Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äkta latinska ruber). – Den urspråkliga accenten,
som var fri (d. v. s. icke genom stafvelsernas
antal eller kvantitet bunden till någon viss plats i
ordet), bands antagligen redan i uritalisk tid i
flerstafviga ord vid första stafvelsen. Härpå tyda de
vokalutstötningar och vokalförsvagningar, som egt
rum i efterföljande stafvelse, t. ex. quindecim af
*quinqu(e)-decem, conscendo af *cón-scando,
con-ficio af *cón-facio. Man har förmodat, att detta
betoningssätt skulle bero på inverkan af etruskiskan,
där liknande vokalutstötningar i mellanstafvelser
talrikt förekomma (Clutmsta = grek. Κλυταιμήστρα,
Menle = grek. Μενέλαος o. s. v.). Begynnelsebetoningen
aflöstes emellertid redan i det förlitterära
latinet af en efter den s. k. trestafvelselagen reglerad
betoning: accenten bands vid antepenultima eller vid
penultima, om denna var lång. I ord med prosodien
U U U U (facilius, voluerat o. d.) synes
initialaccenten ha bibehållit sig ännu i historisk tid. Den
latinska accenten var efter de fleste forskares
antagande öfvervägande exspiratorisk ("intensitetsaccent",
"tryckaccent"), medan den indoeuropeiska accenten
mot slutet af den urspråkliga tiden synes ha haft en
öfvervägande musikalisk karaktär. Till den latinska
accentens exspiratoriska karaktär sluter man bl. a. af
de nyss omtalade vokalutstötningarna och
vokalförsvagningarna i svagtonig stafvelse, hvilka icke ha
någon motsvarighet i grekiskan med dess musikaliska
accent. Äfven synes accenten ha spelat en viss roll
i den latinska versbyggnaden (särskildt i de äldre
sceniske skaldernas dialogverser), ehuru visserligen
den latinska versen (troligen äfven den s. k. saturniska)
hufvudsakligen var byggd på kvantiteten, liksom
den grekiska. – Af urspråkets åtta kasus
fortlefde i latinet nominativ, ackusativ, genitiv,
dativ, ablativ och vokativ. Lokativ och instrumentalis
sammansmälte tidigt med ablativ till en s. k.
blandkasus (synkretistisk kasus). Tydliga spår af
den gamla lokativen föreligga dock i bildningar som
Romae "i Rom", bellī "i krig", domī "hemma"
o. s. v.; instrumentalis är måhända bevarad i adverb
som quō, quā o. s. v. Af numeri försvann snart
dualis. Rester äro duo, ambō, möjligen äfven några
inskriftligt förekommande former af nomina propria
förbundna med två praenomina: M. C. Pomplio
o. s. v. På verbalböjningens område möta
oss många omgestaltningar och nybildningar, delvis
gemensamma för latinet och de öfriga italiska språken.
Aorist sammansmälte formellt och syntaktiskt
med perfekt, optativ med konjunktiv. Nybildningar
äro imperfektum på -bam, futurum på -bo, r-passivet
o. s. v.
Latinska språkets historia har man
indelat i samma perioder som den latinska litteraturens.
Man kan först skilja mellan den tid, då ännu
ingen egentlig litteratur fanns (den förlitterära), och
den litterära. Den senare åter uppdelas vanligen i
följande perioder: 1. den arkaiska l. förklassiska,
från den egentliga litteraturens början (240 f. Kr.)
