Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pest - Pestalozzi, Johann Heinrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frekvent och oregelbunden puls, kräkningar,
någon gång diarré. Febern blir snart häftig, af
tyfös karaktär. Tungan får en hvit, kritliknande
beläggning, och stark törst inställer sig. Snart
utvecklar sig ett tyföst tillstånd, yrsel,
medvetslöshet, kyla i extremiteterna och cyanos
i ansiktet. Efter 2-3 dagars feber uppträda
ofta, samtidigt med stark svettning, lokala,
för tryck intensivt ömmande körtelansvällningar,
i synnerhet i ljumskarna eller i axel vecken
eller på halsen, men vanligen blott på ett af
de nämnda ställena. Dessa s. k. buboner (hvaraf
namnet bubon- 1. böldpest) bli än små och gå
tillbaka genom fördelning, än större och öfvergå
då till varbildning och brandig förstöring af
kringliggande väfnader. Stundom uppstå i stället
karbunklar på benen, sätet eller nacken. Utgången
kan vara gynnsam, om körtelansvällningarna
gå tillbaka eller öppna sig genom huden. Om
pestbacillerna från körtlarna tränga in i blodet,
kan det komma till septikemi med metastaser
i olika inre organ, åtföljd af betydande
nedsättning i allmänbefinnandet och död inom
få timmar. Döden inträder merendels på 3:e-4:e
dygnet, i svåra fall redan under de första
timmarna, öfverlefves 7:e dygnet, anses faran
vara öfverstånden. Ingen farsot uppvisar så stark
dödlighet som pesten. Dödligheten understiger
nämligen sällan 60 proc. och har många gånger
gått upp till 95 proc. - I somliga epidemier
uppträder sjukdomen som en lungaffektion (som
fallet var vid digerdöden), "indiska pesten",
"palipesten", lungpest. Smittämnet torde vid
denna form oftast inkomma i lungorna genom
inandning af fina, med pestbakterier fullsatta
droppar, som uthostas af lungpestsjuka. Sjukdomen
ter sig kliniskt som en lunginflammation. Denna
form är intensivt smittsam Tillfrisknanden
efter densamma torde icke vara iakttagna. -
Jämte de nämnda svåra fallen af pest förekomma
äfven godartade, den milda pesten, pestis mitis
(minor): öfvergående illamående, lindrig feber
under någon dag, långvarig mattighet med svag
och hastig puls. Dylika fall kunna diagnosticeras
som pest endast genom sin samhörighet med typiska
pestfall samt genom bakteriologisk och serologisk
undersökning af blodet.
Pesten är företrädesvis en sjukdom hos
råttorna. I trakter, där sjukdomen har endemisk
utbredning, iortlefver smittämnet i kroniskt
sjuka råttor. Sjukdomen flammar tidtals upp till
epizootier, som kräfva många offer. Smittan
sprides bland råttorna dels därigenom, att
dessa djur förtära sjuka eller döda djur, dels
genom råttloppor (pulex chæopis), som öfvergå
från sjuka på friska djur, och dels slutligen
genom de sjuka råttornas urin och afföring, som
kunna innehålla massor af pestbakterier, hvilka
i råttornas mörka och fuktiga gömställen unna
gynnsamma villkor att bli vid lif. Utom råttor
och möss kunna under naturliga förhållanden
äfven andra djur insjukna i pest: apor, kattor,
kaniner, flädermöss m. fl. Experimentellt
kunna marsvin lätt infekteras. - Pestepidemier
bland människor skola ofta föregås af dylika
epidemier bland råttorna. Råttloppor angripa
äfven människan. Spillning från pestsjuka
råttor kan äfven vara ett medel till smittans
öfverförande på människor. Den pestsjuka
människan är emellertid - åtminstone i vissa
epidemier - den förnämste spridaren af sjukdoms-
giftet (var från brustna buboner, upphostningarna
vid lungpest). Skeppsråttorna ha spelat
en viktig roll för sjukdomens öfverförande
från ett smittadt land. Till förhindrande af
sjukdomens införande i ett land är en tidig
diagnos af utbruten råttpest på ett fartyg af
allra största vikt.
Om åtgärder till förhindrande af pestens
införande i riket se Karantän, öfriga mått och
steg för att hindra sjukdomens spridning äro
likartade med åtgärderna vid andra smittsamma
sjukdomar: isolering af alla sjuka äfvensom
af alla, som misstänkas vara smittbärare;
bakteriologiska laboratorier och skolade
bakteriologe^ för smittämnets påvisande särskildt
i de första fallen; de sjuke isoleras, intill
dess flera gånger upprepad bakteriologisk
undersökning visat, att de äro fria från
smittämnet, hvilket vid lungpest kan dröja
flera veckor. Desinfektion af allt, som blifvit
förorenadt af den sjuke, företages. Råttor
utrotas, så långt sig göra låter. Metoder
härför, som under alla förhållanden äro
tillfredsställande, finnas icke. Preparat,
innehållande för råttor patogena bakterier,
kunna vara ganska verksamma; deras verkan kan
emellertid förtagas därigenom, att råttorna bli
immuna mot smittämnet eller därigenom, att vissa
djur äro naturligt immuna däremot. Utläggning af
råttgifter, innehållande fosfor, stryknin eller
scillalök, hållande af råttdödande djur, kattor,
hundar, vesslor eller mungos äro merendels icke
heller absolut verksamma. De nu nämnda medlen
förtjäna dock komma till användning, då de i
regel medföra åtskillig nytta. Tillförlitligare
torde vara att förstöra djurens bon, gömställen
och gångar, anläggning af moderna kloaksystem,
som kunna genomspolas med stora mängder vatten,
ordnande af samhällenas renhållning, så att sopor
och affall, som tjäna råttorna till näring,
på lämpligt sätt snarast möjligt aflägsnas
från gårdarna. Till förgörande af råttor på
fartyg användes dels Nocht-Giemssas metod med
utveckling af generatorgas (innehållande koloxid,
kolsyra och kväfgas), dels Claytons metod med
svafvelsyrlighet. Reningsåtgärderna behöfva
emellanåt upprepas emedan nya råttor kunna komma
ombord i hvarje ny hamn. Huruvida äfven de för
sjukdomens spridning misstänkta råttlopporna dör
das vid dessa råttförgöringsmetoder, är ovisst;
särskildt gäller detta generatorgas-metoden.
Mot pestens utbredning bland människor har
man försökt olika skyddsympningsmetoder, bland
hvilka Haffkines metod, insprutning af dödade
pestbacill-buljongkulturer under huden, är den
mest kända. De ympade lära sjukna lindrigare,
och dödsfall i pest bland dem förekomma mera
sällan. I profylaktiskt syfte har man dessutom
i fall af trängande fara försökt insprutningar
af pestserum, hvars skyddande verkan emellertid
torde vara högst 3-4 veckor. Insprutningar af
pestserum har man äfven användt i terapeutiskt
syfte. De iakttagna gynnsamma resultaten ha
emellertid icke vunnit allmänt erkännande.
F. B. (G. Wrgn.)
Pestalozzi, Johann Heinrich, schweizisk pedagog,
f. 12 jan. 1746 i Zürich, d. 17 febr. 1827 i
Brugg (Aargau). Tidigt faderlös, uppväxte han
i instängdhet hos sin fattiga moder och led
i skolan smälek för sitt drömmande väsen. Som
yngling svärmade han för Rousseaus idéer och
lärde hos fränder på landet känna det lägre
folkets fy-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
