Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen. I Sverige - Latinska myntkonventionen - Latinska rasen - Latinska skriften - Latinska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Messenius (prof. till 1613), J. Widekindi, den rikt
begåfvade P. Lagerlöf, L. Norrman och O. Hermelin.
Vidare nämna vi Jonas (d. 1663) och Johan
(d. 1684) Columbus, E. (Håkansson)
Odhelius (d. 1666), L. Fornelius (d.
1673: "Poetica tripartita"); riksråden E.
Lindsköld (d. 1690), E. Figrelius-Gripenhielm
(d. 1675) och T. Polus (d.
1708); sändebudet A. Lilliehöök (d. 1685,
stark tillfällighetsskald), J. Bergenhielm (d.
1704), J. P. Olivekrans (son af Laur. P.
Gothus, d. 1707). Från 1700-talet må här upptagas
- utom de förut nämnde A. Rydelius, J. Bilberg, J.
Upmarck-Rosenadler och J. Floderus - kyrkoh. J.
Thun (d. 1721) och L. Forsselius (d. 1729),
riksrådet J. Lillienstedt (d. 1732), skaldinnan
S. E. Brenner (d. 1730), den lärde landshöfdingen
J. Brauner (d. 1743), professorerna And.
och Nils Stobæus samt J. Hermansson (d. 1736);
ärkebiskop M. Beronius (d. 1775), krigaren G.
Lithou (d. 1753: "Panegyris" öfver Karl XII);
domprostarna J. Florander (d. 1707: "Bellum
Sveo-danicum", tr. 1645), K. F. Ljungberg
(d. 1761) och S. Älf (d. 1799), som på latin
öfverflyttat Gyllenborgs "Tåget öfver Bält"; den
polemiske M. Rönnow (d. 1735); den som (originell)
svensk öfversättare kände A. Nicander (d.
1781); den unge författaren af "Gustavias seu Suecia
liberata" K. G. Söderberg (d. 1802); slutligen
de till sekelskiftet hörande K. A. Tiliander (d.
1807) och G. L. Schevenius (d. 1809). Bland
1800-talets latinskalder må nämnas den förut
omnämnde mästaren, professorn i Lund J. Lundblad,
vidare hans kamrat och medtäflare i Uppsala (till
1831) K. J. Lundvall, den ypperlige K. G.
Brunius, professor i Lund (d. 1869: "Poemata",
utg. 1857; bland dem "De diis arctois"), den
synnerligen produktive och talangfulle professorn i
Uppsala, känd äfven såsom tolkare af forntida verk på
svensk vers, J. V. Tranér (d. 1835: "Carmina",
1837; i dem utom öfv. af Tegnérs "Nattvardsbarnen"
många och förtjänstfulla grafkväden); Tranér
stiftade stipendier för idkande af latinsk versdiktning
vid vissa gymnasier. Hans lärjunge var A. Hedner
(d. 1873: "Metra latina", 1841 och 1844).
Nästan samtidig var E. E. Östling (sedan lektor
i Karlstad: akademiska dissertationer, öfv. från
Schiller, grafkväden). J. G. Ek i Lund öfversatte
delar af "Fritiofs saga"; professorn i Uppsala P. J.
Petersson (d. 1874) var ypperlig öfversättare
af latinska skalder, t. ex. Tibullus, och lycklig
latinsk skald; han öfversatte Stagnelius’ "Vladimir
den store", sång 1, 2, samt författade tillfällighetskväden.
Ett hedradt namn gjorde sig ock K. V.
Linder (d. som domprost i Linköping 1882:
"Carmina latina", af växlande innehåll och god form,
1855); St. E. Hallencreutz (d. 1884) är
bekant för sin öfv. af Tegnérs "Svea"; R.
Törnebladh har öfversatt smådikter af Stagnelius (1852)
och Malmströms "Angelica" (1896) samt författat
tillfällighetskväden, A. Fahlcrantz, lektor i
Uppsala (d. 1911), gjorde sig fördelaktigt känd som
utgifvare af "Carmina latina" (1907) och öfversatte
lyckligt delar af Homeros’ Odyssé samt Schillers
"Sponsa Messanensis", äfvensom Stagnelius’
"Bacchanterna" m. m.; den mångsidige lektor J.
