Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen. I Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jämväl åt historieskrifningen, hvilken flitigt
bedrefs samtidigt med att svenskarna "gjorde
historia". Utom J. Widekindi (d. 1678),
som skildrade svenskarnas krig i Ryssland på latin
(med öfv. till svenska), och Petrus Petrejus ("Regni
muschovitici sciographia", 1615) samt tysken, senare
svenske historiografen B. Ph. von Chemnitz
(d. 1678), hvilken författade politiska och historiska
skrifter för svenska regeringen, må nämnas den redan
omtalade Laur. Paul. Gothus ("Historia Arctoa", 1636)
och väl framför andra den märklige J. Messenius
(se d. o.), som 1620-32 författade det stora verket
"Scondia illustrata"; bekant är ock kyrkohistorikern
Cl. Arrhenius-Örnhiälm (d. 1695). J. Loccenius
(d. 1677) kan med "Rerum Suecicarum historia"
(1654) sägas ha verkat banbrytande; han är ock känd
som förste textförfattare till E. Dahlberghs berömda
"Suecia antiqua et hodierna" (efter honom Örnhiälm
och Lagerlöf samt O. Hermelin). Loccenius gjorde sig
dock ett än större namn i den svenska rättsvetenskapen
("Synopsis juris Sviogothici"). Framstående som
rättslärd var ock S. von Pufendorf (d. 1694),
likaledes högst betydande som historieskrifvare och
politisk författare, allt på latin. J. Stiernhöök
(d. 1675) gäller för "den svenska lagfarenhetens
fader" ("De iure sveonum et gothorum",
1672). Politiska författare voro ock M. Vexionius,
adlad Gyldenstolpe (d. 1670), en mångsidigt
lärd man, som gjort sig väl förtjänt om svensk
och finsk odling ("Epitome dcscriptionis Sueciæ"
etc. 1650), och Olof Hermelin (d. troligen 1709).
Bland akademiska vältalare på latin förtjäna
särskildt nämnas skalden P. Lagerlöf (d. 1699) och
den likaledes för diktarbegåfning kände L. Norrman
(d. 1703). Under 1700-talet, då det Stora nordiska
kriget rasade, blef den litterära verksamheten
ingalunda förlamad. Fredsåren medförde dock en
starkare vetenskapernas uppblomstring. Alltmera
riktade man sig nu åt naturvetenskaperna och därmed
sammanhängande forskning. Latinskt skriftställeri
idkades emellertid fortfarande, ehuru icke i samma
omfattning som förr. Såsom teologer kunna nämnas den
f. ö. mångsidige E. Benzelius d. y. (d. 1743),
för öfrigt en kulturbärare af första rangen, samt hans
bröder. Äfven biskopen A. Rydelius (d. 1738),
hvilken dock i högre grad var filosof, påverkad af sin
lärare J. Bilberg (d. som biskop 1717), cartesian, men
äfven matematiker och filolog. Teologisk författare,
men tillika historisk forskare m. m. var biskop
A. Rhyzelius (d. 1761). Som både teolog och filosof
glänste den ypperlige föreläsaren N. Wallerius
(d. 1764). Polyhistor var O. Celsius d. ä. (d. 1756),
son af hälsingerunornas dechiffrerare M. Celsius,
själf förf. i botanik m. m. Hans brorson A. Celsius
vann namn såsom astronom (Observationes utg. i
Nürnberg 1733). Högst betydande var den redan
1702 aflidne O. Rudbeck d. ä., hvilken egentligen
tillhör 1600-talet. Han var ovanligt mångkunnig
botanist, medicinare, astronom m. m., dock mest känd
som fornforskare och förf. till den "arkeologiska
romanen" Atlantica. Hans son O. Rudbeck d. y. (d. 1740)
var ock botanist och på samma gång forn- och
språkforskare. Som juridisk förf. på latin uppträdde
O. Rabenius (d. 1772). I akademisk vältalighet och
lärdom framstodo i Lund de båda Stobæus,
Andreas (d. 1714) och Nils (d 1754);
i Uppsala J. Upmarck-Rosenadler (d. 1743),
ypperlig åminnelsetalare och latinsk skald, samt
efter honom J. Floderus (d. 1789). Berömd som
orientalist, men ännu mer som latinsk vältalare och
parentator var professorn M. Norberg (d. 1826). En
språkkännare och författare i filologi var den
berömde J. Ihre (d. 1780), mästare i latinsk
framställning, men stor vän och främjare af svenskans
utveckling. Århundradets största vetenskapsmän
K. von Linné och E. Swedenborg framträdde af lätt förklarliga
skäl i stor omfattning som skriftställare på latinska
språket. Under 1800-talet blef tydligtvis den latinska
författarverksamheten alltmera inskränkt. Akademiska
afhandlingar och högtidstal förekommo under förra
hälften af seklet i mängd och äfven sedan, ehuru
mera sparsamt. Dessutom utarbetades alltjämt
vissa botaniska och zoologiska beskrifningar på
latin. Den klassiska filologien hade att uppvisa
berömda idkare, såsom skalden Es. Tegnér och flera
latinskriftställare, såsom läroboksutgifvaren
Kr. Dahl, vältalaren J. Lundblad i Lund
(d. 1820) - samt hans lärjunge lexikografen
A. O. Lindfors (d. 1841) - och K. J. Lundvall (prof. i
Uppsala till 1831), fortsättare af E. Benzelius’
"Breviarium", den lärde A. H. Stamberg (d. 1840);
den estetiskt anlagde Ad. Törneros (d. 1839),
öfversättaren O. Kolmodin (d. 1838) äfvensom den
särskildt som orientalist kände H. G. Lindgren
(d. 1879), den verksamme läraren i Lund och
latinskalden J. G. Ek (d. 1862) och öfversättaren
J. Spongberg (d. 1888). Vid midten af seklet lade
man, särskildt i Uppsala, synnerlig vikt på den
skriftliga latinframställningens korrekthet och
klassiskt prydliga form. Småningom började dock under
inverkan af utlandets mera mångsidiga sträfvanden,
ej minst den jämförande språkforskningen, den
klassiska filologien att rikta sig åt kommentering
och textkritik samt grammatikaliska utredningar (så
den äfven som lexikograf kände Kr. Cavallin i
Lund, d. 1890), äfvensom ock åt historisk-etymologisk
forskning (så O. A. Danielsson och P. Persson i
Uppsala). Som utgifvare af tidskriften "Eranos",
delvis på latin, verkar prof. V. Lundström i Göteborg.
Den latinska skaldeverksamheten var under seklet
ganska liflig, liksom ock förut varit fallet, ehuru
nu egentligen hos filologerna. Man finner, hurusom
i Sverige redan på 1500-talet latinsk diktning
blomstrat. Den riktade sig då, likasom ock senare i
många fall, särskildt på tillfällighetsdikter till
hyllning och minne. En genomgående redogörelse för
den svenska latindiktningens historia finner man i den
nedannämnde Söderströms "Carmina latina" (utg. 1895,
I och III; den är utarbetad af latinskalden lektor
J. Bergman). Här kunna endast de viktigaste namnen
och några data upptagas. På 1500-talet möta oss,
utom tysken Henr. Mollerus, en tid ett slags
hofskald i Sverige, E. J. Skinner (d. 1597),
J. B. Gallus (omkr. 1600), Laur. Petri Gothus
(d. 1579), Nic. Joannis (omkr. 1589) orh den
flitige tillfällighetspoeten S. Phrygius (1602 "poeta
cæsareo-laureatus" i Wittenberg d. 1628). 1600-talet,
delvis början af 1700-talet, tillhöra de förut
omtalade J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
