål försedda stänger trädas parvis upp
på ändarna af en stark tvärstång, som blir grytås i
kåtan. På den ena ändan af grytåsen trädes dessutom
upp en stång, som skall stödja kåtaställningen
baktill, och på den andra ändan två dörrstänger,
som stödja framtill och mellan hvilka dörröppningen
uppstår. De på samma sida stående krökta stängerna
förenas på midten med en träspjäla. På den på detta
sätt erhållna ställningen, hvars grundritning är
mer eller mindre oval, med den kortaste diametern
mellan dörren och bakstången, lägges ett antal lösa
stänger. Den af två halfvor bestående tältduken
förfärdigas i s. af säckväf med en eldfastare våd
af vadmal upptill och fr. o. m. Torne lappmark
vanligen af grofva, väfda täcken; fordom bestod den
af särskildt beredd näfver eller af renhudar.
Den kastas upp öfver tältställningen
drages om dörrstängerna och fastbindes i bägge ändar;
den bakre ändan af den första halfvan bindes fast vid
en af tältstängerna, och den andra halfvans bakre ända
fästes med långa nålar af järntråd eller ben vid den
förra halfvan. Dörren, ett trapetsformigt tygstycke,
hålles utspänd med träspjälor och är i många trakter
upptill försedd med ett större, med inskurna ornament
utsiradt trästycke, i hvilket ett band sitter, hvarmed
dörren hänges upp på tältställningen. Tältkåtan
är ungefär manshög. I toppen befinner sig det
omkr. halfannan m. vida rökhålet, tvärs öfver
hvilket grytåsen går. Vid basen är kåtan 4-5 m. i
diameter. På marken i dess midt är eldstaden, en af
flata stenar lagd oval ring af 1-1,5 m. längd. Mellan
eldstaden och dörren ligger bränslet. På bägge sidor
om eldstaden är människornas afdelning, där marken är
täckt med gran- eller björkris med några renhudar på;
skinnfällar, pälsar etc. ligga här undanstoppade
efter väggarna. Bakom eldstaden är den likaledes
ristäckta köksafdelningen (påssjo), som förr ansågs
helig och där det fanns en mindre dörr, genom hvilken
jaktbytet etc. lades in, hvarigenom jägaren gick och
kvinnorna ej fingo passera. Utom de flyttbara kåtorna
finnas flera typer af fasta sådana. De enklaste äro
torfkåtorna, sådana de begagnas särskildt i Härjedalen
och Jämtland samt äfven långt n. därom på platser,
där man kan vistas längre tider. Äfven i Enare och på
Kolahalfön äro de vanliga. I sina hufvuddrag är deras
ställning densamma som tältkåtornas, blott af mycket
gröfre dimensioner. Utanpå ställningen lägges ett
lager af näfver och därutanpå grästorf. Här och där
kan man se dem försedda med ett slags förstuga. Sin
högsta själfständiga utveckling ha kåtorna fått i de
svenske skogslapparnas och de ryske lapparnas
träkåtor (fig. 3), som nedtill bestå af en fyrkantig
timring af stockar, från hvilken en pyramid af klufna
granstammar eller bräder reser sig. I ryska Lappland
stödes grytåsen äfven af två lodräta stöttor, en
i hvardera ändan, och det hela täckes dessutom med
torf. I äldre tider hade skogslapparna äfven sex- och
åttkantiga kåtor. Genom sammansmältning af
Fig. 3. Skogslappkåta (träkåta) i Malå, Västerbotten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