Bergman har utgifvit "Carmina latina" (2:a uppl.
1898), hvari bl. a. fortsättning af Peterssons
"Vladimir Magnus", sång 3, och uppträdt som lycklig
tillfällighetsdiktare; K. A. Melander (f. 1846) har
öfversatt stycken af Runeberg och Malmström samt
jämväl verkat som metrisk öfversättare till svenskan.
Sist må nämnas en af vår latindiktnings allra
yppersta män, komministern K. E. A. Söderström
(d. 1892), hvilkens dikter efter hans död
utgåfvos (3 dlr, 1895) af K. F. Karlson och J.
Bergman. Han är synnerligen framstående både som
originalskald och som öfversättare (särskildt af Runeberg
och Malmström). Till rimmad latinsk vers har
han med stor skicklighet och smak öfverflyttat en
mängd af våra psalmer. R. Tdh.
Latinska myntkonventionen. Se Myntkonvention.
Latinska rasen. Se Latinska folk 2.
Latinska skriften. Se Latinska språket, sp. 1356 ff.
Latinska språket, Lingua latina, såsom det af
romarna själfva under den klassiska tiden kallades, har
sitt namn af Latium. Till detta lilla landskap, inom
hvilket staden Rom snart intog en härskande ställning,
var det nämligen i äldsta tid inskränkt, men
i samband med Roms uppväxande till en världsmakt
vann det en större utbredning och betydelse än de
flesta andra språk.
Ursprung. Förhållande till urspråket.
Det latinska språket bildar tillsammans med
faliskiskan och de oskisk-(samnitisk-)umbriska
munarterna den italiska grenen af den indoeuropeiska
språkstammen (se Italiens fornspråk).
Latinet afspeglar, i synnerhet i sitt äldsta
utvecklingsskede, i flera hänseenden ganska troget det
indoeuropeiska urspråkets drag, men företer
äfven åtskilliga rätt djupgående förändringar.
Vokalismen var i äldsta tid väl bibehållen.
Vokalerna ā̆ ē̆ ō̆ ī̆ ū̆ kvarstodo, väsentligen i sin ursprungliga
fördelning. Likaså diftongerna, blott att eu
mycket tidigt (kanske redan i uritalisk tid) sammanföll
med ou. Äfven konsonantismen visar
ursprungliga drag. Så var t. ex. det s. k. labiovelara
k-ljudet bevaradt som qu (quod, quis o. s. v.), medan
det i oskisk-umbriskan, liksom i grekiskan, öfvergått
till ren labial (p). Den viktigaste förändringen på
konsonantismens område ligger i behandlingen af urspråkets
aspirerade medier bh, dh, gh. Utvecklingen var
i stort sedt följande. Mediae aspiratae förskötos redan
i uritalisk tid först (liksom i grekiskan) till tenues
aspiratae, ph, th, kh, och därpå till spiranter,
f, þ, χ (hvaraf delvis h). Af þ blef i
oskisk-umbriskan f, hvilket f sammanföll med det af bh
uppkomna. Äfven i latinet ledde utvecklingen af bh
och dh till f i framljud, men i inljud motsvaras
urspråkligt bh af b, dh af d, eller i vissa ställningar b,
jfr t. ex. lat. ferō af *bherō (sanskr. bhárāmi, grek.
φέρω, sv. bära), men nebula (till sanskr. nabhas,
grek. νεφέλη, ty. nebel); fēmina (till grek. θήσατο
"diade", sv. dia), men aedes, eg. "eldstad", "härd"
(till grek. αἴθω "bränner", "brinner"), ruber,
stam rubro- af rudhro- (till grek. ἐ-ρυθρός, sv.
röd): f är alltså främmande för det latinska
inljudet. Då f förekommer inuti latinska ord, beror
detta antingen på analogibildning (t. ex. i sammansättningar
som defero, där f införts från det enkla
fero) eller på lån från de närbesläktade italiska
språken (jfr t. ex. rufus "röd", vid sidan af det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
