Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pestalozzi, Johann Heinrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
siska och andliga elände. Till en början ärnade
han bli jurist och politiker, men valde snart
jordbrukarens yrke och skaffade sig 1768 medel
att vid byn Birr i Aargau, mellan Lenzburg och
Brugg, inköpa ett jordområde, som han bebyggde
och kallade Neuhof. Med en värdig maka, Anna
Schulthess (d. 1815), tillbragte han där tre
årtionden, snart nog hemsökt af svåra ekonomiska
bekymmer. Opraktisk och upptagen af filantropiska
älsklingstankar, visade han sig nämligen
fullständigt oduglig som landthushållare. En
af hans misslyckade spekulationer bestod i att
skaffa sig arbetskrafter för industriella företag
genom att 1774 på Neuhof upprätta en anstalt
för vanvårdade barn. Denna måste upplösas
1780, men blef af grundläggande betydelse
för P:s kommande lifsgärning. Också vardt
uppfostringskonsten det hufvudsakliga ämnet
för den skriftställarverksamhet, som under de
18 följande åren hufvudsakligen sysselsatte
honom. I Abendstunde eines einsiedlers (1780;
aforismer, offentliggjorda i Iselins, hans
trofaste gynnares, "Ephemeriden" ; "Enslingens
aftonstund", 1901) antyder han sitt program i
denna fråga, och det får kött och blod i hans
"bok för folket" Lienliard und Gertrud (4 dlr,
1781-87), som skildrar, hur den uppfostrande
kraften hos en ädel och förståndig moder
skapar ett sedligt och lyckligt tillstånd
i familjen samt med tillhjälp af några få
varmhjärtade män drar en hel landskommun
upp ur dyn. Första delen af detta arbete
väckte en utomordentlig förtjusning; däremot
uppmärksammades icke hans följande litterära
företag, folkbokens fortsättning, Christoph und
Else (1782), afhandlingen Ueber gesetzgebung
und kindermord (1783) och Meine nachforschungen
über den gäng der natur in der entwicklung des
menschenge-schlechts (1797), där han sökte i
filosofisk form sammanfatta sina tankar öfver
mänskligt lif och mänsklig sällhet.
Med 1798 inträdde en vändning i P:s
förhållanden. Statshvälfningen i Schweiz nämnda
år, som bortsopade det myckna, som återstod af
medeltida feodalism och skråväsen, hälsades af
honom med glädje, ehuru den framtvangs af franska
vapen; och som redaktör af den nya regeringens
officiösa organ, "Helvetisches volksblatt", fick
han då, likasom flera gånger senare, anledning
att gripa till pennan i politiska frågor. Men
hans begåfning och skåplynne voro ingalunda
politikerns. I slutet af året erhöll han en
lämpligare sysselsättning, då han utsågs att som
skolmästare i en fattigskola i Stans sörja för
de barn, som blifvit hemlösa genom fransmännens
härjningar i Unterwalden. Sedan skolan snart måst
ge rum för ett fältlasarett, fick P. anställning
vid en småbarnsskola i Burgdorf, i kantonen Bern,
och införlifvade 1800 med denna skola en annan,
hvars föreståndare, Hermann Krüsi, för framtiden
blef hans värderade medhjälpare. Det
nya institutet, förlagdt till slottet i Burgdorf,
skulle på en gång vara uppfostringsanstalt,
lärarseminarium och barnhus, men den första
uppgiften vardt förhärskande. Resultatet af
verksamheten där blef lysande, och P. kunde
snart i skriften Wie Gertrud ihre kinder lehrt
(1801; "Huru Gertrud undervisar sina barn",
1895) meddela sin dåmera stadgade metod,
hvilken syftade därhän, att liksom den högsta
sedligheten, den religiösa, säkrast uppväxer ur
det innerliga förhållandet mellan moder och barn,
så borde och kunde genom ett riktigt ordnande af
undervisningens enklaste element en moder med
äfven den tarfligaste bildning sättas i stånd
att själf ge sina barn en tillfredsställande
undervisning från deras spädaste ålder. Vistelsen
i Burgdorf upphörde 1804, då den genom Napoleon
I:s mediationsakt tillskapade regeringen
i Bern anvisade slottet till förvaltningens
behof. P. fick flytta till johannitklostret
i Münchenbuchsee. I dettas närhet, på godset
Hofwyl, började Ph. E. v. Fellenberg vid
denna tid sin filantropiska verksamhet, och
snart ingicks med denne en öfverenskommelse
om att sprida öfver landet ett system af
uppfostringsanstalter, hvilka skulle stå
under Fellenbergs administration. P. flyttade
därför ånyo till Yverdon, i Pays de Vaud
vid Neuchâtelsjöns södra ända. Den länk i
systemet han där lyckades åstadkomma blef redan
sommaren 1805 själfständig, då alla lärarna
i Münchenbuchsee drogo sig öfver till P. af
missnöje med Fellenbergs despotism. Under
de närmast följande åren nådde P:s rykte
sin höjdpunkt. Från de aflägsnaste delar
af Europa sändes unga män att inhämta hans
metod, och hans mest vetenskapligt anlagde
medlärare, Johannes Niederer, försökte ge
hans åsikter en för den lärda världen njutbar
form i "Wochenschrift für menschenbildung,
herausgegeben von Heinrich Pestalozzi und seinen
freunden" (1808-12); ja man kom t. o. m. därhän
att efter föredöme af Salzmann i Schnepfenthal
och barnhuset i Halle uppsätta eget tryckeri
och egen bokhandel. Äfven en flickpension
bragtes till stånd och stod en tid i omedelbar
förbindelse med P:s institut. P. och hans
medlärare, hvilkas antal steg till 30, voro
outtröttliga. Men institutets läge på gränsen
mellan två språkområden, äfvensom skillnaden i
trosbekännelser, vållade svårigheter; likaså
gästernas kommande och gående, som dessutom
frestade till att lägga an på skenet. Ett slags
universalinstitut började hägra för tankarna; man
indrog de gamla språken i undervisningsplanen,
och den rena folkliga elementarundervisningen led
intrång. P:s oförmåga att förvalta institutet,
som slutligen upptog 250 elever, blef snart
uppenbar. Bittra misshälligheter mellan lärarna
ökade förvirringen, och P:s högra hand, den
kraftfulle och praktiske räkneläraren Joseph
Schmid, var flera år (1810-15) borta från
anstalten. 1818 grundlade P. i Clindy, nära
Yverdon, en ny uppfostringsanstalt för fattiga
barn, bättre svarande mot hans ursprungliga
idéer, men 1821 egde en sammanslagning rum med
institutet i Yverdon. 1825 måste detta alldeles
upphöra med sin verksamhet, sedan P:s entusiasm,
alltmer ställd under Schmids förmynderskap,
icke längre förmådda tillräckligt värma och
lysa. P. tillbragte sina återstående dagar på
Neuhof, som då innehades af hans sonson, var in
i det sista rastlöst sysselsatt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