till Ciceros tid; 2. den klassiska tiden l. guldåldern,
då prosan nådde sin högsta utveckling med Cicero
och poesien under Augustus, från Ciceros tid till
Augustus’ död (14 e. Kr.); 3. den efterklassiska
tiden l. silfveråldern, från Augustus’ död till Hadrianus
(14–117 e. Kr.); 4. förfallets tid, från Hadrianus
till 500-talet, hvilken långa tidrymd åter sönderfaller
i mindre skeden. Hvad den litterära tiden
beträffar, afser dock denna indelning i första rummet
litteratur- och skriftspråkets, icke talspråkets
utveckling. Om den förlitterära tidens latin skänka
oss några från denna tid härrörande inskrifter en viss
kännedom. Till denna period återgå äfven carmen
saliare, carmen arvale och de tolf taflornas lag (se
Latinska litteraturen, sp. 1316), men de äro
bevarade endast i en senare tids uppteckning, delvis
i ytterst fragmentariskt och fördärfvadt skick. Det
äldsta minnesmärke, på hvilket latinskt språk träder
oss till mötes, är den 1899 på Forum romanum
funna s. k. foruminskriften, hvars ålder af de fleste
forskare skattas till omkr. 2,500 år, i det den
återföres till 6:e eller 7:e årh. f. Kr. Tyvärr har
inskriften kommit till oss i stympadt skick. Ur de
bevarade resterna kan man icke med säkerhet
rekonstruera någon fullständig mening, men enstaka
ordformer, som äro igenkännliga, ge en god föreställning
om språkets utseende på denna aflägsna tid: quoī
= qui "som", (s)akros = sacer, iouxmenta = iumenta
"dragare", iouestod = iusto (abl.) "rättvis", esed
= erit. Icke mycket yngre än foruminskriften är
inskriften på en i Palestrina (det gamla Praeneste)
funnen fibula, den s. k. Maniosinskriften, så lydande:
Manios med vhevhaked Numasioi = Manius me fecit
Numerio (M. gjorde mig åt Numerius). Den bär
visserligen närmast vittnesbörd om det praenestinska
latinet (se nedan). Till det 6:e förkristna årh.
hänföres numera också af många forskare den ännu
ej i allo säkert tolkade s. k. Duenosinskriften. Här
möta oss former som iouesat, troligen = iurat "svär",
deiuos ack. plur. = dīvōs, "gudarna", cosmis
= cōmis "vänlig" o. s. v. Det anförda visar, att
det 6:e årh:s latin betydligt afvek från det, som
vi känna från den klassiska tiden. Många
ålderdomliga drag i det förra försvunne dock redan i
förlitterär tid. I 4:e årh. inträdde den ljudöfvergång,
som är bekant under namnet rhotacismen:
intervokalt s, som redan i uritalisk tid blifvit tonande
(lent), öfvergick till r, hvarigenom en talrik mängd
latinska ordformer skiftade gestalt (jfr t. ex. genus,
pl. genera af *genesa o. s. v.). Den på accentens
inverkan beroende utveckling, som ledde till utstötning
af vokaler i svagtonig stafvelse och som torde
ha tagit sin början redan i uritalisk tid, fortskred.
Då vokalen af en eller annan anledning ej utstöttes,
inträdde s. k. vokalförsvagning: klangfullare vokaler
ersattes af mindre klangfulla, t. ex. a öfvergick till
e, hvaraf vidare i öppen stafvelse i (exempel se
ofvan). Reduktionen af konsonantförbindelser som
sm tillhör också den förlitterära tiden. Ytterligare
ljudförändringar egde rum under den litterära tidens
första skede (den arkaiska perioden). De flesta af
de från urspråklig tid ärfda diftongerna monoftongerades:
af ou blef redan i senare hälften af 3:e
årh. ū (Luciom för äldre Louciom möter oss redan på
den L. Cornelius Scipio, konsul 259 f. Kr., egnade grafinskriften);
ei öfvergick öfver långt slutet ē till ī
omkr. 200 f. Kr. (af deico blef dīco o. s. v.); oi
aflöstes först af oe och sedan, under 2:a årh., i allmänhet
af ū (jfr ūnus af oinos o. s. v.); ai bibehöll
sig som diftong, men andra komponenten antog ett
öppnare ljud: af ai blef omkr. 200 f. Kr. ae,
uttaladt som högtyskt ei. Blott au kvarstod i de bildadess
språk. I svagtonig stafvelse sammanflöto i-diftongerna
i ī; au gaf i dylik ställning ū. o
öfvergick mot slutet af 3:e årh. i ändelser som -os -om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
