Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lavettage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1425
Lavettage
1426
gå från axeln tätt innanför hjulet till
lavettsidan. - öfvergången till snabbskjutande pjäser
möjliggjordes därigenom, att man uppfann sådana
lavettkonstruktioner, att lavetten vid skjutning
kunde förbli stillastående. Lösandet af detta
problem vållade till en början stora svårigheter,
men i början af 1900-talet lyckades man genom att
fortgå på den väg, som fransmännen vid antagandet af
sin nya fältkanon m/97 inslagit, åstadkomma fullt
tillförlitliga lavettkonstruktioncr. Vid en modern
lavett (se II a u-b i t s, fig., och Kanon, fig. 8-9)
hvilar eldröret på en s. k. vagga, så att det kan
glida å dennas öfre plana del, rekylbanan. I vaggan,
hvilken vanligen har formen af en sluten, fyrkantig
plåtkista, befinner sig rekylJiäminrättningen. Denna
består antingen af en vätskebroms (se Hydraulisk
broms) med starka spiralfjädrar af stål för
eldrörets framförande efter rekylen eller ock af en
s. k. liydro-pneumatisk broms (se d. o.), vid hvilken
kraften till framförandet erhålles genom komprimerad
luft i st. f. fjädrar. Lavetten fastlåses vid marken
medelst en vid svansen anbragt upp- och nedfällbar
spade, svansspaden, hvilken vid första skottet pressas
ned i marken. Ju längre rekyl eldröret erhåller på
vaggan, desto mindre blir motståndet i bromsen och
sålunda äfven trycket mot svansspaden. Det beror
följaktligen i främsta rummet på den rekyllängd,
som medgifvits åt eldröret, huruvida svansspaden
förmår fastläsa lavetten så säkert3 att denna förblir
stillastående vid skjutningen. Man sträfvar alltså
ständigt efter så lång eldrörsrekyl som möjligt, men
har i allmänhet ej nått öfver 1,5 m. Vid kastpjäser
mötte det till en början en del svårigheter
att åstadkomma tillräckligt lång eldrörsrekyl,
enär eldrörets bakdel vid hög elevation stötte i
marken. Detta har nu förhindrats antingen därigenom,
att tapparna anbringats i höjd med eldrörets bakre
del, s. k. baktappar, hvarigenom denna del vid hög
elevation kom-
Fig. 2. Modern fälthaubits med baktappar (hög
elevation).
mer på större afstånd från marken (fig. 2), eller
genom införandet af s. k. föränderlig eldrörsrekyl,
hvilket innebär, att eldröret vid låg elevation,
då alltså marken ej hindrar, kan uttaga en relativt
lång rekyl på vaggan, men att denna rekyl genom en
automatiskt skeende omställning inuti vätskebromsen
successivt förkortas, i den mån elevationen ökas. Vid
lavetter med eldrörsrekyl äro tapparna ej liksom
förut anbragta å eldröret, utan å vaggan. Denna
hvilar i en med tapplager och höjdriktinrätt-ning
försedd öfverlavett, i hvilken alltså eldrör och vagga
gemensamt kunna eleveras, öfverlavetten är vanligen
undertill försedd med en lodrät pivå, hvilken lagrar
i ett pivålager å den s. k. underlav ett en
på sådant sätt, att öfverlavetten kan vridas i sidled
en mindre vinkel (4°-8°) å underlavetten. Härigenom
åstadkommes sidriktning inom lavetten, d. v. s. utan
den tidsödande svansningen. öfverlavet-tens
vridning utföres medelst sidriktinrättningen,
hvilken manövreras med en sidratt. Underlavetten
motsvarar i hufvudsak till konstruktion och
utseende de äldre lavetterna med den skillnad,
som betingas af, att tapplagren blifvit ersatta
med ett pivålager samt att svansspade och sköld
(se Kanon, sp. 785) tillkommit. - På senaste tiden
ha de enskilda vapenfabrikanterna börjat tillverka
lavetter efter ett nytt system, hvilket att döma af
såväl de teoretiska grunder, hvarpå det hvilar, som
de hittills utförda försöken bör komma att medföra
väsentliga förbättringar. Grunden härför är, att
den energi, som eldröret erhåller vid framfarten,
d. v. s. vid rörelsen framåt efter fullbordad rekyl,
utnyttjas till minskande af rekylen vid nästa
skott. Detta åstadkommes på följande sätt. Då
skjutning skall bo1"]a, föres eldröret medelst
en spänninrättning tillbaka i rekyleradt läge
och fastlåses där. Då skottet sedermera skall
af-lessas, frigöres eldröret, hvarvid det af den
spända rekylfjädern framföres med tilltagande
hastighet. Vid slutet af framfartsrörelsen, då
alltså eldrörets framfartshastighet är ett maximum,
sker affyringen automatiskt, och eldröret rekylerar,
sedan framfartsenergien konsumerats, till sitt förra
tillbakadragna läge, där det på nytt automatiskt
fastlåses. En beräkning visar, att eldrörets
rekylenergi på detta sätt minskas till V* af hvad den
är vid nu brukliga lavettsystem, och denna fördel
kan bl. a. utnyttjas till förkortande af eldrörcts
rekylväg (jfr Kekyl). - Till de rörliga lavettagen kan
man räkna äfven de nu brukliga kulsprutelavettagen,
som på grund af sin ringa vikt kunna bäras korta
sträckor af en man. De bestå’i allmänhet af en
trefotställning, i hvilken kulsprutan hvilar, så att
den för riktningens utförande kan eleveras och vridas
i sidled (jfr Kulspruta, sp. 220).
II. Fasta lavettage äro af många olika slag
beroende på pjässlaget och uppställningsplatsens
beskaffenhet. Däraf följer ock en mängd olika
benämningar, såsom släp-, block-, pivå-, ram-, torn-
och själf sänkande lavettage. - Vid släplavettage
Fig. 3. Svensk 27 cm. kustkanon m/74 med
släplavettage.
(fig. 3) hvilar eldröret med horisontala tappar
i en lavett, bestående af två trapetsformade
sidstycken, som vid rekylen glida med sin underkant
å den underliggande släpan eller, som den vid
sjöartilleriet kallas, kursören. Dennas hufvuddel
utgöres af två parallella längsgående släpbalkar,
å hvilkas öfver-kant lavetten glider. Släpbalkarna
höja sig bakåt, så att ett lutande plan bildas,
hvarigenom dels la-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
